Nääämeeen. ..

Om du vore jag och lyssnade på "Princess of the night" med Saxon skulle du rockhöftdansa i sängen. (om du låg i sängen det vill säga)

Kom hem efter jobbet-ramlade ihop som en hösäck i sängen- övertalade mig själv lite lömskt att det är jätteviktig att vila - fick sms om att en vän gjort ett bra träningspass idag.

Jag har för fan vilat sedan augusti.

And time passes by
Gathering thoughts of the past
And maybe he'll cry.

Sprang ut och sprang.

Lycklig.

Imorgon tandläkaren 3-4 timmar. Förmodlisch sätta dit många "riktiga" tänder. Snart kan jag både nysa och äta Gott & Blandat utan att vara rädd att bli tandlös. Chip chip!

Jag är inte rädd- jag törs gapa.
Jag är inte rädd.
Jo, Jag har helt plötsligt efter 10 stycken 3-timmarssittningar på två månader, blivit livrädd för bedövningen som består av 800 000 sprutor. Du hörde rätt. Rädd.

I asked him, How can a man be brave if he's afraid? That is the only time a man can be brave, he told me.

Musiken till blogginlägget är ett mästerverk.

Hörde du vad jag sa, mästerverk! 

https://open.spotify.com/track/6l8EbYRtQMgKOyc1gcDHF9

Lyssna på instrumenten runt om sången. Crescendot. Pianot, trummor... sången, bakgrunden. Alla ljud. Ja du vet.

Nu kööör vi.

Stay safe-sök lyckan.

Heppåre! 

Humans

Att vara människa är svårt.

Rätt intressant dock.

You´ve got to know when to hold ´em know when to fold ´em

know when to walk away and know when to run

 Det talas om olika sorters parallella universum. Till exempel tolkas kvantfysikens genuina slump som att varje möjlig slumpmässig utgång av en händelse förverkligas i var sitt universum. Men sådana parallella världar går inte att påvisa, så de förblir ren spekulation.

You only hate the road when you're missing home

Only know you love her when you let her go.

Råkade surfa på spotify och kom in på BSC liveskiva från förra året. 
Goddamn vad bra !
Check it out MF!
Black Stone Cherry Thank you - livin´Live. Birmingham

På väg till jobbet en morgon såg jag en kollega som hade med sig vad jag misstänkte var frukost till jobbet, 7 ägg och en burk kvarg. Bra så,
men var tog dom gamla hederliga frukostarna såsom en kopp kaffe, minttuggummi och en cigg vägen?
:)

På min födelsedag vaknade jag upp ute i skogarna på Ingarö.

Ja det var inte så att jag råkade vakna upp där. Jag hade förstås full koll att jag befann mig i skogen och visste vart jag lagt mig redan innan... naturligtvis!

Natten hade varit... intressant.

Jag märkte att vid -6 bör jag ha tillgång till något varmare liggunderlag. Jag har bra utrustning. Tältet är second to none.  Sovsäcken är grymt skön varm och bra men då den är gjord för att vara minimalistisk i storlek och vikt har "dom" tullat något på isoleringen på ryggen. Detta gör att om jag skall göra natt i under -6-isch och frosen ground bör jag ha ett bättre liggunderlag. Senare på natten var det - 10. 
Tufft. 

Vid lunchtid av min bemärkelsedag smög jag in till civilisationen och till mina vänner i Långvik. Ingen var för tillfället hemma så jag klurade ut ett sätt att ta mig in i huset och softade lite i soffan.

Värmde på lite gokaffe och blev varm. Så blev jag plötsligt ohejdbart fikasugen och letade febrilt efter födelsedagstårta. Näj. Trots att jag till och med letade i torkskåpet men det fanns ingen tårta att finna. Efter flera timmar letande satte jag mig vid vad jag tyckte hade tendenser till att se ut som en fiskdamm och började fiska och hoppas.

Nä!

Noll godispåse eller småpresenter.

Inte ett napp.

Hohohoh... det var mest på skoj jag det senaste. Naturligtvis.
framåt eftermiddagen drog jag och Ekan ut på en löpningsträningspassrunda.  Passet var tyngre än en kemilektion så jag tror att jag är på väg att bli sjuk. (Jobbat lite mycket kanske) 
Det om jogg. Skriver mer om träning och äventyr senare.

Kvällen blev helt fantastisk med underbar mat godricka och superfina presenter, tack för det!

Till nästa gång:

Nu du då.

Var på ett fik idag.
Av någon anledning började jag i förtäckta ordalag argumentera om att mackan jag beställt var alldeles för dyr. När jag fått mackan och vi talat klart fattade nog ingen av oss vad som sagts. Kaffeägaren förstod inte att jag hade varit elak och arrogant eftersom jag sa allt med ett leende och jag själv fattade egentligen inte varför jag gnällt. Det är bara att jag ger fan i att köpa mackan om jag inte vill betala kafe´priser.

