tisdag 5 november 2024

We count the days.

We count the days.
We trace the steps.
But still we're raceing to tomorrow.

RACE REPORT.
Jag har slutat med Ultralöpning.
Ja, jag har faktiskt i stort sätt slutat träna på riktigt. I alla fall om man jämför med dom tidigare 45 åren. 
Jag rör på på mig lite då och då och i olika former såsom löpning vandring/promenader och cykling så helt stillasittande är jag inte. men det händer ingenting. Jag får inte den minsta känslan att... 
Jo! det går lite lättare än förra veckan.

.
Varför händer det ingenting, varför tränar jag inte mer ?!
Nja jag skall inte gå in på det. Tänker i alla fall inte starta en harang om covid, fetma eller kronisk hjärtsjukdom och varför. 

Utan jag tänkte leverera en
SEMESTERRAPPORT.

Min lilla alternativa 
RACE REPORT.

Lite brett uttryckt så älskar jag att hänga i Alperna. Senast gångerna har jag och Anna haft Chamonix - Mont Blanc och dess närområden som bas. 


Så underbart vackert.
Men ungefär så här tänkte jag denna gång.

Efter lite funderingar och planering så kom jag fram till att jag vill utforska yttre närområden och vandra fyra dagar runt Mont Blanc massivet. Åt det motsatta hållet från det jag känner till. (TDS) Mycket och mest därför att jag är nyfiken på hur det verkligen ser ut på den sidan (UTMB/CCC/Italien/Schweiz) och att det skulle vara utmanade och spännande. Samt då aningen underförstått nyttja äventyrslyst- naden som ett lågintensivt men hårt träningsläger.
Det var naturligtvis skitjobbigt.
Det var underbart. 
Det var i augusti.

När detta publiceras är det senhöst och början av november. Jag har joggat på lite frekvent senaste månaden men kan fortfarande inte löpa 10 km rakt av utan att stanna.

Jamen då är jag väl redo....
Ja!
Jag har tänkt att det kan väl inte vara fel "springa" Kullamannen 57 km på lördag den 2/11 då.

if your goals don't scare you, they're not big enough!

Jaja det var det. 🤘🥷

Jag är ju lite onödigt intresserad av ryggsäckar men måste nog säga att jag har bredd. 
Man vet till ett exempel att man är nörd när man skickar till polarna detta.

- Oooff 😮 kolla vad fin!


Dom svarar.
- Nja hon är nog rätt så medelsöt osv.
Och jag...
- va?...Jackan för fan! 
Kolla vad jävla nice jackan ser ut att vara!?!

Återkommer hur det gick på KULLAMANNEN 57 km.

måndag 28 oktober 2024

IDAG för mer än tre år sedan tog karriären slut.

TDS -2021. 


Det var det sista loppet då jag hade huvudet och kroppen med mig för sådana här äventyr. 

Och så fick jag inte ens försöka fullt ut. 

Kanske är det därför (förutom covidlunga och hjärtinfarkt) som jag idag inte kan springa tre km utan att bli trött och ta några promenadsteg.

TDS tog lejonet ur mig.

Det kommer inte vara någon betygsättning eller redovisningsplikt men samlas i grupper om tre och tre och diskutera ämnet.

måndag 12 augusti 2024

Jag pensionerar mig från ultralöpning.

För tillfället.

Här kommer en relativt intetsägande inlägg. 
Detta är ett utkast som inte blev slutfört, publicerat eller fick någon punch line så det blev liggande ett år eller så (2)
Nu släpper jag ut det i etern mest för att bli av med det. 
....................................
Jag är i en djup svacka då jag inte inte har fysiken eller psyket för att bli stark. 
För att genomföra längre lopp.
Faktum är att jag har inte Slutfört något lopp alls på snart 3.5 år*!
*Editerat.

Det finns ursäkter och bortförklaringar... 
Eller ja det finns det allt. 
Åtminstone två förklaringar. 

Well, if it wasn't for bad luck, I wouldn't have no luck at all.

1. Jag har inte uppnått acceptabel FYSIK efter några kroppsliga funktionsvariationer och kanske framförallt roten till allt ont, efter covid i januari 2022. 

2. Och sedan den andra och kanske största. 
Jag vill springa. Jag vill att det skall vara njutbart.
Men jag har tappat tigern i mig. 
Jag har inte rätta viljan att bita ihop. Jag orkar inte.
Och fysiken finns inte där som stöd.
Jag har tagit kål på min vilja av stål.

