Race reportisch Swedish Alpine Ultra 2018

Först vill jag tacka Roland för ett ofantligt bra arrangemang.
BRA JOBBAT.

Sen tackar jag alla andra deltagare som jag pratade-sprang eller överhuvudtaget stötte på men inte nämner med namn i denna text.

11 mil är långt så man hinner hamna i olika svaghets-styrke och känslofaser men det var inte förrän i slutet som jag ogillade vad jag höll på med. Loppet med dess miljöer och känslor var ju naturligtvis en helt fantastisk upplevelse innan tråk pissjävla, Abiskojaure-Abisko dök upp.

Mikael Mattsson forskare och medicine Doktor i fysiologi har någon gång sagt inte exakt men typ ungefär att ultralöpare är intelligentare och således oftare mer högutbildade än andra idrottare.

Dom har då förmågan att planera och agera smartare under ultralopp. Detta gör att dom kan göra omfall under loppen och har ofta en plan B och klarar då av ultramaraton bättre än trögmössor.

Jaja nått sådant 😂

Jag har inte så jäkla högt smart-IQ ;) och är ickeheller direkt högutbildad men det funkar ändå. Jag slutför.

Visst.. jag tänker och planerar mycket både innan och under loppen. Kanske FÖR mycket så det går rundgång.

Detta flumtänkande och att jag bara matar på utan större taktikanalyser under loppet gör att jag missar att ta tankenotiser på vad som hände vart och när under racet.

Men- men... trots mina mediokra studieskulder och brist på minnesanteckningar skall jag försöka ge mig på en liten tafatt tävlingsloppanalys.

Eller som vi säger i Sverige..
Race report.

Ok nu kör vi.

NU ÄR DET BRÅDA RASKET STEKT!

Så tänkte jag; när förfrågan och chansen att hoppa in från reservlistan och springa Swedish Alpine Ultra kom.

Efter två år av sporadisk träning pga av motgångar & diverse sjukdomar efter Projekt Appalachian Trail var jag egentligen inte redo för 107 km fjällultramaraton.

Tio komma sju mil!

Som vi redan vet så tackade jag JA.

Det var 9 veckor kvar.

Efter att ha tränat stenhårt utifrån vad kroppens dåvarande status pallade med, satt jag helt plötsligt efter nio veckor och åt middag med alla tävlande i Nikkaluokta.

Jag var så redo jag kunde bli.

Där satt SAU-historiens starkaste startfält. Säkert 10 av dom 50 deltagarna hade potential av vinna.

Fotnot: 2011 och 13 konkurrerar förstås om starkaste startfältet eftersom alla startande kom topp 5!!

Det var en spänd men hoppfull stämning även om alla nog antog att någon av bröderna Johansson skulle ta hem segern. 

Dom båda var innehavare av FKT* från då dom gick i mål hand i hand och vann på rekordtid förra året.

*FKT (fasted known time) dvs inofficiellt världsrekord på sträckan Nikkaluokta-Abisko.

När jag är ute i vildmarken ser jag alltid till att ha utrustning att vara torr, varm och energistark men nu blev det en intressekonflikt.

Allting väger och att ha hängslen och livrem på en 11 mils fjällultra kan trötta ut benen nånting jääävulskt.

Ryggsäcken vägde nu 4.5 kg.

Vädret såg ut att vara stabilt. 

Soligt och varmt hela dygnet och nästan ingen vind.

( Bra väder säger egentligen ingenting om att det verkligen skall vara bra när man är på högfjället... men ändå )

Jag packade om en två- tre gånger innan start. 

Dumpade lite överdriven förstärkningsutrustning, ett par bars

(Bars... inte bärs!) och 1 av 2 halvlitersflaskor och kom tillslut fram till att ta med...