Jädrar vilken klassisk bra hårdrocksröst Jorn har.
Nåja det är ändå bara en kopia av Däjvid Koverdäjl.

Jaja, ekonomibetänkligetsdagen tog inte slut efter fikabesöket. Jag halkade ned till mitt lokala ICA och kompletteringshandlade på mig lite sjyssta varor så här i löningstider.

Kassabruttan (KB) sa: 252 kronor.

Jag (J) sa: jajemän. (Och började packa ned mina saker i plastpåsen jag bifogat som en del av mina varor.)

Nu lägger en väldigt pensionäraktig tant sig i affären.

Tanten (T) sa:
Deeet däringa smörpaketet är nog allt mitt.

J: Jahajaja.
KB: Får jag paketet så skannar jag av det och så får du tillbaka pengar.
J: äsch det är lugnt, jag bjubbar damen på smöret.

T: Den där osten är också min...

Här ser jag att jag har fått betala för tantens ost, smör och en burk med något vitt. (Säkert kvarg. alla käkar ju kvarg nuförtiden och visst, det är säkert svinbra med protte i det.)

Då blir jag helt plötsligt sådär kafeobstinatunderfundig och säger:

J: Nja rent tekniskt så är det nog MIN ost då jag för samhällets bästa jobbat hårt  för att tjäna in den ganska ansenliga summa som jag just nu betalt för denna ost.

Här blir det nu tyst i hela kön. Man kan nog säga hela ICA stannade upp. Jag kan inte med säkerhet säga det men jag misstänker att delar av Kungsholmen blev som ett vacuum i väntan på eventuell kommande batalj.

Då säger tanten.
T: Förlåt vad sa ni, jag hör så dåligt.

Och här tar jag beslutet att nollställa alla dom ekonomiska betänkligheterna.
J: Ja skanna tillbaka alla hennes varor dårå.

Och jag fick åttiotvå kronor tillbaka.

I should have bought you flowers

Det är en märklig tid vi lever i 

man åker jojo mellan skratt och gråt 

ja då behöver man en i en stenhård bister verklighet 

glader spaderlåt

1.

Vore underbart att precis ha avslutat en cirka 26 km löptur i terränglådan.
Med en vän * eller ensam.

Ge mig en öl i ett stort och frostat glas med handtag. Låt det bli sommar. placera mig i en skön solstol med en bra bok tillhands.

Den bästa boken brukar ofta av en händelse vara den jag läser just nu men Röde orm av Frans G Bengtsson är den bok jag läst flest gånger.

På tal om natur och kultur...

Musik!
Jag ligger i sängen och spisar musik. Nu slår det mig hur duktiga dom är.
Musiker - artist.
Musiken är naturlig för mig.
Att lyssna på alltså.

2. Banden på bilderna och bandet i berättelsen är inte samma.

Men jag menar... tänk bara på bandet jag lyssnar på nu. ** Dom räknas kanske inte som dom största, bästa eller så. Ingen av artisterna i bandet har nog vunnit något pris som bästa filuren på sitt instrument, men det låter riktigt bra. Notera att först skall du lira på gitarren och sen kanske du sjunger också. Det skall passa ihop med kanske fyra andra instrument.
Hålla takten som man säger.
Du skall inte bara komma ihåg rytm, ackord och texter. Du skall helst inte heller stå still och stirra ut i det tomma intet i en enda stor koncentration
utan du skall gärna se lite proffsig och cool ut också.

3.

SEN hoppar och springer dom runt i en välregisserat show där det är hissar och pyroteknik att hålla koll på.
Allt detta efter en förfest, Respekt!

*JSS
** Def Leppard

1. Rammstein
2. Rolling Stones
3. DAD

.

Part of The story

2016 började med att jag har fått mitt allra första egna kontrakt på en lägenhet.
...yäää!
I Stockholm alltså, jag har tidigare i livet bott både här och där.
Ja inte här då förstås, men man säger så: Här och där. 

Känns förstås roligt och ungdomligt.
Ung igen. Typ asså.

Alla borde ha någonstans att bo.
Alla borde må bra.
Livet knallar på. Det går bra nu.

Eller egentligen kanske inte helt perfekt då löpningen gått i stå.
Jag joggar på i emellanåt. Jag vill, men det händer inte så mycket. Oftast kan jag inte nuförtiden. Mest fysiska hinder.

Eftersom jag bodde i Nordamerika under en tid förra året, har jag nu blivit så Amerikaniserad att jag har påbörjat att fixa till mina tänder.

Downside of this är att jag har haft mycket ont och gått på starka mediciner. Däribland därför (tautologi?) har jag inte kunnat lubba senaste månaden.

Just nu försöker jag få in nåt pass mellan övriga sysselsättningar. 
Vill komma tillbaka till när jag planerade in övriga sysselsättningar mellan passen.

And time passes by
Gathering thoughts of the past
And maybe he'll cry.