Efter TDS 2021 då jag var stark, och jag är övertygad att jag hade slutfört om inte arrangörerna stoppat loppet på grund av dödlig olycka. 
Efter TDS21 så har jag inte haft något att ge. (Även om det kan vara svammel så skyller jag på Covid januari 22)

Jag gav allt jag hade på Kullamannen 100km. 4/11-2022.
Jag hade också bestämt mig att detta skall jag slutföra. Det är viktigt.
 Men trots suveränt stöd av Ekan och att jag använde mig av all den bästa energi och olika trix för pepp föll jag till korta. Under en period körde jag till och med sådant där som andra har tipsat om. 
(Man  kan göra det. Lyssna på andras tips, Egen rutin och tjurskallighet är inte alltid bäst)
 
Så-så på slutet använde jag mig av fasta tider för löpning och gång. 
Detta för att spara kraft och behålla disciplin i framåtrörelse. Vad fan snackar jag om, Jo, Ja, såsom 15 minuter löpning och 5 min hike. Tillslut var jag nere på 3-1 !! 
En bra grej om man väggar eller bara inte har fysiken i sig.
Funkade, jovisst!
Men inte tillräckligt.
Skall inte avrapportera någon race report om detta utan konstaterar bara att efter 8.5 mil varav kanske sista 4 milen bestod av frustration och smärta var hela kroppen slut. 
Pulsen gick inte ned och andningen låg på toppfrekvens oavsett belastning. Magmusklerna och ryggen i sin tur orkade inte hålla upp stativet.

Jag blev lite rädd (hjärtat du vet) och då jag insåg att jag verkligen inte skulle hinna slutföra innan tidsfristen för att få kvalifikations"poäng" till UTMB, blev jag förståndig och bröt loppet.

Jag slutade med ultralöpning där och då. 
Och det gäller även nu två år senare. 🥹

We were speeding together
Down the dark avenues
But besides all the stardom
All we got was blues.

Det är jobbigt att vara en vanlig människa. Andfådd i trappor och att känna att jogga längre än tre km är vansinnigt. 
Det är inte jag.

Såååå... 
Jag har lite andra fysiologiska farthinder just nu men självklart skall jag upp på hästen igen och komma tillbaka till löpningen igen. 
Det är mitt liv. 
Min identitet. 
Men kravlöst utan några Ultraplaner.

Till att börja med. 🫣

You have to put yourself in a position to meet your goal and if you are not fit enough, this is where you end up"

🧘 But through all the sorrow
We were riding high
And the truth of the matter is
I never let you go 🏃


Nu till något annat ett tag.

Överhört på fiket.
"Vi hade lite humor omkring honom."
Det är ju omformulerat för jag deltog aktivt i att mobba. (honom.) Jävligt o-coolt.

Såg detta på perrongen tidigare.

Om du ser en individ moppa utomhusperrongen lär du dra ögonen & öronen åt dig!
Det är med största sannolikhet någo(n)t i görningen.
Vi talar klantigt polisspan men kanske mer troligt en skjutning eller ett bombdåd.
Men något jäkligt lurt är på gång.

Efterhand blir det självklart att äggklockan måste inte stå brevid spisen. Den kan med fördel stå i det rum man befinner sig i. 
Ja, man hör den lille äggklockan bättre då.

Hoppas på återkomma med en race report snart.
Hej på stund.


onsdag 12 oktober 2022

DNF

How does it feels to be the broken man, If you wanna ask the fool, Well, here i am.

Jag visste att DNF kunde ske och jag var förberedd. Det blev lite som jag misstänkte men bara lite tidigare och på fler sätt än jag väntade.


Direkt efter det tog stopp i loppet la jag av med löpning för alltid.

Som vanligt.  

Dagen efter blev temat... 

Revansch 💪 

Som vanligt.

Men INTE på TDS någon fler gång.

Tror jag.🤭

Nu gäller det att börja om. För att om man går med alltför stora steg är det inte dumt att vända sig om. Man kan aldrig veta vart man är på väg, om man inte vet varifrån man kom. 

Och jag är för gammal att leva på gamla meriter.

Återkommer med  lopprapporten längre ned men först lite annat. 

Ifjol dog en löpare på TDS och det blev ganska så stort medialt. Skall TDS läggas ned och allt möjligt hörde man. 

Vad som inte så många vet är att även detta år föll en löpare och avled i en glaciärspricka. UTMB skrev en notis om det på sin hemsida men i år fick det inte direkt någon uppmärksamhet. Nu är PTL mer av ett orienteringslopp och ca 30 mil så det är absolut mer riskfyllt än ett normalt lopp med markeringar och så. 