En jäkla massa Bars och sånt, men det jag åt upp var:

4 Kexchoklad.
2 Carbprottebar av känt märke.
1 Barbellsbars.
2 Sådana där Delicatobollar

1 Snickers.
2 Wraps med skinkost & bacon.
1 Wrap med Nutella.
1 cocochokobar från Declaton.

2 L Energidryck/vätskeersättning 

(Drack ju naturligtvis mycket mer vanligt jokkvatten också )

På kroppen hade jag:
Förutom skor, strumpor** vanlig kalsong, shorts, T-shirt och ryggsäcken förstås för att kunna få med all utrustning. 

Jag bar även en liten skärmkeps och solglasögon.

** Här hade jag tänkt såga dom där fivefingerstrumporna som man kan ha och som jag av någon outgrundlig anledning hade på mig. Nu så här i efterhand kanske det inte var dom som var boven bakom dom enorma blåsorna/skavsår jag fick under trampdynorna. Det var nog förmodligen att jag var blöt om fötterna i stort sett hela loppet, aldrig tog av mig skorna/bytte strumpor och att jag knöt åt skorna något för hårt för att få stabilitet i koefficienten sko och fot.

Övrig utrustning förutom "maten" i ryggsäcken bestod av:

Stavar.
(Tack godegud och mig själv att dom följde med.)

2 reservtröjor. ☆
1 par ombytesstrumpor.
1 kalsong.
1 Regnställ. ☆
1 Buff. ☆
1. Obligatorisk Nödfilt.

Powerbank, Painkillers & Plåster (compeed)

Ryggsäcken vägde tillslut ungefär exakt cirka 3.5 kg inklusive stavarna.

Så gick då starten och jag joggade iväg. Det började med 19 km lättlubbat till Kebnekaise fjällstation. 

Jag tog det lugnt och gick i alla uppförsbackar. Sprang några km med lite olika medtävlare men var väldigt noga med att inte hänga på i något annat tempo än det som är ultimat för mig och 50 miles+ sträcka. Det var trevligt med surra bort några kilometer men allt om oftast släppte jag och blev ensam. 

Jag tycker om att vara själv så det var bara skönt. Nu skall väl tilläggas att även om jag inte springer så mycket ihop med andra på långlopp är jag inte osocial när jag väl hänger med en löpare lite då och då. 

Vid ungefär 10 km stukade jag foten i vanlig ordning och blev brutalt påmind att det går inte att tappa fokus på var man sätter ned fötterna även när man är pigg. Jag är van vid vrickade fötter så jag fick ingen panik över det men att ha en instabil fot på denna led försvårar uppgiften.

Trots den lugna starten och vrickad fot anlände jag stationen efter 2.28 timmar och minuter.  Jag utförde med den äran ett toalettbesök och fyllde på vatten både i magen och min lilla flaska sen var det bara att jogga starkt och optimistiskt vidare.

Efter cirka 25 km började knät smärta. Jahapp 80 km kvar och där kom löparknäsmärtor. Alltså iliotibal band syndrome som ett brev på Posten. Eller kanske inte riktigt som ett brev på Posten för det kom ju inte direkt FÖRsent kan man säga.

Finns förstås flera orsaker till smärta i knäet, bla stressfraktur

degenerativ ledsjukdom och refererad smärta från ryggen men jag gjorde en snabb exper... amtördiagnos att här har jag nu utvecklat ITBS.

Det kom snabbt och överraskande. En skarp smärta från utsidan av knät som spred sig uppåt och ja, ned längds benet. Smärtan eskalerade snabbt och tillslut upplevdes det som om hela benet var i smärta vid arbete.

Jag haltade på några kilometer innan jag insåg att det var dax för att plocka fram stavarna. 

Då jag wobblade fram med stukad fot och smärtsamt löparknä var stavarna bästa kryck-käppar.

Jag tackade högljutt fjällgudarna... både dom gamla och dom nya, att det fanns strategiskt utplacerade stugor som jag kunde ha som mål. 

Skall fan i mig inte hålla på att sätta mig och vila (från smärtorna alltså)

nu och då, i tid och otid eller här & där.

