Brutalt avspisad.

Inför årets tävlingssäsong ansökte jag till få springa ett av mina drömlopp. 

CCC by UTMB. 

Lite kort beskrivet så springer man lite mer än 10 mil från Courmayeur, Italien till Chamonix, Frankrike. 

Ett av världens mest ansedda lopp. 

Ungefär.

Jag skall inte gå in för djupt i hur turerna går för att komma med och få delta i någon av tävlingarna under UTMB-veckan. 

Mest för att idag är det inte så viktigt.

Men man måste först samla in poäng igenom att ha klarat andra tuffa lopp. 

När man har fixat tillräckligt med poäng som krävs för just det loppet man vill delta i... då FÅR man anmäla sig. (Intresset) 

Sedan är det ett lotteri om vem som blir antagen att få delta. 

Så lång kom jag.

CCC by UTMB

Jag blev brutalt avspisad.

 

Misstänkte dock att det var sannolikt att jag inte skulle bli antagen pga att det är så många sökande. Procentmässigt var det 18% chans att få bli antagen.

Ingen idé att deppa ihop.

 

Får bli nästa år då.

Jag har några lopp på gång och fortsätter att träna uppbyggnadsvis inför ett annat storlopp.

Mer om det senare.

Mer om allt och annat senare.

Äventyrslångpass och sådant.

Jag har läst 2 böcker under Nyårshelgen.

Jag gillar det.

Läsa böcker alltså.

Erlends bok "Doppler" är en humoristiskt smågalen bok om en snubbe som efter en uppenbarelse flyttar ut i skogen. Mycket hittepå men också en hel del tänkvärda sanningar. Den andra boken var en så kallad löparbok men mer om den annan gång.

Frågade hon fruntimmret om det var mansplaining att jag alltid häller upp läsk och öl åt henne, när vi dricker sådant. Jag är förvisso schuukt bra på att hälla upp bärs. Jag berättar inte alltid hur man häller upp bäst men man måste ändå kolla så man inte är allt för gammeldags.

Hon sa att:

- om det där är sådant där mansplajning så gillar jag det. 

"En tycker bara att det är bekvämt".

Bra så.

Året startade med ett träningslägerinspirerat träningslägermodifierat träningsläger.

Säsongen 2020 startar egentligen 6 januari tjugo-tjugo men vad är väl bättre än att träna lite springning innan all löpträning inleds.

Det har blivit lite av en tradition (tredje året nu) att avverka en 15-25 km etapp av gästrikeleden under jul/nyårshelgen. 

De tidigare åren har det varit rejäla kraftansträngningar med snöpulsning under en tidsperiod av ungefär 4-5 timmar per gång.

Ett år var det till och med lite fara och färde mitt under rundan då jag drog ned i ett dyhål med lervatten till midjan mitt i skogen. Det blev att kravla sig upp ur hålet och pulsa igång värmeapparaten i -10° och + 10 km kvar för att inte bli kvar där ute till våren. 

Det om detta. 

Nu till nutid.

På tal om äventyrslöpning så var det då så att jag å fjällan drog ut på årets äventyrsjogg igår. 

(Igår i detta fall inte dagen före idag pga att mycket vatten har flutit under broarna sedan detta skevs, men vi kan leka att det är det)

Det blev en blandning av absolut olöpbar terräng där inlandsisen ställt an det ordentligt:

Och även kanske en av världens bästa trail-trail spår:

Nyss nämnda var en helt underbar del av sträckan men nog så missvisande för oftast gick leden uppför, bitvis bra isigt och i allmänt eländig terräng.

Det var relativt lätt och trevligt första 12 km (uppför) men sen på segmentet "stökig stig" började energin rinna ur. 

Jag sög i mig en mumsig gel (den gröna) och kände mig bättre.

Fortfarande gick det inte särledes fort MEN så här i efterhand noterade jag att det finns vissa andra potentater som har sprungit ännu saktare så inmundiga gel-energi hyfsat frekvent kan göra gott.

😁💥💥✌

Det där med energi är en avancerad vetenskap. Det som funkar idag funkar kanske inte i morgon. Man måste prova ut många olika varianter på vad som fungerar när och hur. Till ett grundexempel får man inte slarva med vatten när man kör geler. 

Eller någonsin. 

Trots att min erfarenhet och kunskap om psykisk-nutritionsfysiologisk- träningslära i allmänhet och just min kropp i synnerhet så tänkte jag inte till ordentligt på denna runda. 

