Race reportisch Swedish Alpine Ultra 2018

Först vill jag tacka Roland för ett ofantligt bra arrangemang.
BRA JOBBAT.

Sen tackar jag alla andra deltagare som jag pratade-sprang eller överhuvudtaget stötte på men inte nämner med namn i denna text.

11 mil är långt så man hinner hamna i olika svaghets-styrke och känslofaser men det var inte förrän i slutet som jag ogillade vad jag höll på med. Loppet med dess miljöer och känslor var ju naturligtvis en helt fantastisk upplevelse innan tråk pissjävla, Abiskojaure-Abisko dök upp.

Mikael Mattsson forskare och medicine Doktor i fysiologi har någon gång sagt inte exakt men typ ungefär att ultralöpare är intelligentare och således oftare mer högutbildade än andra idrottare.

Dom har då förmågan att planera och agera smartare under ultralopp. Detta gör att dom kan göra omfall under loppen och har ofta en plan B och klarar då av ultramaraton bättre än trögmössor.

Jaja nått sådant 😂

Jag har inte så jäkla högt smart-IQ ;) och är ickeheller direkt högutbildad men det funkar ändå. Jag slutför.

Visst.. jag tänker och planerar mycket både innan och under loppen. Kanske FÖR mycket så det går rundgång.

Detta flumtänkande och att jag bara matar på utan större taktikanalyser under loppet gör att jag missar att ta tankenotiser på vad som hände vart och när under racet.

Men- men... trots mina mediokra studieskulder och brist på minnesanteckningar skall jag försöka ge mig på en liten tafatt tävlingsloppanalys.

Eller som vi säger i Sverige..
Race report.

Ok nu kör vi.

NU ÄR DET BRÅDA RASKET STEKT!

Så tänkte jag; när förfrågan och chansen att hoppa in från reservlistan och springa Swedish Alpine Ultra kom.

Efter två år av sporadisk träning pga av motgångar & diverse sjukdomar efter Projekt Appalachian Trail var jag egentligen inte redo för 107 km fjällultramaraton.

Tio komma sju mil!

Som vi redan vet så tackade jag JA.

Det var 9 veckor kvar.

Efter att ha tränat stenhårt utifrån vad kroppens dåvarande status pallade med, satt jag helt plötsligt efter nio veckor och åt middag med alla tävlande i Nikkaluokta.

Jag var så redo jag kunde bli.

Där satt SAU-historiens starkaste startfält. Säkert 10 av dom 50 deltagarna hade potential av vinna.

Fotnot: 2011 och 13 konkurrerar förstås om starkaste startfältet eftersom alla startande kom topp 5!!

Det var en spänd men hoppfull stämning även om alla nog antog att någon av bröderna Johansson skulle ta hem segern. 

Dom båda var innehavare av FKT* från då dom gick i mål hand i hand och vann på rekordtid förra året.

*FKT (fasted known time) dvs inofficiellt världsrekord på sträckan Nikkaluokta-Abisko.

När jag är ute i vildmarken ser jag alltid till att ha utrustning att vara torr, varm och energistark men nu blev det en intressekonflikt.

Allting väger och att ha hängslen och livrem på en 11 mils fjällultra kan trötta ut benen nånting jääävulskt.

Ryggsäcken vägde nu 4.5 kg.

Vädret såg ut att vara stabilt. 

Soligt och varmt hela dygnet och nästan ingen vind.

( Bra väder säger egentligen ingenting om att det verkligen skall vara bra när man är på högfjället... men ändå )

Jag packade om en två- tre gånger innan start. 

Dumpade lite överdriven förstärkningsutrustning, ett par bars

(Bars... inte bärs!) och 1 av 2 halvlitersflaskor och kom tillslut fram till att ta med...