 Taktiken utkristalliserade sig till smärttolerans överlevnadsmode:

♤ Hike-a när det är oländigt eller egentligen kanske bara oplatt.

♧ Jogglöpa på spängerna.

♡ Och då som jag nämnde; Stanna och under en 10-16 minuter.  Behandla benet och ta en rast när du kommer fram till en stuga.

Det var rent av tråkigt en bra stund medans jag försökte förlika mig med att:

-  Här kommer det att blir hård kamp redan från halvmaradistansen och definitivt ingen drömtid. 

Allt gick i slowmotion men så kom jag ändå fram till Singi.

Najs.

Fick mig lite saft och så blandade jag sportdryck, åt någon bar och stretchade psykologiskt ut höften för lindra smärtorna i knät några minuter. Gick blandbra men ja! 

Jag fick lite sprutt efter pausen i alla fall.

På denna sträcka kom jag ikapp  Pinter och under kommande timme eller två höll jag ett avstånd på 100 meter och växeldrog med att vara i rygg och sen släppa några 100 m när det gjorde för ont.

Några kilometer innan sälka dippade jag igen och han försvann i horisonten. Men vet ju att det är så men det är verkligen övertydligt hur stor skillnad det är på att vandra och jogga på lite.

Pang! Sa det och han var borta.

Snart var jag dock framme vi Sälka  och hann utbyta några ord med Pinter innan han drog vidare. Jag köpte en folköl käkade en wrap och fick en bjudkaffe mitt i käften.

Mellan Sälka och Tjäktapsset/stugorna knallade det på upp och ned med inga större händelser. Bara mata på i sakta mak. Eftersom jag inte kutar på gränsen (denna gång gick det ändå inte) så har jag ofta den turen att jag har bra matlust och tycker det är trevligt att krubba lite när jag joggar.

Framförallt kan jag, och vill dricka under hela tiden på långlopp. 

Trodde jag-tyckte jag.

Att jag åt och drack gjorde förmodligen att jag var vid riktigt gott mod och kände mig pigg och stark trots att mina smärtor slet på det mentala.

Timmarna gick och jag anlände Alesjaurestugorna. Jag fixade en mugg varmvatten och blandade mig en kaffe av några kafferrör som jag burit med mig. Köpte en Fanta och åt min Nutella wraps som jag sparat till en dålig period. Nu var jag visserligen rätt trött och smärtpåverkad men några vandrare som bodde i stugorna sa att jag verkade piggast av alla som passerat. 

Det var bra sagt det.

Och jaaa jag kände mig faktiskt ganska pigg och stark. Jag tänkte till och med att nu är det bara 36 km kvar.

Rena spurten. 

Efter Alesjaure kände/blev jag starkare än tidigare sedan Kebne. Bra så och jag boostade ännu mer. 

Jag tryckte in hörlurarna i öronen och slog på musik för första gången på hela loppet. Började med Abba-Fridas there is something going on och sen dunkade Rammstein igång några brutala Livelåtar och jag sprang verkligen på bra.

Ljuvligt!

Jag hade mina starkaste timmar mellan Alesjaure och toppen ovanför Abiskojaure. Även om jag började dippa lite och tappade lite matlust samt gick "tom" på vatten när skrå't bredvid Keron-jokki-canyonen dök upp så hade jag bra löp och positiva känslor i nästan 2 mil. 

Jag kom ikapp Pinter som lämnat Alesjaure ca 30 min före mig och jag rullade på. Yeääää.. småsnackade lite med honom medans jag kopplade in powerbanken i telefonen och övervägde att ta på mig underställströja för jag tyckte det började bli lite kyligt trots att jag var varm.

Sedan BANG!!!

På skrå, eller om det var i dom daggstänkta buskarna strax innan toppen ovanför Abiskojaure, rann all kraft ur mig. 

Torson började frysa och fingrarna förvandlades till istappar.

