Nu du då.

Var på ett fik idag.
Av någon anledning började jag i förtäckta ordalag argumentera om att mackan jag beställt var alldeles för dyr. När jag fått mackan och vi talat klart fattade nog ingen av oss vad som sagts. Kaffeägaren förstod inte att jag hade varit elak och arrogant eftersom jag sa allt med ett leende och jag själv fattade egentligen inte varför jag gnällt. Det är bara att jag ger fan i att köpa mackan om jag inte vill betala kafe´priser.

Jädrar vilken klassisk bra hårdrocksröst Jorn har.
Nåja det är ändå bara en kopia av Däjvid Koverdäjl.

Jaja, ekonomibetänkligetsdagen tog inte slut efter fikabesöket. Jag halkade ned till mitt lokala ICA och kompletteringshandlade på mig lite sjyssta varor så här i löningstider.

Kassabruttan (KB) sa: 252 kronor.

Jag (J) sa: jajemän. (Och började packa ned mina saker i plastpåsen jag bifogat som en del av mina varor.)

Nu lägger en väldigt pensionäraktig tant sig i affären.

Tanten (T) sa:
Deeet däringa smörpaketet är nog allt mitt.

J: Jahajaja.
KB: Får jag paketet så skannar jag av det och så får du tillbaka pengar.
J: äsch det är lugnt, jag bjubbar damen på smöret.

T: Den där osten är också min...

Här ser jag att jag har fått betala för tantens ost, smör och en burk med något vitt. (Säkert kvarg. alla käkar ju kvarg nuförtiden och visst, det är säkert svinbra med protte i det.)

Då blir jag helt plötsligt sådär kafeobstinatunderfundig och säger:

J: Nja rent tekniskt så är det nog MIN ost då jag för samhällets bästa jobbat hårt  för att tjäna in den ganska ansenliga summa som jag just nu betalt för denna ost.

Här blir det nu tyst i hela kön. Man kan nog säga hela ICA stannade upp. Jag kan inte med säkerhet säga det men jag misstänker att delar av Kungsholmen blev som ett vacuum i väntan på eventuell kommande batalj.

Då säger tanten.
T: Förlåt vad sa ni, jag hör så dåligt.

Och här tar jag beslutet att nollställa alla dom ekonomiska betänkligheterna.
J: Ja skanna tillbaka alla hennes varor dårå.

Och jag fick åttiotvå kronor tillbaka.

I should have bought you flowers

Det är en märklig tid vi lever i 

man åker jojo mellan skratt och gråt 

ja då behöver man en i en stenhård bister verklighet 

glader spaderlåt

1.

Vore underbart att precis ha avslutat en cirka 26 km löptur i terränglådan.
Med en vän * eller ensam.

Ge mig en öl i ett stort och frostat glas med handtag. Låt det bli sommar. placera mig i en skön solstol med en bra bok tillhands.

Den bästa boken brukar ofta av en händelse vara den jag läser just nu men Röde orm av Frans G Bengtsson är den bok jag läst flest gånger.

På tal om natur och kultur...

Musik!
Jag ligger i sängen och spisar musik. Nu slår det mig hur duktiga dom är.
Musiker - artist.
Musiken är naturlig för mig.
Att lyssna på alltså.

2. Banden på bilderna och bandet i berättelsen är inte samma.

Men jag menar... tänk bara på bandet jag lyssnar på nu. ** Dom räknas kanske inte som dom största, bästa eller så. Ingen av artisterna i bandet har nog vunnit något pris som bästa filuren på sitt instrument, men det låter riktigt bra. Notera att först skall du lira på gitarren och sen kanske du sjunger också. Det skall passa ihop med kanske fyra andra instrument.
Hålla takten som man säger.
Du skall inte bara komma ihåg rytm, ackord och texter. Du skall helst inte heller stå still och stirra ut i det tomma intet i en enda stor koncentration
utan du skall gärna se lite proffsig och cool ut också.

3.

SEN hoppar och springer dom runt i en välregisserat show där det är hissar och pyroteknik att hålla koll på.
Allt detta efter en förfest, Respekt!

*JSS
** Def Leppard

1. Rammstein
2. Rolling Stones
3. DAD

.

Part of The story

2016 började med att jag har fått mitt allra första egna kontrakt på en lägenhet.
...yäää!
I Stockholm alltså, jag har tidigare i livet bott både här och där.
Ja inte här då förstås, men man säger så: Här och där. 

Känns förstås roligt och ungdomligt.
Ung igen. Typ asså.

Alla borde ha någonstans att bo.
Alla borde må bra.
Livet knallar på. Det går bra nu.

Eller egentligen kanske inte helt perfekt då löpningen gått i stå.
Jag joggar på i emellanåt. Jag vill, men det händer inte så mycket. Oftast kan jag inte nuförtiden. Mest fysiska hinder.

Eftersom jag bodde i Nordamerika under en tid förra året, har jag nu blivit så Amerikaniserad att jag har påbörjat att fixa till mina tänder.