Skall inte analysera det mer men så var det. 
Tragiskt.
Vila i frid.



Nu till något roligare.

Hörde du att flygledaren är sjukskriven?
Det är visst något med luftvägarna.

Tillbaka till löpning. Petter Engdahl slutförde kanske den bästa (manliga) meritmässiga prestationen en svensk ultralöpare gjort någonsin. Han vann CCC på rekordtid. 

Det är Awesome!

Men prestationen blir bara större när man presenteras för detaljinformation från loppet. Notera att han saktade inte ena ned en sekund efter händelsen på kommande bild.

Alltså han vrickar inte foten lite grann utan vi talar om att han tänjer ut ledbanden jättemycket. 

Nedför och i cirka ungefär 3.55/km tempo.

I klartext så vrickar han foten så IN I HELVETE !!!



Den där jävla svensken är hård, fy fan.

Men jag då! Jodå jag var väl hård på sätt och vis. Jag kämpade på bra men hade ingenting att ge. Vi som lag var förberedda. Inte jag fysiskt men planeringen var gjord. Tänker inte gå igenom allt i sin helhet och grundligt utan rapporterar bara om loppet. 

Så här gick det.

Kan inleda med att klockan var 00.00. Exakt mitt i natten. Det var gemensam start och av de 1700 startande var jag kanske på plats 1550 redan innan start. Och det följde med mig kan man säga. 
(eget beslut, man får ställa sig var fan man vill bakom eliten och jag var förvisso inte värd att tränga mig fram och starta på plats 700 eller så. 
Så att det är inget att gnälla om.)

Vi startade i centrala Courmayeur och körde en runslinga i stan på kanske 3 km sedan började resan uppför. Det var stressigt och ivrigt. Jag startade till trots hetsen och tack vare rutin i ett alldeles lagom tempo och tappade ytterligare placeringar. who cares det tar jag tillbaka om 10 timmar, tänkte jag.
Efter kanske 4 km stod Anna vid en korsning och hejade på en sista gång innan Bourg st. Maurice om, ja 10 timmar. Anna skulle sedan åka buss(ar) igenom natten till BSM för att möta upp mig och det äventyret skulle man kunna skriva en hel blogg om bara det.

Min plan var bland annat att jag skulle vara duktig och sköta energiplanen fläckfritt. Jag tryckte en gel och vatten bra direkt efter starten och fortsättningsvis tömde jag 0.5 l  energidryck på dom första harvande 6 km uppför. 

Lite visste jag då.

Det var svajnigt jobbigt direkt från början. Mörkt, Dammigt från 1700 löpare som i emellanåt hasade sig upp på en grusvägsbacke från helvete. Ja, jag visste att första etappen skulle vara att mata på utan möjlighet till naturlig vila. Men var det verkligen så här jävla brant förra året!
Vi kom upp till första check point och vattenhål, Plan Chécrouit. Där kunde man fylla på vatten om så önskas. Det gjorde jag. 76 sekunder senare var jag på väg. Bra gjort. sen tog det STOPP. 
Single track. 
(Smal stig utan omkörningsmöjligheter)
mega-Kö. Okej jag var cardiotrött så att gå i sakta mak eller stå och vänta på att få fortsätta var ju tillåten vila 😉 men ack så frustrerande. Började känna obehag i magen.

Så går vi i ner i vår källare...