Jag hade 1L vatten och 2 geler som energi. Detta trots att jag visste på förhand att det skulle väntas komma 4 h hårt arbete. 

Fy! 

Dålig omvård.

Orutin ändå. 

Nåja hela idén med rundorna är ju att det skall vara spännande, kärvt och förkovrande så det var väl bra så.

  

Trots att jag sög i mig min andra gel ganska snart efter första och att det bitvis blev en del grusväg sista 10 km så kom jag aldrig tillbaka stark igen. 

Jag gillar inte att lubba på hårdgjord yta så det hjälpte inte alls.

Anna var dock sprudlande glad, joggade med förhållandevis lätta steg och peppade med löften om muffins (😉 jag svär 🙄)

och Snickers på macken i Jädraås. samt att det väntades hemula mängder kaffe å öl hemma i byn.

Bra surr.

Bra kutat.

Så näst sista 2 km blev det nedför och sedan 2 km landsväg med en del intressanta byahus att kolla på. 

Snart var vi framme vid macken och kunde handla något och invänta hämtning.

På grund av trötthet som förde med sig mediokert tempo och att energiunderskottet gnagde in i märgen frös jag på riktigt. 

Anna handlade en famn med gotta och jag bytte tröja på toaletten.

När jag kom ut från "omklädningsrummet" hade mackägaren sett våran utsatta position och erbjöd oss att vänta på skjutsen i soffor i maskinhallen.

Damen gick och applicerade förstärkningsplagg och jag sjönk ned i sofforna och åt omedelbart en mumsig muffins eftersom jag såg att Anna(n) redan hade tagit en.

Hämtningen anlände och vi tackade macken för den förträffliga servicen och var snabbt in i en varm bil på väg hem mot stugan och goda löparöl.

I bilen kommer jag på:

(J) -Fan, vi glömde muffinsarna!

(A) - Va? Vi hade inga muffins!

(J) -Ooops!

BRA DAG.

Löpning till utmattning och

jag följde samhällsklimatet och kränkte gästfriheten igenom att stjäla några muffins från våra välgörare på macken.

🙈😪🙊

Nu räcker det med text.

Hej på ett tag!

In the year 2020 there was...

God fortsättning på året.

Jag har planer på att göra detta år till ett bra löpnings-år.

Detta kräver förstås att jag håller mig frisk på alla sätt och vis.

Efter ha varit flunsasjuk i två veckor som avslutning på 2019 har året 2020 börjat hyfsat bra.

Detta med träningspass varje dag i år.

Ganska futtiga distanser med stelhet och träningsvärk som följd men det har rullat igång.

 Öj-öj vad snabbt formen förändras till det sämre på kort tid..
På tal om form så har även kroppsformen förändrats från:

Till:

På a blink of an eye.

Mm Ja det skall jag råda bot på.

Inte för att jag skall gå så här långt med att tappa min identitet meeen.



Eller hitta sin identitet skulle jag kanske skriva...

Men jag har i alla fall planer att testa på lite vegetarianism i samband med 10%- ig viktminskning till framåt sommaren.
Det blir nog bra det.

Vad som är trixigare är att få delta i tävlingarna under UTMB-veckan.

Säg att man tidigare skulle ha deltagit i diverse olika lopp runt om i världen och tävlat ihop ITRA-poäng så att man FÅR söka till tex tävlingen CCC.
 Som jag då till ett exempel.

Ja! då är det sedan ett lotteri om vem som kommer med och egentligen får möjligheten att verkligen springa loppet.

Så här ser procenten ut:

⬆️

Alltså..

Men viktresan börjar på måndag 6/1-2020 så får vi se hur lång det räcker.

När är måndag i förhållande till när detta skrevs då?
Ja det är torsdag idag oavsett vad suunto påstår.

Jepp! Det om detta. Ville bara säga god fortsättning och slänga in lite förvirrande info.

Angående löpningen så återkommer jag med en årsplan eller motsvarande någonstans i mitten av månaden när jag fått klarhet hur mina huvudmål ser ut.

Julblogg 2019

Angående träning lopp och matvanor så ber jag att få återkomma. Har en liten sjukdomspaus nu. Väntas/hoppas på att köra ett å annat nytt lopp kommande år. Vilket gör att jag kommer att köra igång säsongen 2020 under nyårsveckan.