Downside of this är att jag har haft mycket ont och gått på starka mediciner. Däribland därför (tautologi?) har jag inte kunnat lubba senaste månaden.

Just nu försöker jag få in nåt pass mellan övriga sysselsättningar. 
Vill komma tillbaka till när jag planerade in övriga sysselsättningar mellan passen.

And time passes by
Gathering thoughts of the past
And maybe he'll cry.

" vid 50 börjar muskelmassan förtvina. Sakta men säkert kollapsar rumpan. Prostatan blir till en stor vidrig svulst och till sist poppar leverfläckarna fram som mörka shiitakesvampar över kroppen. Det enda man lyckas få ner om dagarna är jolmig fruktpure' och ett par löskokta ägg. Vem vill dö med en känsla att ha kastat bort sitt liv på en massa meningslösheter?  Inte jag i alla fall, tänker jag och sträcker mig efter mobilen på nytt"

Googlar på lite intressanta uppdrag och drömmer, men först fixa käften.

Ja jag fixar gaddarna. På tal om gaddar, kanske borde gadda mig. Göra den där tattoon jag sneglat på i hjärnan. Inte för att att dekorera kroppen eller ha något att visa upp. Utan för mig själv, (självklart förstås) som ett bokmärke.

Har en gubbkollega som använder hälsningsfrasen:

-"Allt bra?"
Jag brukar bli förbannad:
- Hur fan kan allt vara bra!

Han är skön. Han är positiv. Han har... sina farthinder i livet.
Men han är alltid positiv på jobbet.
Han gjorde mig förbannad för sina kommentar(er)

Men du! 

Nu blir jag glad av hans överdrivna positivitet. 

Tufft att våga (länk) digga alternativmusik.
Har Ingen djupare tanke med texten utan det var bara en skön låt.

Peace People.

Post trail syndrome

Många vill vara själv men ingen vill vara helt ensam.

Ja du fattar.

Jag är i en liten svacka.
Jag vill vara själv.

För mig själv.

Utan att gå in på detaljer på allt så har jag fått ett post trail syndrome.
Finns kanske inget som heter så.

Nu gör de' det.

Behöver inte vara något sådant men jag skriver det i alla fall.

I alla fall...

Känner mig sjuk och orkar inte träna.
(Deppig, trött, svag, ont i leder & träningsvärk?)
Inte för att jag fortfarande är slut efter Appalacherna(?) Utan för att jag INTE tränar.
Mer om det.
Irritationen på "alla" har växt och jag har börjat bli stressad inombords. Oroar mig för det mesta.
Kanske inte oro.
Stressad är ordet  för dagen.
Vi säger så.
Detta beror alldeles säkert på många faktorer men efter detta intro svänger jag in på ämnet...

Fysisk träning och friluftsliv.
Det regnade så där underbart blött och kallt vatten en jobbig torsdag.
Jag packade min största och schuukt bra ryggsäck full med fantastisk användbar utrustning och drog ut i fält.

Skämtade  i tidigare inlägg om mitt sockerberoende.
Men.
Det är ett gift värre än alkohol.
Jag kan inte sluta äta.
Mat OCH godis.
Jag har tyckt att jag värd att njuta av vila och de goda i livet.
Bärs, Glass & gott.
Jag har nu gått upp 15 kilogram sedan jag slutade köra hårt på Appalachian trail.
Det är i och för sig en naturlig följd att lägga på sig efter ha avslutat mitt uppdrag och inte längre  förbrukar  6 - 8000 kcal/dag men jag har kanske släppt det lite för långt.
Vila är en grundsten i fysisk träning men då människan av naturen är lat är det "livsfarligt" att sluta träna en längre tid (mer än 24 timmar)

Jag lämnade alltså civilisationen ett par dagar och drog till skogs igen. Fantastiskt känsla att vara tillbaka i naturen och känna vinden kyla ned mina skäggiga kinder.

Jag älskar att vara ute i skogen och känna mig beroende av min utrustning.
Utsatt trygg.
Under två dagar hängde jag mest i och omkring tältet och hämtade kraft.
Inre kraft.
Vila, koppla bort civilisationens stress och andades.

Sedan bytte jag om och körde ett blandpass med terräng och kuperad landsväg. Magen skumpade, knäna slog bakut och tinningarna bultade under dom första 4 Km.

(Jag har haft svåra motivationsproblem att ligga i obehagzonen under mina löpturer sedan jag kom hem.)

"Varför skall jag lida nu när jag har haft smärta varje dag i fyra månader nyligen.
Jag Behöver inte pina mig."

Men...
Plötsligt var huvudet med.
Maskinen var smord.
Kraften och viljan var tillbaka.
Farbror började trycka på.

Rötter och motlut gjorde mig alert och inne på den sandbeklädda stigen var smärtan min vän igen.
Sista 4 km njöt jag av att rulla på i miltävlingstempo. Bröstet brände och benen började stumna och grät tyst men på ett skönt sätt. Jag kände att jag levde och hade äntligen positiva tankar till smärtan igen!
15 kilometer hjärnmassage, check!