En jäkla massa Bars och sånt, men det jag åt upp var:

4 Kexchoklad.
2 Carbprottebar av känt märke.
1 Barbellsbars.
2 Sådana där Delicatobollar

1 Snickers.
2 Wraps med skinkost & bacon.
1 Wrap med Nutella.
1 cocochokobar från Declaton.

2 L Energidryck/vätskeersättning 

(Drack ju naturligtvis mycket mer vanligt jokkvatten också )

På kroppen hade jag:
Förutom skor, strumpor** vanlig kalsong, shorts, T-shirt och ryggsäcken förstås för att kunna få med all utrustning. 

Jag bar även en liten skärmkeps och solglasögon.

** Här hade jag tänkt såga dom där fivefingerstrumporna som man kan ha och som jag av någon outgrundlig anledning hade på mig. Nu så här i efterhand kanske det inte var dom som var boven bakom dom enorma blåsorna/skavsår jag fick under trampdynorna. Det var nog förmodligen att jag var blöt om fötterna i stort sett hela loppet, aldrig tog av mig skorna/bytte strumpor och att jag knöt åt skorna något för hårt för att få stabilitet i koefficienten sko och fot.

Övrig utrustning förutom "maten" i ryggsäcken bestod av:

Stavar.
(Tack godegud och mig själv att dom följde med.)

2 reservtröjor. ☆
1 par ombytesstrumpor.
1 kalsong.
1 Regnställ. ☆
1 Buff. ☆
1. Obligatorisk Nödfilt.

Powerbank, Painkillers & Plåster (compeed)

Ryggsäcken vägde tillslut ungefär exakt cirka 3.5 kg inklusive stavarna.

Så gick då starten och jag joggade iväg. Det började med 19 km lättlubbat till Kebnekaise fjällstation. 

Jag tog det lugnt och gick i alla uppförsbackar. Sprang några km med lite olika medtävlare men var väldigt noga med att inte hänga på i något annat tempo än det som är ultimat för mig och 50 miles+ sträcka. Det var trevligt med surra bort några kilometer men allt om oftast släppte jag och blev ensam. 

Jag tycker om att vara själv så det var bara skönt. Nu skall väl tilläggas att även om jag inte springer så mycket ihop med andra på långlopp är jag inte osocial när jag väl hänger med en löpare lite då och då. 

Vid ungefär 10 km stukade jag foten i vanlig ordning och blev brutalt påmind att det går inte att tappa fokus på var man sätter ned fötterna även när man är pigg. Jag är van vid vrickade fötter så jag fick ingen panik över det men att ha en instabil fot på denna led försvårar uppgiften.

Trots den lugna starten och vrickad fot anlände jag stationen efter 2.28 timmar och minuter.  Jag utförde med den äran ett toalettbesök och fyllde på vatten både i magen och min lilla flaska sen var det bara att jogga starkt och optimistiskt vidare.

Efter cirka 25 km började knät smärta. Jahapp 80 km kvar och där kom löparknäsmärtor. Alltså iliotibal band syndrome som ett brev på Posten. Eller kanske inte riktigt som ett brev på Posten för det kom ju inte direkt FÖRsent kan man säga.

Finns förstås flera orsaker till smärta i knäet, bla stressfraktur

degenerativ ledsjukdom och refererad smärta från ryggen men jag gjorde en snabb exper... amtördiagnos att här har jag nu utvecklat ITBS.

Det kom snabbt och överraskande. En skarp smärta från utsidan av knät som spred sig uppåt och ja, ned längds benet. Smärtan eskalerade snabbt och tillslut upplevdes det som om hela benet var i smärta vid arbete.

Jag haltade på några kilometer innan jag insåg att det var dax för att plocka fram stavarna. 

Då jag wobblade fram med stukad fot och smärtsamt löparknä var stavarna bästa kryck-käppar.

Jag tackade högljutt fjällgudarna... både dom gamla och dom nya, att det fanns strategiskt utplacerade stugor som jag kunde ha som mål. 

Skall fan i mig inte hålla på att sätta mig och vila (från smärtorna alltså)

nu och då, i tid och otid eller här & där.

 Taktiken utkristalliserade sig till smärttolerans överlevnadsmode:

♤ Hike-a när det är oländigt eller egentligen kanske bara oplatt.