Men nu:

BODEN.

Och Bodens fästning är mer aktuellt än någonsin. Imorgon är det Karl-bertil på TV



 och nu är det bara en vecka kvar av firandet av att Boden gått från Municipalsamhälle till att bli stad. 1 januari 1919 skedde det. Enligt beslut den 13 december 1918 upphöjdes municipalsamhället till stad.

Det var förkovringsdelen i årets julhälsning nu är det jul.

GOD JUL mf!!

What do you call a blind reindeer?

-I have no Eye deer!

What will Adam say tomorrow?

It's christmas, Eve!

Vem har koll på Tomtens ekonomi?

– Bissnissen!

VUM 60 och Annat.

- Spaniens fattigaste konstnär?

- Pablo inkasso!

Jag sprang ju Värmdö Ultra för någon månad sedan. Tänkte skriva en riktig Race report men det har av olika anledningar runnit ut i sanden så det blev inte mycket med det.

Men ungefär så här hade början sett ut om jag skrivit en race report:

"Så stod vi efter en galet tidig morgon på startlinjen till VUM 6(2)

Vi var sammanlagt två bilar, 7 samhällsmedborgare och en hund som skulle jobba oss igenom detta lopp. 

Men låt oss fokusera på mig till att börja med.
 

Som tidigare rapporterat så hade jag känt mig sjuk under veckan in till loppet men i vanlig ordning frisknade jag till lagom till dagen innan loppet.

Med den obehagskänslan av sjukdom avstökad var jag försiktigt självsäker på att dagen skulle bli något att minnas med förnöjsamhet.
 

Jag startade konservativt och speedhikeade i alla backar värt namnet direkt från start men på lättlöpta partier joggade jag på med viss auktoritet.

ALL IN och tävlingstänk.

Hade en liten plan att en osäkerhet och tvekan skulle byggas upp samt att eventuell tävlingsinstinkt skulle dö ut hos mina vänner när klubbens affischnamn  från Ultrasektionen i Långviks löparsällskap (Jag dårå) bara försvann i fjärran direkt från start.

 

Hmm jag hockeyspelar - tonårs - spurtade ju inte fram i spåret men med Jaromir Jagr frilla och kepsen bak Å' fram joggade jag på helt ok.

Det är ett historiskt faktum att trötthet och smärtor kommer alltid och biter en i quadriceps tillslut. Jag hade redan innan loppet resonerat mig fram att det lika bra att ha kommit en bra bit på hyfsat tid innan benen börjar gnälla.
 

Det tog ett bra tag.
 

Benen och övriga kroppen kändes fin fint och jag löpte på i en grupp på 5 erfarna ultrarävar.

Rookiemisstag

Efter ca 12 km missade vi en 90° sväng på stigen och sprang 500 m innan vi upptäckte slarvet.

1 km extra på träning är det bästa men 1 km ute i spenaten på en 60+ km bana under viss tävlingsform känns sådär kul. 

Det blir liksom onödigt.
 Strax innan vi hittade rätta vägen kom även Hannah springandes på villovägar efter likvärdig miss med ett annat gäng. Nu var vi 7-10 stycken som backtrackade så vi var snart på rätt spår.

 

Samtidigt som det var väldigt kul att se Hannah kände jag lite frustration över att min plan att gå på knock och skapa rejält med distansmeter mellan oss polare första 25-30 km försvann så tidigt.
 

Målbildsbyte.

Vi svor gemensamt över felspringningen någon minut och började sedan spekulera om huruvida Möller hade passerat oss under våran upptäcktsfärd och hur det gick för stafettlaget som verkade ha fått något bakslag.

 CREW

Hannah och jag joggade på bra tillsammans och efter en stund mötte vi upp supersupporten Ekan ännu en gång och plockade upp lite energi och vätska.
Mr.Oak briefade oss att Anna hade tagit över stafettpinnen i jakten på oss efter att Karin drabbats av astmaproblem.

(Edit. Finns mer att skriva om staffetlagets äventyr men jag avslutade ju lopprapporten i förtid. Sorry.)

Ganska snart var Anna ikapp oss med rappa steg och vi tre joggade tillsammans och i samförstånd härs och tvärs över Värmdölandet.
Vi tre turades om att vara starka på olika partier och leda varandra under löpet  följande 25 km.

