TOPPEN

Eftet att ha avslutat gårdagen med 40 km vandring/speedhike gick jag och la mig i ett vindskydd vid botten av Mount Kathadin.

Efter mycket Knapphändigt med sömn ringde mobilen 04.01 och en stadig frukost inmundgades. 

05.15 Startade min sista vandring.
1/3 var mycket avancerad klättring som ofta krävde tre fästpunkter.
Jag visste att brister vaden igen, då dör jag på berget... inte en chans att jag skulle kunna klättra ned på ett ben.
Med en behärskad men bestämd fart var jag snart bland molnen och det blev en helt underbar hike 8 km upp till toppen.
Blev lite känslosam halvvägs upp men jag släppte inte focus på uppgiften-Stabilt&försiktigt
Avsluta på ett säkert sätt hiker!
När jag tillslut 08.14 den 15:e Augusti nådde toppen var det fantastiskt.
Inte så att jag började stortjuta eller tala i tungor men,
Det var bara så jävla skönt!

Först var jag helt inbäddad i moln men eftersom solen värmde upp Maine blev det gudabenådade vyer.
Stannade 2 timmar och käkade lunch fotograferade och njöt.

Vägen ned tog en timme extra för nu hade jag stämplat ut. Det inget jobb längre, bara hiking for fun.

När jag kom ned från berget liftade jag till ett samhälle. Killen som stannade så riktigt sportig ut och bodde i kanada. När han frågade var jag kom ifrån, och jag berättade glatt, sa han:  - Då kan vi snacka svenska! Ännu en suverän händelse. Det var (är ju) en riktig kanonkille. Bland annat var han Multisportare (så nu har jag nya idéer) så vi snackade oavbrutet i en timme och sen när jag var framme vid hostelet gick vi och käkade lunch och snackade vidare. 

Nu är jag i ännu en ministad och bara softar.
Imorgon då?
Chill!
Jag har snittat ett Lidingölopp i ca 100 dagar men inte i morgon i alla fall.
Har nog inte riktig fattat vad som hänt än.
Öl?
Oojaaa...2 st blev det.
Kan inte dricka fler.
Jag är klar
Jag har semester.
I'll be back.
Med bloggen alltså.
Glöm hiking här skall kutas.

Yeeeaaaahh!!!

Sista veckan.

"It’s almost impossible to plan for every situation, every whim, every factor that’s beyond your control, especially when you’re talking about roughly four months of backpacking through 14 states, 6 national parks, and 8 national forests and over more than 400 named peaks".

10-12/8

Jag har nu kämpat på och blir bättre i vaden men det går så sakta framåt nu när jag bara  vandrar.
Tråkigt!
Jag verkar också helt ha tappat formen för jag är helt slut trots att jag gör miles som skulle räknas som lugna dagar tidigare.

Detta har varit mitt liv i snart fyra månader så det är mycket blandade känslor att detta tar slut inom väldigt kort.
(Eftersom det inte finns något nät förrän jag är på toppen av Mount Kathadin så ÄR det slut nu)
Mycket har hänt både på den bra och det mindre bra sidan.
Det är svårt att skriva något nu när jag fortfarande är mitt uppe i det. Men en kort sammanfattning skulle bestå av dessa stolpar.

Fantastiskt vacker natur.
Smärta.
Spännande.
Långtradigt.
Jobbigt.
Superkul.
... äsch kan fortsätta hur långt som helst för denna resa har allt.

13-14/8

Jag hade hört att det skulle vara många vackra sjöar att bada i här i Maine men har tänkt:

"Hur vackert kan det vara, jag har sett många sjöar"

Men idag förstod jag. 

Jag hade slagit upp tältet i halvmörker vid en sjö och Vaknade upp med morgonsolen blänkande mot vattenytan, fåglarna kvittrande och vågorna lätt kluckande.
Borde kanske ha stannat hela dagen men då vaden är nästan bra så la jag in ett par dagar med big miles.
Blev sådär inlägg detta.
Nästa inlägg blir toppen.

100 miles.

Nu har jag handlat på mig mat och godsaker så det heter duga. Är i Monson som är sista utposten innan 100 M o W. I morgon drar jag ut på sista 100.

Skadan i vaden blir stabilare men jag är fortfarande försiktigt och nervös.

Har börjat öka på distanserna lite grann men då jag inte kan springa eller på annat sätt ge järnet blir det inte samma distanser som förr.  Terrängen är bitvis mycket lättare än tidigare så det kan ränta på bra snart. Detta rotinferno räknas dock som något besvärligt.

Jag kommer förmodligen inte ha någon mottagning förrän vid målet på toppen i horisonten på bilden nedan. Så vi hörs då.

Under tiden kan jag berätta en lattjo händelse. När jag kom till Atanta i april mötte jag en snubbe som var Ultralöpare och skulle starta på trailen samma dag som jag.

Vi hängde ihop under två veckor till jag fick för
ont i knät för att hålla hans tempo. Jag skulle försöka hinna ikapp honom eftersom men lyckades aldrig.

Förrän igår!

Han hade hittat en ny mening med hikandet och softat ned ordentligt så vi hamnade plötsligt i samma shelter igen efter 4 månader.
Som det ser ut nu kommer vi att avsluta tillsammans.

Pinar på.