Jag var hungrig. 

Eller det vet jag inte. 

Jag kanske var hungrig men kände avsky till allt man skulle kunna stoppa in i foderluckan, och då menar jag även vatten.

Törstig.

Säkert törstig men ändå absolut inte.

Motivationen, intresset samt all styrka försvann och allt var läskigt och fult. 

Benet värkte jämt och överallt.

Benet gjorde ont sista 80 km men nu orkade jag inte vara tuff längre.

INGE ROLIT!!!

(Det skulle visa sig att Pinter kom i mål 45 minuter snabbare än mig på på dom 17 km som var kvar då jag släppte honom för sista gången uppe på skrået.)

Jag hade aldrig sprungit så här långt (Pb = 8.6 platta mil) eller framförallt så här LÄNGE!!

Jaha, så här efter 18 timmar och närmare 9 mil försvann alltså matlusten.

Nu var det så pass sent i loppet att det hann aldrig få några större allvarliga följder men blev en mycket bra erfarenhet. 

Känslorna och upplevelserna jag var med om under sista timmarna är mycket värt i livet och framtida lopp.

Nu när jag har lugnat ned mig så är hela Kungsleden underbar. 
Dock efter 20+ h och direkt efter 10.7 mil tyckte jag så här:

Sträckan Abiskojaure-Abisko måste bort. Dö. Utplånas. Späng.. spräng skiten. Bygg rulltrapptrottoar, ta bort. Det var miserabla 15 km som tog åtminstone 3+ timmar av gråt å tandagnisslan. Alltså inte gråt för jag var för trött och less för att engagera mig i det men det var jäkligt mycket anti-feelings.

Vad hände på den sträckan då?. 

Ja normalt händer det väl inte ett häcka skit på den sträckan ändå 😂

MEN!

FÖRST SÅ: 

Hallucinerade jag lite lustigt. Hörde folk som pratade lite här och där vilket visserligen inte är helt omöjligt men jag hörde också en sån där upprullad garagedörr stängas och sedan något senare såg jag ett knäppetält 
(Tarp för er 90-talister)

Precis bredvid knäppetältet låg två soldater i kammoflagehjälmar. Dom spanade på mig allvarligt först men sedan följde dom mig med blicken lite mer nyfiket.

När jag kom så pass nära att jag hälsade respektfullt och igenkännande försvann dom lite retfullt. 

Sedan var det flera gånger som marken öppnade upp sig och tog en tugga av dom stenarna som låg på leden lite längre fram. 

Jag kände mig aldrig hotad. 

För den delen var det ju egentligen bara bra för sista 80 km hade jag ändå inget till övers för stenjävlarna.

Sen vette tusan vad som hände men tillslut dök skylten Abisko-turist eller om det nog var "Östra 3 km" upp och jag hade sinnesnärvaro att försöka ringa Roland och anhöriga för att säga att jag var på väg... någon gång närmsta timmen i alla fall.

Nä-då med utmattning kommer motflyt. Jag hade naturligtvis noll mottagning och minuten senare tog allt batteri slut... i telefonen också.



Tillslut kom jag då i mål och fick ett fint välkomnande av Arrangör-Roland och övriga i tävlingsledningen. Familjen hade på något sätt fattat att nu jädrar borde jag komma så dom var också redo.

Nu hade jag genomfört min första ultra.

Jag har ju gjort många fler ultra maraton igenom åren men nu har jag passerat distansen 100 km och det en mil😉stolpe.
En riktig Ultra och är ingen lek.

Blev inte så mycket mer gjort den dagen och resten är historia som kanske kommer i senare inlägg.

Just det!

Andra lesson learn efter det att jag inte alltid kan äta ändå till slutet var att jag är inte helt ute och cyklar när jag tar med mig viss utrustning.

☆ Stavarna räddade loppet.

