VUM 60 och Annat.

- Spaniens fattigaste konstnär?

- Pablo inkasso!

Jag sprang ju Värmdö Ultra för någon månad sedan. Tänkte skriva en riktig Race report men det har av olika anledningar runnit ut i sanden så det blev inte mycket med det.

Men ungefär så här hade början sett ut om jag skrivit en race report:

"Så stod vi efter en galet tidig morgon på startlinjen till VUM 6(2)

Vi var sammanlagt två bilar, 7 samhällsmedborgare och en hund som skulle jobba oss igenom detta lopp. 

Men låt oss fokusera på mig till att börja med.
 

Som tidigare rapporterat så hade jag känt mig sjuk under veckan in till loppet men i vanlig ordning frisknade jag till lagom till dagen innan loppet.

Med den obehagskänslan av sjukdom avstökad var jag försiktigt självsäker på att dagen skulle bli något att minnas med förnöjsamhet.
 

Jag startade konservativt och speedhikeade i alla backar värt namnet direkt från start men på lättlöpta partier joggade jag på med viss auktoritet.

ALL IN och tävlingstänk.

Hade en liten plan att en osäkerhet och tvekan skulle byggas upp samt att eventuell tävlingsinstinkt skulle dö ut hos mina vänner när klubbens affischnamn  från Ultrasektionen i Långviks löparsällskap (Jag dårå) bara försvann i fjärran direkt från start.

 

Hmm jag hockeyspelar - tonårs - spurtade ju inte fram i spåret men med Jaromir Jagr frilla och kepsen bak Å' fram joggade jag på helt ok.

Det är ett historiskt faktum att trötthet och smärtor kommer alltid och biter en i quadriceps tillslut. Jag hade redan innan loppet resonerat mig fram att det lika bra att ha kommit en bra bit på hyfsat tid innan benen börjar gnälla.
 

Det tog ett bra tag.
 

Benen och övriga kroppen kändes fin fint och jag löpte på i en grupp på 5 erfarna ultrarävar.

Rookiemisstag

Efter ca 12 km missade vi en 90° sväng på stigen och sprang 500 m innan vi upptäckte slarvet.

1 km extra på träning är det bästa men 1 km ute i spenaten på en 60+ km bana under viss tävlingsform känns sådär kul. 

Det blir liksom onödigt.
 Strax innan vi hittade rätta vägen kom även Hannah springandes på villovägar efter likvärdig miss med ett annat gäng. Nu var vi 7-10 stycken som backtrackade så vi var snart på rätt spår.

 

Samtidigt som det var väldigt kul att se Hannah kände jag lite frustration över att min plan att gå på knock och skapa rejält med distansmeter mellan oss polare första 25-30 km försvann så tidigt.
 

Målbildsbyte.

Vi svor gemensamt över felspringningen någon minut och började sedan spekulera om huruvida Möller hade passerat oss under våran upptäcktsfärd och hur det gick för stafettlaget som verkade ha fått något bakslag.

 CREW

Hannah och jag joggade på bra tillsammans och efter en stund mötte vi upp supersupporten Ekan ännu en gång och plockade upp lite energi och vätska.
Mr.Oak briefade oss att Anna hade tagit över stafettpinnen i jakten på oss efter att Karin drabbats av astmaproblem.

(Edit. Finns mer att skriva om staffetlagets äventyr men jag avslutade ju lopprapporten i förtid. Sorry.)

Ganska snart var Anna ikapp oss med rappa steg och vi tre joggade tillsammans och i samförstånd härs och tvärs över Värmdölandet.
Vi tre turades om att vara starka på olika partier och leda varandra under löpet  följande 25 km.

Jag vill än en gång påpeka att jag var inte alls stirrigt tävlingsinriktad på så sett att jag blev besviken över att bli upphunnen utan tvärtom så tyckte jag att det var perfekt stärkande med sällskap.  

Där och då var jag nog lika stark och kände mig lika oövervinnelig som världsmästaren i back yard ultra, Maggie gutrl. 

Men det skulle ändra sig någon mil senare.

Någonstans vid 25-30 km när jag enligt min egen plan förväntades matta av kändes stockarna lite stumma men rätt skönt bortdomnat starka. 

Jag kände mig oförtjänt bra även off-trail.

Att jag kunde hålla jämna steg med Långviks löparsällskap(s) nya stjärnskott Mrs. 6h Wallman var en riktig boost. Framförallt var det superkul och en oväntad bonus att Anna lyckades komma ikapp så snabbt med lätta steg att vi nu skulle kunna få kuta i stort sätt hela hennes sträcka tillsammans..."

Det finns mycket att berätta men där tog den solitära tävlingsberättelsen slut lite abrupt. 

Lite tråkigt när vi kommit så långt i historien kanske.

Kortfattat så gick loppet generellt skitbra. 

Jag är nöjd hur jag genomförde det. Höll igång bra hela resan och trots små dippar och en rejäl bonk vid 45 km.

Angående bonken så är riktigt stolt över hur jag kunde samla ihop mig efter ha vikt ned mig fullständigt och släppte mina vänner vid 45 km. 

“Pain is inevitable. Suffering is optional.”

Haruki Murakami.

Jag gick några hundra meter, tryckte i mig en gel, drack vatten och slog på underbar musik. Bet ihop och satte upp jakten för att frustande plocka igen dom 2-3 minuter som jag tappade när vekheten tog överhanden. 

Allting går förutom nyfödda bäbisar och trasiga klockor.

Jag kom ikapp.

Rätt jobbigt men stärkande i längden.

SLUTSUMMERING

Det var väldigt härligt och stödjande att ha en/ett support crew. 

Han Ekan levererade världsklass-support. 

Han var överallt och leverade information energi/vatten samt pepp som ett proffs.

Det var alltså ett mycket lärorikt lopp då jag fick ännu en inblick på vad som funkar angående utrustning, crew och energi under ett lopp med konstant rörelse. 

Det gick oförtjänt lätt överraskande länge och sen i slutändan blev det en viljeinsats så jag är mycket nöjd med loppet 

Det om detta.

Tänkte på en grej.  

I bloggen skriver jag mycket om egna upplevelser och tankar men slänger också ur mig en hel del lustigheter, ironi och rent svammel också.    

LÖPARRAPPORTER

Angående mina löparupplevelsers vara eller icke vara bör det kanske sägas att det jag tycker är långt, snabbt, bra eller dåligt kan vara något helt annat för en annan. 

Jag skriver om mina upplevelser. Hur nöjd jag är med resultatet är förstås helt baserat utifrån MINA EGNA förutsättningar.  Händelseförloppen i de springreportage som delges är ju mina puzzliga minnesbilder, tillrättaläggningar och uppfattningar så dom kanske inte heller stämmer in med utomståendes bild till alla procent. 

Men så är livet vettu.   

Som sagt, det jag tycker är bra kan var dåligt för andra och det jag är missnöjd över kan vara helt perfekt för annan. 

Erfarenhet, kapacitet och dagsform är som den är och blir som den blir.  

Du gör ditt och du gör det bra. 

Jag tycker att jag håller ihop det rätt hyfsat själv i alla fall.  

Det är förstås fritt att bedöma men om det inte ger dig inspiration eller att mina berättelser ger något  är det ingen idé att jämföra avstånd, ansträngning och tider.