♧ Jogglöpa på spängerna.

♡ Och då som jag nämnde; Stanna och under en 10-16 minuter.  Behandla benet och ta en rast när du kommer fram till en stuga.

Det var rent av tråkigt en bra stund medans jag försökte förlika mig med att:

-  Här kommer det att blir hård kamp redan från halvmaradistansen och definitivt ingen drömtid. 

Allt gick i slowmotion men så kom jag ändå fram till Singi.

Najs.

Fick mig lite saft och så blandade jag sportdryck, åt någon bar och stretchade psykologiskt ut höften för lindra smärtorna i knät några minuter. Gick blandbra men ja! 

Jag fick lite sprutt efter pausen i alla fall.

På denna sträcka kom jag ikapp  Pinter och under kommande timme eller två höll jag ett avstånd på 100 meter och växeldrog med att vara i rygg och sen släppa några 100 m när det gjorde för ont.

Några kilometer innan sälka dippade jag igen och han försvann i horisonten. Men vet ju att det är så men det är verkligen övertydligt hur stor skillnad det är på att vandra och jogga på lite.

Pang! Sa det och han var borta.

Snart var jag dock framme vi Sälka  och hann utbyta några ord med Pinter innan han drog vidare. Jag köpte en folköl käkade en wrap och fick en bjudkaffe mitt i käften.

Mellan Sälka och Tjäktapsset/stugorna knallade det på upp och ned med inga större händelser. Bara mata på i sakta mak. Eftersom jag inte kutar på gränsen (denna gång gick det ändå inte) så har jag ofta den turen att jag har bra matlust och tycker det är trevligt att krubba lite när jag joggar.

Framförallt kan jag, och vill dricka under hela tiden på långlopp. 

Trodde jag-tyckte jag.

Att jag åt och drack gjorde förmodligen att jag var vid riktigt gott mod och kände mig pigg och stark trots att mina smärtor slet på det mentala.

Timmarna gick och jag anlände Alesjaurestugorna. Jag fixade en mugg varmvatten och blandade mig en kaffe av några kafferrör som jag burit med mig. Köpte en Fanta och åt min Nutella wraps som jag sparat till en dålig period. Nu var jag visserligen rätt trött och smärtpåverkad men några vandrare som bodde i stugorna sa att jag verkade piggast av alla som passerat. 

Det var bra sagt det.

Och jaaa jag kände mig faktiskt ganska pigg och stark. Jag tänkte till och med att nu är det bara 36 km kvar.

Rena spurten. 

Efter Alesjaure kände/blev jag starkare än tidigare sedan Kebne. Bra så och jag boostade ännu mer. 

Jag tryckte in hörlurarna i öronen och slog på musik för första gången på hela loppet. Började med Abba-Fridas there is something going on och sen dunkade Rammstein igång några brutala Livelåtar och jag sprang verkligen på bra.

Ljuvligt!

Jag hade mina starkaste timmar mellan Alesjaure och toppen ovanför Abiskojaure. Även om jag började dippa lite och tappade lite matlust samt gick "tom" på vatten när skrå't bredvid Keron-jokki-canyonen dök upp så hade jag bra löp och positiva känslor i nästan 2 mil. 

Jag kom ikapp Pinter som lämnat Alesjaure ca 30 min före mig och jag rullade på. Yeääää.. småsnackade lite med honom medans jag kopplade in powerbanken i telefonen och övervägde att ta på mig underställströja för jag tyckte det började bli lite kyligt trots att jag var varm.

Sedan BANG!!!

På skrå, eller om det var i dom daggstänkta buskarna strax innan toppen ovanför Abiskojaure, rann all kraft ur mig. 

Torson började frysa och fingrarna förvandlades till istappar.

Jag var hungrig. 

Eller det vet jag inte. 

Jag kanske var hungrig men kände avsky till allt man skulle kunna stoppa in i foderluckan, och då menar jag även vatten.

Törstig.

Säkert törstig men ändå absolut inte.

Motivationen, intresset samt all styrka försvann och allt var läskigt och fult. 