☆ En av tröjorna jag bar med mig. Dvs. Underställtröjan var absolut nödvändig för mitt välbefinnande. Inte livsnödvändig men jag frös ordentligt så tack för den.

☆ Regnjackan samma så. Den gav mig värme och trygghet när jag var kall och ynklig.

☆ Buffen var skön att ta på sig på huvudet eller runt halsen.

Kommer inte ihåg hur jag bar den. Fömodligen lite både och. Kommer dock ihåg att jag sa:  - jäklar vad bra att ha denna med.


Hej på ett tag.

Nikkaluokta

Så!
Nu är det då dan före dan.

Detta inlägg kanske blir lite repetitiv men här kommer en kort förhandsrapport.

Jag tänker inte på hur jävulskt jobbigt det kommer att bli och är inte speciellt nervös utan jag längtar mest att få komma igång och mata kilometer. Det är ju som vackert i "fjälln" å det är bara och njuta av miljön.

Redan på Arlanda träffade jag på tre stycken som förväntas kämpa om första platsen. Mest utmärkande är  nog en man som heter Sten Osvärn. Sten skall springa helt utan energi förutom lite salt. Saltet tar han med så han skall kunna dricka så mycket vatten han skulle kunna behöva då det förväntas bli riktigt varmt ute på spåret.

Jag får hela tiden indikationer på att jag kommer att bära med mig "för mycket" kläder och energi och börjar spåna på att man kanske skulle dumpa av nått plagg och några bars.

Och andra sidan är jag inte så snabb som dom flesta jag har talat med, och kommande fakta skall man beakta... 

Jag är ganska långt i från novis när det handlar om fjällmiljö, min kropp och långdistansförflyttningar så det blir nog ändå inte så många sistaminuten ändringar. 

Formen är så bra det kan vara utifrån förutsättningar jag har haft framför mig.

Så det kan jag inte klaga på. 

Jag har fått ett härligt stöd från alla men framför allt hemifrån både Torpet och ön.

 🐞 💑🏃‍♀️🏃‍♂️🏕

Inte ofantligt mycket eller tillräckligt, men jag har gått nr 4 kg i vikt sedan jag startade hårdträningen.

Detta gör att jag är redo. 

Jag är i ganska bra skick.

Nu gäller det bara att äta och sova ordentligt sista dygnet. 

Detta kommer bli det längsta loppet någonsin i både distans och tid för mig, så det blir lärorikt.

Sömnen kommer vara bristvara under loppet (cirka 24 h hårt jobb) men jag är ju lite van att jobba natt så det blir nått att intala sig.

Öl då.

Jadå jag har druckit en och annan öl i sommar. För få 😁 men ändå.

En bira jag klippte under en härlig kväll var: BRON; American pale ale.

Upplevelsen var lite som surströmming. Den Luktade uteliggar-strumpa men smakade fin fin APA.

Den är inte så speciellt agnatisk då den i vanlig ordning på dessa craft beer har smaknyanser av blomrabbatt.

Bra första öl för kvällen dock. 

Man blir lite på tå, Medveten och får ett samtalsämne.

Nu blir det sängen och sen unleash the beast.

Hörs sen.

Du har 100 mil kvar.

Träningen rullar på bra. Sedan jag påbörjade hårdträningen har jag egentligen bara fått en dipp.
Den kom under 3 dagar förra veckan då jag inte hade lust att träna, inte tyckt att jag orkar.

Då jag bara ville sova.

En sådan där dipp som jag haft någon gång i månaden senaste två åren då jag har känt mig sådär diffust lam, nästan som febersvag men som på sista tiden lyst med sin frånvaro.

 

Naturligtvis vek jag inte ned mig och nollade dom dagarna utan jag sprang ut ändå även om passen i anslutning till dessa dagar genomfördes någon mer lågintensivt och lyhört på eventuella hjärtrusningar eller vadbristningar.