Tryckte en gel till. Obekvämt. Ogott. Den satt fel.
Kön släppte lite då och då och jag tänker så här brant var det ju inte här heller tidigare. 
Så fortsatte det i en timme till.
Så kom vi äntligen upp på toppen och nu gällde det att våga rulla på nedför för tiden började rinna ut inför första stora aid station.
Nedförslöpet gick bra men magen strulade. Efter några km på platten spurtande jag in i CP/AID La Combal.
Tight. Lite för tight för att vara bekvämt. Tyckte jag hade pinat på så gott det gick men jag var lite för nära deadline. Långt ifrån tilltänkta planen.
Nåja det var bara att get in to the charatcter och satte direkt igång med att bunkra vatten och plockade ivrigt men osuget på mig kex, ost, och någon bananbit efter det bar det sedan iväg igen. 
Ingen tid att spilla i Aid station.
Stoppet tog 3 minuter och det helt godkänt men det var också ett tvång för i spåret har det gått på tok för sakta.
Bra pitstopp men magen strular. Kände mig svag. Fick i mig kexen med våld. Nu är det kallt. Klämde i mig en Ginger-gel för kanske styra upp magen med ingefära.
I vanlig ordning på detta lopp i år fattade jag ingenting när jag inser att det började gå s t a d i g t uppför igen och relativt konstant. Min uppfattning och plan utifrån i fjol var att jag skulle löpa mer konstant efter La Combal och fram till den stora klättringen upp till Col Chavannes 2700 möh men berget hade vuxit.
På stigen upp för Chavannes var jag tvungen att sätta mig ned tre gånger. Inga fel på benen rent muskulärt men hela kroppen var trött och hade ingen återhämtning trots vila och att jag försökte ta det sansat. Klättringen som bilden visar statistik på var från botten (La Combal) till toppen (Col Chavannes) och tog exakt 90 minuter. Dvs. 4 km på 90 minuter. 😠 
Ingen energi intogs då jag hade fullt upp med att andas och må illa. 
(På rabdo-teamat så kan jag säga att lite vatten fick jag i alla fall i mig under rasterna)


På toppen var det som vanligt iskallt så jag slösade ingen tid där heller. Kommande 9 kilometer var nedför och jag skall ovilligt erkänna att det är kanske banan mest lättlöpta parti men det tog mig ännu en gång 90 minuter. Med krampmage, och då jag inte fick i mig något energi förutom några tafatta försök att dricka kände jag mig fruktansvärt ensam i mörkret. 

Jag ringde Anna och gnällde över min ynklighet och hon gjorde allt för att stötta mig.

Solen började sin resa upp och gjorde sitt för att försöka stötta mig.

Så började det gå uppför igen och jag insåg ju förstås att jag måste få i mig energi. Desperat grävde jag fram det stora energi-treat-artilleriet som egentligen inte skulle fram förrän många mil senare.
Inte förrän det var kris.
Det var ju kris!

Riktig jävla illa. 

Tryckte i mig Nötcreme & blandade Moonvalleypulverdryck för att försöka stötta mig.

Det slank ned helt ok men nu var bråda rasket dyrt. 



Efter en tid med skenbar styrka slog jag följe med en trevlig fransman som också hade problem. Det var fortfarande brutalt jobbigt i hela kroppen men viss tid passerade utan ångest. Michel fick tyvärr vika ned sig efter en halvtimme.
Eller jag har faktiskt ingen aning om tidsrymden.

 Den boosten jag fick av ett jämbördigt sällskap var tyvärr lite för kortvarigt. Jag var ju i sådan tidspress för att ens få fortsätta vid nästa Check point Col Du Petit Saint Bernard att jag var verkligen tvungen att fortsätta själv så gott det gick. Sista stigningen innan CP är inte speciellt lång eller i sammanhangen speciellt hög men säg att jag tog två "hänga på stavarna stopp" på en brantare backe men samma höjdmeter som Hammarbybacken.
När jag nådde toppen hade jag 200 meter kvar till check point men enligt min klocka och dimmiga hjärna var tiden ute för att få fortsätta förbi Saint Bernard. Jag joggade tafatt in och sa något urskuldande att det var ju bra nära. Då fick jag information att jag hade en minut på mig.
Då gav jag upp.
Fast jag sa tidigare att jag inte skulle det.
Jag hade ju sagt att jag skulle inte ge upp förrän jag blev stoppad och inte FICK fortsätta.
Men jag gav upp med en minut kvar till dead line.

How does it feels to be the broken man, If you wanna ask the fool, well, here i am.

Det är svårt att beskriva hur fruktansvärt jobbigt loppet är och vilken enorm kamp det var detta år.
Mycket känslor, smärta, stönande och tandagnisslande.
Jag hade säkerligen hunnit springa igenom CP Saint Bernard utan att fylla på vatten eller ta något att äta och hade då kunna få fortsätta rumla mig igenom kommande 15 km till nästa CP Bourg St. Maurice. 

Och om jag skulle ha hunnit innan repet drogs (vilket jag inte hade kunnat i det skicket) fanns det inte en möjlighet i helvete att jag efter BSM skulle ha kunnat påbörja stigningen 2000 höjdmeter upp till Passeur de Pralognan (Stället där löparen dog förra året) och sen vidare.

Med detta sagt, att det blev DNF där och då grämer mig personligen inte så mycket. 
Som en klok kollega en gång sa: "Bättre lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge"
Jag visste att det skulle (kunna) ske. Bara inte så tidigt. Jag hade inte kroppen för det i år. 