Benet värkte jämt och överallt.

Benet gjorde ont sista 80 km men nu orkade jag inte vara tuff längre.

INGE ROLIT!!!

(Det skulle visa sig att Pinter kom i mål 45 minuter snabbare än mig på på dom 17 km som var kvar då jag släppte honom för sista gången uppe på skrået.)

Jag hade aldrig sprungit så här långt (Pb = 8.6 platta mil) eller framförallt så här LÄNGE!!

Jaha, så här efter 18 timmar och närmare 9 mil försvann alltså matlusten.

Nu var det så pass sent i loppet att det hann aldrig få några större allvarliga följder men blev en mycket bra erfarenhet. 

Känslorna och upplevelserna jag var med om under sista timmarna är mycket värt i livet och framtida lopp.

Nu när jag har lugnat ned mig så är hela Kungsleden underbar. 
Dock efter 20+ h och direkt efter 10.7 mil tyckte jag så här:

Sträckan Abiskojaure-Abisko måste bort. Dö. Utplånas. Späng.. spräng skiten. Bygg rulltrapptrottoar, ta bort. Det var miserabla 15 km som tog åtminstone 3+ timmar av gråt å tandagnisslan. Alltså inte gråt för jag var för trött och less för att engagera mig i det men det var jäkligt mycket anti-feelings.

Vad hände på den sträckan då?. 

Ja normalt händer det väl inte ett häcka skit på den sträckan ändå 😂

MEN!

FÖRST SÅ: 

Hallucinerade jag lite lustigt. Hörde folk som pratade lite här och där vilket visserligen inte är helt omöjligt men jag hörde också en sån där upprullad garagedörr stängas och sedan något senare såg jag ett knäppetält 
(Tarp för er 90-talister)

Precis bredvid knäppetältet låg två soldater i kammoflagehjälmar. Dom spanade på mig allvarligt först men sedan följde dom mig med blicken lite mer nyfiket.

När jag kom så pass nära att jag hälsade respektfullt och igenkännande försvann dom lite retfullt. 

Sedan var det flera gånger som marken öppnade upp sig och tog en tugga av dom stenarna som låg på leden lite längre fram. 

Jag kände mig aldrig hotad. 

För den delen var det ju egentligen bara bra för sista 80 km hade jag ändå inget till övers för stenjävlarna.

Sen vette tusan vad som hände men tillslut dök skylten Abisko-turist eller om det nog var "Östra 3 km" upp och jag hade sinnesnärvaro att försöka ringa Roland och anhöriga för att säga att jag var på väg... någon gång närmsta timmen i alla fall.

Nä-då med utmattning kommer motflyt. Jag hade naturligtvis noll mottagning och minuten senare tog allt batteri slut... i telefonen också.



Tillslut kom jag då i mål och fick ett fint välkomnande av Arrangör-Roland och övriga i tävlingsledningen. Familjen hade på något sätt fattat att nu jädrar borde jag komma så dom var också redo.

Nu hade jag genomfört min första ultra.

Jag har ju gjort många fler ultra maraton igenom åren men nu har jag passerat distansen 100 km och det en mil😉stolpe.
En riktig Ultra och är ingen lek.

Blev inte så mycket mer gjort den dagen och resten är historia som kanske kommer i senare inlägg.

Just det!

Andra lesson learn efter det att jag inte alltid kan äta ändå till slutet var att jag är inte helt ute och cyklar när jag tar med mig viss utrustning.

☆ Stavarna räddade loppet.

☆ En av tröjorna jag bar med mig. Dvs. Underställtröjan var absolut nödvändig för mitt välbefinnande. Inte livsnödvändig men jag frös ordentligt så tack för den.

☆ Regnjackan samma så. Den gav mig värme och trygghet när jag var kall och ynklig.

☆ Buffen var skön att ta på sig på huvudet eller runt halsen.

Kommer inte ihåg hur jag bar den. Fömodligen lite både och. Kommer dock ihåg att jag sa:  - jäklar vad bra att ha denna med.


Hej på ett tag.