 

Jag kör alltid med ryggsäck och sista tiden har jag lastat på med några extra kilon.
Jag har inte kört några pass som skulle gå in i kategorin  riktiga LÅNGpass förutom förrförra veckan då jag och Anna drog 4 timmars runda på sörmlandsleden/småstigar.

Dock har jag försökt passera så många höjder som möjligt längs min löprunda så det i kombination  med löpning varje dag & tung ryggsäck har gjort att jag nog kan räkna många av passen som kvalitetspass.

 

"Är man alltid säker på sin sak så misstar man sig i regel."

 

Jag är säker att jag kommer att klara detta lopp.

 

Mycket för att jag har tänkt göra det.
Det är ju hela idén.
Att klara det.
Men också det faktum att jag har ju inget val.

Hahaha... Det går ju inte att lägga av.
Då blir man kvar där ute.
 

Kom att tänka på lite vackörtt jag skrev 2015 när jag var ensam i Appalacherna.
 

 

Spelar ingen roll om du är smal kvinna eller man.

 

Stark eller fet.

 

Detta är det enda du kan.

 

Det enda som du vet.

 

Du frågar efter svar.

 

viljan är det du fortfarande har.

 

Det finns inga andra alternativ.

 

Du har 100 mil kvar.

 

Vilket underbart liv.



 

Du får vila i fjällen.

Minns nu en historia som min vän Bulldozer har hört i en bastu i Vemdalen.

Det var en sådan där stor bastu för en 15-20 personer av blandad könstillhörighet.

Där satt en lätt berusad man och skröt och skrävlade över att han åkt vasaloppet 5 gånger och senaste gången åkte han, om han får säga det själv, riktigt bra.

Han berättade tiden och framhävde att det krävs både bra teknik och erfarenhet för att lyckas med det.
Efter att alla övriga i bastun hade suttit tysta en bra stund och lyssnat på kaxpellen tog...

En tunn farbror längst in i bastun till orda och sa:
- "Jag har också kört vasaloppet"

Varpå skrytpellen frågade:
- "Jaha! hur många gånger då?"

Farbrorn blottade sig själv :
- "Bara en gång."

Och skrytpellen utbrast:
- "Hehe, hur gick det då?"

Farbror la korten på bordet och erkände:
- " Jag vann!"
- "Jag delade vinsten med min bror."

 

 

Samma kompis till mig tog nyligen och helt emot vad han brukar göra, upp en manlig liftare på väg till Örebro.

 

 

 

 

När han släppt in mannen, som i fortsättningen kommer kallas "liftaren", satte sig liftaren i passargerarsätet och sa:

- Hur tordes du ta upp mig?

-Jag kan ju vara en seriemördare!

 

Min vän sa då:

Jag gjorde en översiktsberäkning och sannolikheten att det skall sitta två seriemördare i samma bil till Örebro är inte livsfarligt stor så jag tog chansen.
Liftaren sa inget mer under dom tio milen till Örebro.



Jag? Ja! Jag springer på.
Jag har dubblat mina mil/månad och springer alltid med några kilo i ryggsäcken så jag är bra slut i benen.  Men man skall inte sätta sig till rätta och slå sig för bröstet. Det fick jag bittert erfara när jag fick detta korta mailet nedan från coachen.

 " Du måste börja träna ordentligt, inga jävla fisjoggar på 29km en ledig dag eller 10km före natt. Nu är smekmånaden över, du måste dubbla km per vecka, miiiinst 150 men satsa på 220, det är tre veckor kvar! "

Denna veckas träningsprogram var  alltså inga krusiduller.
Hahaha... Inget, du måste göra 15 x 175 m i backe och sen 5 x 2000 m med 5 kg ryggsäck på måndag. Utan Gör, bara gör. Spring så in i helvete kommande veckor så får du vila i fjällen.
Underbart.

 

 

 

Uppladdning

Nu har jag tagit ett sista avsked av far min. Det var en så kallad urnsättning. En kort och enkel tillställning med ett långt debriefing- fika på det.
 