Jag vill än en gång påpeka att jag var inte alls stirrigt tävlingsinriktad på så sett att jag blev besviken över att bli upphunnen utan tvärtom så tyckte jag att det var perfekt stärkande med sällskap.  

Där och då var jag nog lika stark och kände mig lika oövervinnelig som världsmästaren i back yard ultra, Maggie gutrl. 

Men det skulle ändra sig någon mil senare.

Någonstans vid 25-30 km när jag enligt min egen plan förväntades matta av kändes stockarna lite stumma men rätt skönt bortdomnat starka. 

Jag kände mig oförtjänt bra även off-trail.

Att jag kunde hålla jämna steg med Långviks löparsällskap(s) nya stjärnskott Mrs. 6h Wallman var en riktig boost. Framförallt var det superkul och en oväntad bonus att Anna lyckades komma ikapp så snabbt med lätta steg att vi nu skulle kunna få kuta i stort sätt hela hennes sträcka tillsammans..."

Det finns mycket att berätta men där tog den solitära tävlingsberättelsen slut lite abrupt. 

Lite tråkigt när vi kommit så långt i historien kanske.

Kortfattat så gick loppet generellt skitbra. 

Jag är nöjd hur jag genomförde det. Höll igång bra hela resan och trots små dippar och en rejäl bonk vid 45 km.

Angående bonken så är riktigt stolt över hur jag kunde samla ihop mig efter ha vikt ned mig fullständigt och släppte mina vänner vid 45 km. 

“Pain is inevitable. Suffering is optional.”

Haruki Murakami.

Jag gick några hundra meter, tryckte i mig en gel, drack vatten och slog på underbar musik. Bet ihop och satte upp jakten för att frustande plocka igen dom 2-3 minuter som jag tappade när vekheten tog överhanden. 

Allting går förutom nyfödda bäbisar och trasiga klockor.

Jag kom ikapp.

Rätt jobbigt men stärkande i längden.

SLUTSUMMERING

Det var väldigt härligt och stödjande att ha en/ett support crew. 

Han Ekan levererade världsklass-support. 

Han var överallt och leverade information energi/vatten samt pepp som ett proffs.

Det var alltså ett mycket lärorikt lopp då jag fick ännu en inblick på vad som funkar angående utrustning, crew och energi under ett lopp med konstant rörelse. 

Det gick oförtjänt lätt överraskande länge och sen i slutändan blev det en viljeinsats så jag är mycket nöjd med loppet 

Det om detta.

Tänkte på en grej.  

I bloggen skriver jag mycket om egna upplevelser och tankar men slänger också ur mig en hel del lustigheter, ironi och rent svammel också.    

LÖPARRAPPORTER

Angående mina löparupplevelsers vara eller icke vara bör det kanske sägas att det jag tycker är långt, snabbt, bra eller dåligt kan vara något helt annat för en annan. 

Jag skriver om mina upplevelser. Hur nöjd jag är med resultatet är förstås helt baserat utifrån MINA EGNA förutsättningar.  Händelseförloppen i de springreportage som delges är ju mina puzzliga minnesbilder, tillrättaläggningar och uppfattningar så dom kanske inte heller stämmer in med utomståendes bild till alla procent. 

Men så är livet vettu.   

Som sagt, det jag tycker är bra kan var dåligt för andra och det jag är missnöjd över kan vara helt perfekt för annan. 

Erfarenhet, kapacitet och dagsform är som den är och blir som den blir.  

Du gör ditt och du gör det bra. 

Jag tycker att jag håller ihop det rätt hyfsat själv i alla fall.  

Det är förstås fritt att bedöma men om det inte ger dig inspiration eller att mina berättelser ger något  är det ingen idé att jämföra avstånd, ansträngning och tider.   

ultraintervaller back yard style.

DENNA VECKA.

Vaknade upp igår med ischiasnerven i kläm. Oskönt.

Vaknade i natt av smärtor av ischiasnerven. Oskönt feeling.

Nu dag två efter diverse fix, vägledning och övningar verkar det ha släppt. 

Kan vara naproxentabletten också men det blir nog bra detta.

Har slarvat med bålstyrka och all styrketräning sista tiden.

Svag kropp gör ont.

Det är så.det är.

Skall börja köra lite löparstryka nu.

FÖRRA VECKAN.

Första veckan av träning efter min Race day blues är nu avklarad.

Som medel-kass-tränad femtioåring är det ganska naturligt att det kommer lite tunga veckor efter ett långlopp.