Vad som dock gjorde/gör mig ofantligt besviken och ledsen var att jag inte hade förmågan att springa ned till Bourg St. Maurice (och vidare) där Anna var och väntade på mig med Kärlek, mat, ombyte och allt. 

Anna hade också kämpat hårt hela natten för att kunna ta sig från Courmayeur till BSM med bussar som inte går hela vägen eller inte alls går. Allt detta på Hittepå-Italienska för ingen av surgubbarna som körde ville förstå något annat korrekt lokal dialektal Aosta-Italienska. Samt då efter allt detta i väntan på mig försöka få lite stödvila under 5 timmar på ett golv bredvid Check Point Bourg Saint Maurice.

Jag kommer igen.

Jag hade bara så gärna velat göra mödan värd för Anna.






onsdag 31 augusti 2022

TACK.

För presenten 🎁.

För tre år sedan. 👏😂🤭


Jag skulle nu sent omsider vilja säga tack till er med en kort bildblogg.

Först tack till min kära Anna som gjorde det möjligt för er att skapa.


Hon tog tag i samla vänner, medborgare och kollegor till att skapa en för mig sagolik present.

En insamling som jag enligt jantelagen naturligtvis själv inte skulle kunna ställa an. 

Presenten som bestod av en insamling för att jag skulle kunna åka utomlands och genomföra
... Deltaga i 😁 menar jag... 
i ett av världens största och (visade det sig) tyngsta ultralopp. 



Och så blev det. 
Skall inte gå in på dom krångliga detaljerna men jag lyckades kvala in och blev tillslut antagen till att springa ett av loppen.
Så blev det. 
Jag åkte till Chamonix och UTMB- veckan. 
(Titta gärna på länken för mer information om miljö och lopp)

Skall inte heller redovisa i detalj hur tävlingen gick för det kommer en "Loppsammanfattning" senare när jag samlat känslorna om det. 

Men i alla fall. 


Jag fick känna mig stolt. Duktig, hedrad och nervös. Tuff och hård men också verkligen uppleva att jag är bara en liten lort bland bergen på detta lopp.

Det blev inte det resultatet jag ville på tävlingen men vi hade en underbar tid. 

Tävlingen var ohotat den enskilt tyngsta Ultran jag provat på men också den häftigaste. Så underbara miljöer och så kärvt. 

Love it!
Måste träna mer och bättre.
Och..

Mont Blanc.

Chamonix kan var den vackraste platsen jag bevistat. Jag har nu varit där två gånger och har haft helt fantastiska veckor.


La Fiola.
Cafe på Bergsvägg 1500 möh
.
 

Gränd i Chamonix


Cham city.


Nu är födelsedagspresenten använd.

Det var NI som gjorde att jag kunde åka, fixa och göra alla förberedelser som krävs.

Och jag höjer er till skyarna:

Anna Sundberg 
Ann Sofie Landin
Diana Nilsson
Kenk Inga 
Dennis Åhlberg 
Jenny Havh
Märit & Stefan
Inga-Karin Sundberg
Ulla & Tammie
Jarkko Leinonen
Rickard Törnkvist 
Martin Blohm
Jimmy Nyberg 
Patrik "Tuppen Olsson
Niklas Larsson 
Ulrika Swärd
Anders. 
Hirvi. 
Stefan. 
Göran 
Örjan
Viktor Forssander 
Henrik Vidin
Hannah & Johan
Robert Adamsson
Lena & André
Leffe
Madeleine Olsson
Lennart Engvall
Tony & Therese Vistierna
Peter Frisk

måndag 22 augusti 2022

TDS igen!!

Vi åker till Chamonix på söndag för att på tisdag 23 augusti klockan 00:00 starta om TDS efter förra årets avbrutna lopp.

 *Edit Mf. Det är idag, dvs inatt 00.00!

Nu kommer en harang som kan låter lite som styckes-oxymoron.

Skall bli kul (spännande) men jag bör inleda med att jag tror inte jag kommer att klara att slutföra loppet.

Jag är helt enkelt inte i den form jag önskar eller på samma nivå som förra året och TDS är så jävulskt jobbigt att DNF (did not finish) är det mest logiska.

Det gör mig *förbannad.*

Att jag skriver att jag troligen inte kommer kunna gå i mål är ingen brasklapp för att sänka förväntningar, skylla ifrån eller för att ursäkta eller bortförklara på förhand utan bara ett logiskt faktum att så skulle det mycket väl kunna gå.