Kul!

Till nästa gång  <3

Brand New Morning

Vaknade.

Det är kolsvart ute.

Är ledig och behöver inte gå upp.

Roligare att kliva upp när man inte måste.

Trotsigt.

Har inga ljus.

Hade varit mysigt att äta frulle i stearinljussken.

Löste uppgiften.

Motivationen tryter, trott, tröttit

We all have our dreams that we keep in our hearts.
Some may come true and some may fall apart.

Har inget nytt eller intressant  att komma med.
Jag småtränar korta underhållspass men det har varit hårda bud att komma igång.

Sunshine and rain, that's what it's all about.

Kroppen säger ifrån och huvudet säger:

Jag har gett allt för att du skall lyckas i sommar och vi levererade, varför skall vi pinas nu under ett tråkigt pass runt stockholm.

There are so many ways to find happiness.

Måste nog ut med tältet "in the wild" runt värmdö och köra läger igen.

Var målet så hääär nära, jag hade kunnat springa en mil till!

Satt med trevligt sällskap på en kvarterskrog och åt en underbart köttig schitzel och slurpade i mig tre goda brus igår. 

Nu hör det till saken att rekvisitan på krogen bestod av dom vanliga stammisarna med det som ingår i det. Men lite lätt avgränsat låg det även en matdel som, om man tänker kvarterskrog, stod ut.
Sjyssta dukar, hovmästare, framdukade vinglas och tända ljus.

Hovmästaren pratade om klass på stället men att alla skall känna sig välkommna.
Jag satt med stripigt hår, smärtor i hela kroppen, vaselin i ljumskarna samt neongrön vindjacka och kände mig som om jag just varit på ett träningspass.
Men det hade jag ju.
50 km brutalt terrängmörsande.
Case closed!

 

Loppet då?

En dag på jobbet.
Jag mötte upp en kompis som också skulle kuta.

H skulle springa sin första ultra... och då valde hon SUM!

Jag matade henne med 138 sistaminuten tips om vad som är måsten och vad som kan ske med kropp och själ under 50 km terräng.

Solen började värma upp det frostiga gräset.

Vackert. 

Vi huttrade lite lätt av senhöstkylan och spänningen som infinner sig inför dessa kraftprov.
Absolut perfekt löparväder. 

Sen gick starten.
Vi sprang första 5 km i lugnt ostressat tempo tillsammans men sedan är det alltid viktigt att göra sitt eget race så vi skildes åt.

Då jag som längst hade sprungit tunga 17 km efter Appalacherna, och först bara dagarna innan SUM känt att kroppen börjat bli stark igen, tog jag det väldigt återhållsamt lugnt.

Hjälpte inte.

Efter 15 kilometer kände jag att benen började stumna, vid 25 var jag bra trött lite överallt och sen redan vid 30 km fick jag ont i ryggen och en skum känsla av streckning i låga magmusklerna.

Nu gick det inte snabbt framåt.

Bara att koppla på autopiloten och mata på i spåret.
Även om mina problem var fysiska och jag kände mig rätt alert i huvudet så blev jag lite tappad bakom en vagn under tid.

35 kommer jag inte ihåg.
Vid 42 kommer jag nu ihåg att jag sa något hurtigt om Marathondistansen till en medlöpare.

Från 45 försvann vidvinkeln och logiskt tänkande.

47 till 50 hade jag svårt att andas.
En vanlig Ultra alltså.

Inte helt vanlig ändå.

 

Till skillnad från förra året då jag till och med knöt näven och vrålade:

FAN VAD HÄRLIGT!

Samt att jag efter det uttalade det högsta betyget man kan ge ett kraftprov, "Aldrig mer", kände jag nu ingen eufori eller direkt lycka.

 

Då jag inte hade något tidsmål för dagen, brukar träna på banan och hade genomfört tävlingen tidigare kanske det blev för...för normalt.

Eller så la jag omedvetet undan mitt race och var mest orolig för om Hannah (inte) skulle klara sin dröm.

Sitt stora löparmål.

Jag kan också ha fått sviter efter ha gjort detta varje dag i fyra månader i Appalacherna.
Lite blasé.

Jag kan det här.

Dumt.

En vardags "Vad skönt då var jag klar för dagen" känsla.

Med det sagt så skall jag ändå låta meddela att nu dagen efter ÄR jag nöjd.

 Hur gick det för Hannah nu då?

 

Jorå den tjejen som aldrig sprungit längre än 30 kilometer spurtade in i mål med ett leende och hennes första kommentar var:
-Var målet så hääär nära, jag hade kunnat springa en mil till!
Där har Långviks Löparsällskap ett kommande stjärnskott.

Oerhört roligt för henne, man, barn och Ultrafamiljen.

 

GRATTIS TILL EN GALET BRA PRESTATION HANNAH!