Förutom det psykiska så visar "ekocardiografiska analyser efter ett ultra*maraton inte sällan en förändrad diastolisk fyllnad i hjärtat, ökat pulmonellt tryck och ökad högerkammardimension.

Ofta finns också en nedsatt dystopisk funktion i höger hjärtkammare. Troponinnivåer för majoriteten av löpare ligger över bedömmningsgränsen för akut myokardnekros. Det är därför viktigt att vila från ett långlopp.* Man skall inte bara bry sig om hur kroppen mår rent allmänt. Det är först å främst hjärtat som måste vila".

~Dekius lack.

Vila är skönt om än lite stressande. Man vill ju rida på framgången att man har gjort ett ordentligt och bra långpass

och då snabbt jobba vidare i träningsprocessen. 

Men! Det gäller att ha tålamod  efter några veckor är man återställd och i slutändan starkare.

Som jag. 

Kommer att bli.

Hoppas jag.

Japp jag har börjat träna igen. Inte hårt på något sätt utan tänkte mig en vecka med börja om träning.

Så jag drog två kortare pass på ca 7 km styck med feelgood jogg i början av veckan och planerade för ett längre pass bortåt helgen.

Detta längre pass var tänkt att vara cirka en halvmara med back yard tänk. 

Alltså rätt långt sammanlagt men min uppfattning var att det skulle var mindre slitsamt eftersom jag skulle jogga 6.7 km i sakta mak på en tid mellan 45 och 48 min. 

Sedan vila, dricka och äta något under resterande tid till hel timme. 

När timmen blev slagen skulle jag kuta en till 6.7 km runda. 

Och en till.

3 x 6.7 km med ca 15 minuter vila i mellan varje, Lätt som en plätt.

Det var det inte.

Min upplevelse var att det var minst lika jobbigt som om jag hade kutat hela distansen i ett sträck. 

Synd.

Jag hade smyghoppas att jag skulle ha lätt för back yard-konceptet eftersom jag ofta och alltid återhämtar mig väldigt snabbt med lite vila och brukar inte bli nämnvärt stel av sittvila heller.

Trots upplevelsen av motgång

Skall jag ändå testa konceptet fler gånger för det är helt ok om man tänker träning för långlopp.

Ultraintervaller låter coolt.

Vill också kolla om det var så att jag sprang för fort. (varven gick i realiteten på 39-42 min)

Kanske jag vilade för mycket. 

Med tanke på namnet, BACK yard Kanske ischias spökade redan då.

🙈

Post Race Blues.

Och chokladens icke vara eller underbar vara.

Hej!
Jag har haft planer att skriven en sådan där race report om hur det gick på Värmdö Ultra 61 km men efter ha stångat in huvudet i någon sorts post race blues så hoppar jag över det för tillfället.

Jag har ingen motivation att skriva ett genomtänkt fullskaligt inlägg om loppet. 

Men det kommer en rapport eller åtminstone några rader om hur loppet gick och upplevdes.

snaaart.

Jag har inte ork att springa.

Pallar inte att skriva.

Vill mest sova och äta choklad.

Jag är så sugen på Nutella.

På tal om nötkräm eller ren choklad.

I Kalifornien undersöktes chokladintag och sinnesstämning bland 931 försökspersoner. Sinnesstämning mättes med hjälp av en depressionsskala där ett värde på eller mer 16 tydde på början till depression medan ett värde på 22 eller mer tydde på klar depression. 
De personer som enligt skalan hade ett värde på 16 eller mer åt också signifikant mer choklad (8,4 portioner/månad) jämfört med de som inte ansågs lida av depression (5,4 portioner/månad). De studiedeltagare som hade 22 eller mer hade ett ännu högre intag (11,8 portioner/månad). Associationen var tydlig hos både män och kvinnor.
Förutom chokladintag kontrollerades även intag av fett, energi, koffein och kolhydrater men inga direkta skillnader kunde ses mellan grupperna, vilket innebär att dessa faktorer troligtvis inte heller påverkade resultatet i någon större utsträckning. 

Frågan kvarstår emellertid om man äter choklad för att man är deprimerad eller om man blir deprimerad av att äta choklad. För att utröna detta krävs fler studier.

Det om detta. Bloggandet är igång så nu blir det en tupplur och sen upp på hästen igen och börja träna igen.

Nu kör vi!!