Jag är beredd på det och är inte rädd för det.

Nu säger du kanske 
- "Alla psykologistudier säger att har man ingångsvärdet med misslyckande som alternativ är det raka vägen till misslyckande"

Men icke! 

*Förbannad* och knyter näven i fickan.

Jag går in med ingånsvärdet att slutföra. 
Inte med risk för livhanken men inget ynk eller gnälldemoner skall stoppa mig.
Sen kanske tiden tar slut och tävlingsledningen drar repet så att jag inte FÅR fortsätta. 
Det kan hända, men då har jag gett allt jag kan och har inget att grina över. 
Bara ta skeden i vacker hand, dricka öl 🍻 äta crossiant med nutella och vara stolt över vad som gjorts.

Vädret skall bli bra med dom kriterierna att det inte blir regn, åska och kallt. 
Ingen heat warning har utfärdas heller men ser dock ut att bli 25 på dagen och ca 10 på natten en normal dag och höjd . På 3000 m blir det några minusgrader men jag skall inte stanna länge.
Snart hämta nummerlapp och köpa ☀️ skydd. Och sen efter lite mingling blir det sova middag.
Mer om allt (fort)löpande.
... Stay tuned.






måndag 15 augusti 2022

Början mot framgång.

Det är mänskligt att då och då känna sig missnöjd. Men att ständigt klaga på minsta lilla, särskilt sådant du varken kan eller tänker göra något åt, är dumt. Gnäll föder nämligen mer gnäll. Och det är extremt smittsamt. Summan av allt gnäll är en stark känsla av frustration och maktlöshet.

Så är det.

Men vi kör.

Fick det där Covid-19 i början av februari precis när det försvann från samhällsfarliga listan. 
Jävla typiskt.
Inte ens när man får C-19 får man vara märkvärdig och sjukskriva sig.
Efter min lilla influensa fick jag en dipp och svårt att andas under träningspassen. I månader.

Vem har sagt att livet är rättvist?
Vem har sagt dessa ord?
Vem har sagt att vi lever i frihet?
I vår fjällhöga nord
Ja, inte var det jag, 
kanske var det du. 
Ja, inte var det jag.

Bara detta att mitt lokala apotek jämnt är stängt när jag behöver något. 
Det är ju förstås inte så, meeen. 
Tror dock att jag har sett någon skylt med öppettider på nämnda apotek. 
Om jag inte missminner mig så sa skylten något så här...
Apoteket är stängt mellan 9 och 11 samt 12-16. Övrig tid på dygnet är det inte öppet.

Skall jag vara ärlig så har jag faktiskt lyckats pricka in när det varit öppet några gånger. 
Och då!
Med den ofördelaktiga koefficienten att 1,5 av 2 gånger får jag kommentaren
 - "vi har inte det märket du önskar, vi har detta istället." 

Samt 4 av 9 ggr får jag svaret 
"vi har inte den varan inne alls just nu men vi kan beställa till på måndag."

HADE JAG ÖNSKAT KÖPA PÅ MÅNDAG HADE JAG INTE KOMMIT IDAG.
 För böveln!
Och förresten är det säkert inte ens öppet måndagar.

Detta för mig in på lite annat. Nu är ju sommaren över. 
Förbi. 
Tänkte dela med mig av ett tips på julpynt, eller helgdags-attribut som det heter i det här jävla landet.


Kanske skall surra löpning istället. 
Det skulle ju vara min identitet.
  
En del har ätardagar för att belöna sig själv och/eller för att "hålla igång" förbränningen så att kroppen inte ställer in sig på svältvarning. 

Eller inte vet jag.

Jag har haft ätarmånader nu sedan september.
Innan jag fick covid till och med.
Idiotiskt.
obra!


Har verkligen ett missbruk. 
Ett vidrigt sockerberoende.
Det räcker inte med en ätardag i veckan för mig utan det blir en ätarstund lite då och då.

Per dag.
Måste träna mera. 
Eller sluta med socker.

Tror jag har labradorgener.
.


Allt jag vill göra är äta gotta och sova.
Länge och ofta.

Det var så lätt att kuta förr. spelade ingen roll om det var 18 minusgrader eller natt och ösregn. 
Kärvare dess då bättre.


Jag letar bara efter ljuset i tunneln. 


Och sent omsider verkar det ha vänt lite.

Jag har inte offentliggjort någon pension från löpandet än så följ med.


To be continued...