Olyckliga omständigheter men det var trevligt att träffa släkt man inte har sett på många år.

 

Uppladdning.

Då jag fortfarande är i en hård träningsperiod sprang jag ut på ett utmärkt träningspass upp på delar av Bodens fästning igår.

 

 

Bland annat fick det mytomspunna Degerbergsfortet ett besök. 

 

 

Jag sprang på både ammunition & Swedish Alpine Ultra-anpassad stenskravel.

 

 

Samt mystiska trappor mitt ute i terränglådan.

 

 

En annan sak:
 

Angående det där med att du får skadliga biverkningar av lightläsk stämmer till viss del.

 

Men inte som du tror.

 

En översiktsartikel av EFSA nämner att den egentliga mängden aspartam där man kan börja misstänka skadliga effekter ligger på doser motsvarande runt 90 liter lightläsk per dag, och då dör man av vattenförgiftning långt innan man kan få i sig så mycket, även om man skulle göra ett tappert försök.

 

Tillbaka till träningen. 

 

Jag har som sagt kört hårt som attan sista 5 veckorna.

Trots eller tack vare att jag är konstant trött i benen så kommer formen antågande i bra fart.
Mest efter dom få vilodagarna men även dagen efter ett lättare pass.

 

Även om själva löpandet ligger helt på mig själv så får jag ett enormt stöd från mitt crew.

Jag focuserar lite på träningsproggrammen i detta inlägg,

Jag får veckovis handledning och olika avancerade träningsprogram av Coach Oak inför varje ny vecka.

 

I de nämnda programmen kan det vara en vecka som inkluderar dagar som är mer detaljstyrda, och ibland en vecka som är skapad utefter min aktuella form och arbetssituation. Det innehåller då sköna inslag med frihet under ansvar.

 

 

Vecka 4 är ett exempel som består(od) av mycket enkla instruktioner men som efter de tidigare veckornas hårdkörning krävde mycket av mig. Denna vecka gav mig styrka, träningsvärk och levnadsmod.

Jag är väldigt tacksam att jag får veckoprogrammen. Det är och har varit en viktig kugge i att klara detta lopp och det är en skön känsla att kunna skylla på någon annan då det kommer hårda veckor. (Varje vecka) 

Man är ju ingen självplågare 😂

 

En annan sak till.

 

Efter Bodenresan landade jag säkert och medels Arlanda express tåget anlände jag blixtsnabbt Stockholm city. 

 

Det gick jättesmidigt.

 

På Stockholm central stannade jag till på pressbyrån och köpte en körv. Efter första tuggan tänkte jag; ojojoj detta gick ju snabbt och smidigt.

 

Liiite för smidigt kanske 😣

 

Vilken jävla jubelidiot jag är 😭

 

Jag glömde att hämta ut bagaget!!! 

Det man inte kommer ihåg, minns man inte.

 

Ja! Så  det var bara att göra som i gamla polisfilmer, slänga donut-utten (korven) i papperskorgen och i brådrasket åka tillbaka till Arlanda för att hämta väskan.
 

 

 

 

Tusan också det var nästan tendens till klantigt.
 

När jag kom fram till Arlanda låg väskan kvar på bandet. Det var bara att plocka upp den och ta vändande tåg hem igen.

Smidigt.

Tackar för det.
 

♬♪Always look att the bright side of life  🎼

 

 

Träning

Idag är det Nationaldagen 🇸🇪 och det är ju trevligt. 💃

Jag hade en så kallad aktiv vilodag idag. Detta bland annat för att jag har haft nerkittlande ömhet i min vänstra vad.

De som är insatta i min fysik så är mina vader min akilleshäl. 😉
Då den har brustit tidigare har det blivit lång rehabilitering och som i Appalacherna en riktig humörsänkare.

