Var målet så hääär nära, jag hade kunnat springa en mil till!

Satt med trevligt sällskap på en kvarterskrog och åt en underbart köttig schitzel och slurpade i mig tre goda brus igår. 

Nu hör det till saken att rekvisitan på krogen bestod av dom vanliga stammisarna med det som ingår i det. Men lite lätt avgränsat låg det även en matdel som, om man tänker kvarterskrog, stod ut.
Sjyssta dukar, hovmästare, framdukade vinglas och tända ljus.

Hovmästaren pratade om klass på stället men att alla skall känna sig välkommna.
Jag satt med stripigt hår, smärtor i hela kroppen, vaselin i ljumskarna samt neongrön vindjacka och kände mig som om jag just varit på ett träningspass.
Men det hade jag ju.
50 km brutalt terrängmörsande.
Case closed!

 

Loppet då?

En dag på jobbet.
Jag mötte upp en kompis som också skulle kuta.

H skulle springa sin första ultra... och då valde hon SUM!

Jag matade henne med 138 sistaminuten tips om vad som är måsten och vad som kan ske med kropp och själ under 50 km terräng.

Solen började värma upp det frostiga gräset.

Vackert. 

Vi huttrade lite lätt av senhöstkylan och spänningen som infinner sig inför dessa kraftprov.
Absolut perfekt löparväder. 

Sen gick starten.
Vi sprang första 5 km i lugnt ostressat tempo tillsammans men sedan är det alltid viktigt att göra sitt eget race så vi skildes åt.

Då jag som längst hade sprungit tunga 17 km efter Appalacherna, och först bara dagarna innan SUM känt att kroppen börjat bli stark igen, tog jag det väldigt återhållsamt lugnt.

Hjälpte inte.

Efter 15 kilometer kände jag att benen började stumna, vid 25 var jag bra trött lite överallt och sen redan vid 30 km fick jag ont i ryggen och en skum känsla av streckning i låga magmusklerna.

Nu gick det inte snabbt framåt.

Bara att koppla på autopiloten och mata på i spåret.
Även om mina problem var fysiska och jag kände mig rätt alert i huvudet så blev jag lite tappad bakom en vagn under tid.

35 kommer jag inte ihåg.
Vid 42 kommer jag nu ihåg att jag sa något hurtigt om Marathondistansen till en medlöpare.

Från 45 försvann vidvinkeln och logiskt tänkande.

47 till 50 hade jag svårt att andas.
En vanlig Ultra alltså.

Inte helt vanlig ändå.

 

Till skillnad från förra året då jag till och med knöt näven och vrålade:

FAN VAD HÄRLIGT!

Samt att jag efter det uttalade det högsta betyget man kan ge ett kraftprov, "Aldrig mer", kände jag nu ingen eufori eller direkt lycka.

 

Då jag inte hade något tidsmål för dagen, brukar träna på banan och hade genomfört tävlingen tidigare kanske det blev för...för normalt.

Eller så la jag omedvetet undan mitt race och var mest orolig för om Hannah (inte) skulle klara sin dröm.

Sitt stora löparmål.

Jag kan också ha fått sviter efter ha gjort detta varje dag i fyra månader i Appalacherna.
Lite blasé.

Jag kan det här.

Dumt.

En vardags "Vad skönt då var jag klar för dagen" känsla.

Med det sagt så skall jag ändå låta meddela att nu dagen efter ÄR jag nöjd.

 Hur gick det för Hannah nu då?

 

Jorå den tjejen som aldrig sprungit längre än 30 kilometer spurtade in i mål med ett leende och hennes första kommentar var:
-Var målet så hääär nära, jag hade kunnat springa en mil till!
Där har Långviks Löparsällskap ett kommande stjärnskott.

Oerhört roligt för henne, man, barn och Ultrafamiljen.

 

GRATTIS TILL EN GALET BRA PRESTATION HANNAH!