SUPERKORT UPPDATERING.

skickar detta när jag nu väl fick kontakt med cyberrymden.
Maine är riktig vildmark. Har ju inget internet.
Jobbigt...
Nä nåja. Jag hankar mig fram och det känns ok.  Är livrädd varje gång jag använda benet men det håller än så länge.
Ont.
Litegrann i vaden ba'
Är ju hårt tejpad.
Smärtorna är mest på andra ställen.
Högerbenet är i total chock...
Och skriker:
- varför i Småländska skogarna skall jag göra allt jobb.

30 km till 100 miles of wilderness.
Seeya!

Hej allihoooopa.

På sista tiden har jag mest känt mig som en Hobo men nu är  Jag är tillbaka på trailen.
Jag är en Nobo igen. (Northbounder)
Försiktig.
Hårt tejpad och utkörd till ett ställe bortanför berget jag skadade mig på.
På grund av skadan och att det skall vara thunderstorms närmaste dagarna har jag blivit avrådd, kan och törs inte börja med att klättra The whites Mountains.

Började med att i sakta mak halvhalta mig framåt mot ett vindskydd 4 miles (6 km).
Det tog 2.5 timme.
Normalt gör jag den distansen på  högst 1.5 h.
Siktar på 5-10 miles till idag.
I normala fall gör jag 20-27/dag
Det är blandade känslor.

1. Jag är glad att jag är tillbaka i naturen och får möjligheten att slutföra. Göra bokslut.

2.
Då jag är competitativ...
(finns det ordet på Svenska & stavas det så på Amerikanska?) så känns det jantelaguppväxt - misslyckat att ha varit av trailen en vecka och att jag missar sektionen jag skadade mig på.

Naturligtvis rullade det in en thunderstorm som efter kalla vindar övergick till en HAILSTORM.
Jag fryser som en hund.
Nice.
Survival mode on.
Fryser inte längre.

3.
I'm back - alive n' kicking.

Kort pressnotis.

Det ligger till så här att jag är bättre i vaden nu.

Inte bra men musklerna i vaden samarbetar något igen, jag kan gå i trappor.

Jag känner att det är stelt och skört. Ömt och ont på ljupet av muskeln men jag har återfått lite spänst.

Så efter mycket övervägande. Mycket stöd, tips och rådgivning drar jag nu mot higher ground 

(måste åka lite  buss först) för att komma tillbaka till trailen. 

Kommer att smyga igång och testa försiktigt så än vet jag inget men kan jag på ett någorlunda säkert sätt förflytta mig provar jag att slutföra mitt mål... fast sakta.

Detta kan bli helt underbart eller gå käpprätt åt helvete.

It's all part if the story

Cheers to you!

Norra Nordamerika.

Hade en intressant upplevelse igår. Var på Van Halen konsert men det var inte helt lätt att ta sig dit eller hem. 

Konserten var i vad jag tänkte en förort. Ja så där lite utanför city. men det var i.. eller till och med utanför, ett litet samhälle som heter Mansfield.

Jag skall inte göra en för stor berättelse av detta utan skriva ned några konstateranden om ditt och datt omkring min resa till - från och under konserten.

Redan nu kan jag berätta att i USA tar du bilen till arenan och festar på parkeringen. Därför kan du ha en arena mitt i ingenstans.

☆ Jag tar tåget till Mansfield och ser redan då att tågen tillbaka till Boston slutar gå 22.25. Här tänker jag då Svenskt: "Dom sätter väl in extra tåg eller bussar tillbaka till Boston"
NEJ.

☆ I Mansfield inser jag att Arenan är 4 km utanför staden och det går INGEN buss dit.
Försöker lifta men till skillnad från söderut och omkring trailen när jag var en hiker och inte en hitchhiker stannar ingen.
Jag haltar dit på en timme.
Ont.

☆Kommer in till arenaområdet.
Nu är jag trött och törstig så jag går raka vägen till ölstånden och beställer en stor Bud.

Måste skriva ned dialogen.
Livrädd anställd: - ID please!
Jag: - hehe here you go.
LA- this is not a US or Canadian - id... I can't sell you anything!
J: - Eh... nooo... but do i look like i'm under 21 years old?
LA: I know that you are old enough but.... the ID...
Ja diskussionen fortsätter hur problemet kan vara id't när åldern uppenbarligen inte är något problem.

Ja så jag fick be folk köpa ut hela kvällen vilket inte heller var helt lätt för dom var livrädda att åka dit och svenskt  reserverade att prata med mig.

Scenområdet som var lite amphiteater-uppbyggd var bra.

Sen har jag inte bestämt mig om jag gillar att det är sittplatser överallt, även längs fram. Folk står ändå när det börjar men du har din plats (i mitt fall långt fram) så du kan komma och gå enkelt. (Tumme upp) men du kan inte röra dig i sidled eller avancera.

☆ Då jag nu insett att det inte kommer att finnas några bussar till Mansfield eller extratåg till Boston för den delen ligger jag lite pyrt till.

Trailen har gjort att jag blivit mindre bekymrad över hinder som uppstår men detta var ett litet tråkigt läge.

Hittade tillslut ett tokfull snubbe som levde rövare och skrek åt den enda taxibilen i synhåll att han skall in till South Boston, kosta vad det kosta vill. Så jag högg som en cobra presenterade mig och drog några hårdrocksanekdoter. Sedan lät jag honom skräna mera och tränga sig i vad som skulle kunna vara en taxikö & lyckades join the ride!
Back to Baaaston.

Jahapp blev långt inlägg ändå.

Skriver mer senare om hur folk norrut är mer reserverade och skillnaden hur jag blir behandlad trail & offtrail med mitt vilda utseende mm.