Det om det.
Idag sprang jag ut på en löptur som var helt utan krav eller mål. Nåja man har ju alltid mål men det var skönt utan krav. Jag utövade ett sorts träningspass som heter Fartlek.
Fartlek som på Amerikanska heter ... fartlek...
Det är väl ett av dom 3 orden vi har bidragit till det internationella språket.

Fartlek, smorgasbord och Sauna.

Nähä sauna är finska säger du nu säkert.
Men det kan också vara Meänkieli

och det är en av Sveriges 5 minoritetsspråk. 😉
(Grattis Sverige förresten 🇸🇪 )

Jaja! Fartlek är ju som namnet antyder lite av en lek. Man gör lite som man känner för, för tillfället.

Idag så småjoggade jag någon km sedan drog jag på i mil-max-fart i en km och sen gick jag uppför en trappa sedan skrattjoggade jag en stund och sen spurtade jag uppför en backe.... Och så stannade jag och fotade Stockholm och så, Ja du fattar. Skönt.

Träningen går bra nu. Jag har kört väldigt hårt på sista tiden, mer om det i kommande inlägg men kort kan jag säga att jag börjar få tillbaka styrka och kondition igen.

Bra kondition eller ej – efter att ha tagit trapporna upp till kontoret måste de flesta hämta andan.

Många tror att detta indikerar dålig fysik, men nu uppger Psychology Today att fenomenet faktiskt inte har någonting med träning att göra. Det är nämligen din hjärna som är boven i dramat.

De allra flesta djur, vi människor inkluderat, slutar andas när vi koncentrerar oss på en kortsiktig uppgift, så som att trä en tråd genom en synål. Detta beror på att vi ska vara så stilla som möjligt. För människor kanske det inte är så viktigt, men för många djur kan stillheten betyda skillnad mellan liv och död.

I och med att vi slutar, eller åtminstone saktar ner andningen inför en uppgift som kräver koncentration, så reducerar vi kroppens rörelser och kan då utföra uppdraget med större precision.
Men när du återgår till ditt normalläge efter att ha tagit dig an situationen så noterar hjärnan den låga syrehalten i blodet, och signalerar därför att vi ska andas djupare och snabbare
– och du blir andfådd.

Väl mött nu blev jag skrivtrött.

Letter 2 my self

För något år sedan fick Eric Clapton frågan:

- Hur känns det att vara världens bästa gitarrist?

Varpå Eric svarade:

- Hur skall jag veta det?
- fråga Prince!

Jag fick ett mail häromsistens.

"Hej Jimmie
Har blivit en plats ledig, är du intresserad så hör av dig snabbt.
Hälsningar
Roland Engström"

Jag som knappt orkade kuta Paris Marathon övervägde förfrågan några minuter och det självklara svaret är ju nej tack, jag är för fet!

Jag hade dagarna innan.
Ja faktiskt dagen innan berättat för en kollega att jag skall visst inte springa några fler lopp och absolut inte längre än 21 km innan jag är i toppform.
Det tog 24 timmar innan jag reviderade den åsikten.

24 timmar är lämpligt nog den tid detta loppet kommer att ta för mig.
När jag läst och förstått mailet väcktes krigaren. 🙈

Ego is the anesthesia that deadens the pain of stupidity

Jag tackade ja. Nu har jag helt plötsligt vääldigt bråttom att komma i form för om 2 månader måste jag vara urstark.

Vad snackar jag om?

Egentligen det dummaste jag sagt ja till men....Jag skall till Nikkaluokta OCH:

Hahahah!! 

Vi talar nu alltså om en löpartävling som går mellan Nikkaluokta och Abisko. Nästa 11 mil i fjällmiljö och helt självförsörjande. Det finns inga checkpoints eller så för det går inte att gena. 

Det går förresten inte att ge upp, sluta eller bli skadad heller för då blir du kvar i vildmarken. 

Spännande.

"There are people Out There TRYING to quit, but can't find their way back. Even quitting at SAU is difficult."

Hur vet man att en tupp är korkad ? 

Den har lågt kuckel-iq 🐔