" vid 50 börjar muskelmassan förtvina. Sakta men säkert kollapsar rumpan. Prostatan blir till en stor vidrig svulst och till sist poppar leverfläckarna fram som mörka shiitakesvampar över kroppen. Det enda man lyckas få ner om dagarna är jolmig fruktpure' och ett par löskokta ägg. Vem vill dö med en känsla att ha kastat bort sitt liv på en massa meningslösheter?  Inte jag i alla fall, tänker jag och sträcker mig efter mobilen på nytt"

Googlar på lite intressanta uppdrag och drömmer, men först fixa käften.

Ja jag fixar gaddarna. På tal om gaddar, kanske borde gadda mig. Göra den där tattoon jag sneglat på i hjärnan. Inte för att att dekorera kroppen eller ha något att visa upp. Utan för mig själv, (självklart förstås) som ett bokmärke.

Har en gubbkollega som använder hälsningsfrasen:

-"Allt bra?"
Jag brukar bli förbannad:
- Hur fan kan allt vara bra!

Han är skön. Han är positiv. Han har... sina farthinder i livet.
Men han är alltid positiv på jobbet.
Han gjorde mig förbannad för sina kommentar(er)

Men du! 

Nu blir jag glad av hans överdrivna positivitet. 

Tufft att våga (länk) digga alternativmusik.
Har Ingen djupare tanke med texten utan det var bara en skön låt.

Peace People.

Post trail syndrome

Många vill vara själv men ingen vill vara helt ensam.

Ja du fattar.

Jag är i en liten svacka.
Jag vill vara själv.

För mig själv.

Utan att gå in på detaljer på allt så har jag fått ett post trail syndrome.
Finns kanske inget som heter så.

Nu gör de' det.

Behöver inte vara något sådant men jag skriver det i alla fall.

I alla fall...

Känner mig sjuk och orkar inte träna.
(Deppig, trött, svag, ont i leder & träningsvärk?)
Inte för att jag fortfarande är slut efter Appalacherna(?) Utan för att jag INTE tränar.
Mer om det.
Irritationen på "alla" har växt och jag har börjat bli stressad inombords. Oroar mig för det mesta.
Kanske inte oro.
Stressad är ordet  för dagen.
Vi säger så.
Detta beror alldeles säkert på många faktorer men efter detta intro svänger jag in på ämnet...

Fysisk träning och friluftsliv.
Det regnade så där underbart blött och kallt vatten en jobbig torsdag.
Jag packade min största och schuukt bra ryggsäck full med fantastisk användbar utrustning och drog ut i fält.

Skämtade  i tidigare inlägg om mitt sockerberoende.
Men.
Det är ett gift värre än alkohol.
Jag kan inte sluta äta.
Mat OCH godis.
Jag har tyckt att jag värd att njuta av vila och de goda i livet.
Bärs, Glass & gott.
Jag har nu gått upp 15 kilogram sedan jag slutade köra hårt på Appalachian trail.
Det är i och för sig en naturlig följd att lägga på sig efter ha avslutat mitt uppdrag och inte längre  förbrukar  6 - 8000 kcal/dag men jag har kanske släppt det lite för långt.
Vila är en grundsten i fysisk träning men då människan av naturen är lat är det "livsfarligt" att sluta träna en längre tid (mer än 24 timmar)

Jag lämnade alltså civilisationen ett par dagar och drog till skogs igen. Fantastiskt känsla att vara tillbaka i naturen och känna vinden kyla ned mina skäggiga kinder.

Jag älskar att vara ute i skogen och känna mig beroende av min utrustning.
Utsatt trygg.
Under två dagar hängde jag mest i och omkring tältet och hämtade kraft.
Inre kraft.
Vila, koppla bort civilisationens stress och andades.

Sedan bytte jag om och körde ett blandpass med terräng och kuperad landsväg. Magen skumpade, knäna slog bakut och tinningarna bultade under dom första 4 Km.

(Jag har haft svåra motivationsproblem att ligga i obehagzonen under mina löpturer sedan jag kom hem.)

"Varför skall jag lida nu när jag har haft smärta varje dag i fyra månader nyligen.
Jag Behöver inte pina mig."

Men...
Plötsligt var huvudet med.
Maskinen var smord.
Kraften och viljan var tillbaka.
Farbror började trycka på.

Rötter och motlut gjorde mig alert och inne på den sandbeklädda stigen var smärtan min vän igen.
Sista 4 km njöt jag av att rulla på i miltävlingstempo. Bröstet brände och benen började stumna och grät tyst men på ett skönt sätt. Jag kände att jag levde och hade äntligen positiva tankar till smärtan igen!
15 kilometer hjärnmassage, check!

Kul!

Till nästa gång  <3

Brand New Morning

Vaknade.

Det är kolsvart ute.

Är ledig och behöver inte gå upp.

Roligare att kliva upp när man inte måste.

Trotsigt.

Har inga ljus.

Hade varit mysigt att äta frulle i stearinljussken.

Löste uppgiften.