TGC-Maraton Race raporta.

Någon gång under 2019 kom tanken på att köra TGC 2020. 

Dvs.128 Km tvärs över ön.

VARFÖR INTE?

En kortare text om hur tankarna gick om det kommer nu.

Planen var att använda det loppet som "träning" inför UTMB-loppet CCC. 

Det var fånigt, idiotiskt och INTE så jordnära att ta så lätt på så långt lopp.

Nåväl jag kom inte in på CCC och i efterdyningarna på det insåg jag att motivationen och träningen inte riktigt låg i nivå för att genomföra ett lopp som är av tre marathon längd... bara sådär. 

Jag sansade mig  alltså och anmälde mig inte till TGC128.

Då semesterledigt och boende redan var fixat så tog jag och Anna beslutet att ändå åka och servera oss en solsemester istället.

Så kom tanken att...

- Kan vi inte köra maraton tillsammans istället!

En vecka semester och avsluta med ett Marathon.

Det lät mysigt.

Detta är en kortare löparberättelse om.

TRANS GRAN CANARIA MARATHON.

Även detta lopp underskattade jag och fick lära min läxa.

Älä höpötä!

Respect the dis­tance or the dis­tance won’t respect you! 

It will eat you up, spit you out, and make you beg for mer­cy.” 

Vi bussades ut och närmare 2000 m upp i bergen innan tuppen ens hade kommit ur pyjamasen. 

I startområdsområdet skulle det sedan vara cirka 2 timmar väntan innan startskottet gick. Så här i arla morgonstund var det sviiiin-kallt uppe på höjden. Alltifrån löjligt erfarna till mäktigt orutinerade löpare stod och huttrade loss amalgan ur tänderna. 

Jag i min tur njöt starstruckad av att jag förmodligen skulle hinna få se dom största stjärnorna från TGC-128km (och världen) komma susande förbi oss innan vårat startskott. 

Och så blev det. 

Vi fick till och med beskåda ett smärre drama på första parkett. 

Ledaren Pablo Villa kom älgandes upp mot oss längst berget med en tillfällig ledning på 5 minuter över Pau Capell. När Pablo kom upp till "energistationen" hos oss på toppen molade han i sig allt han önskade och sprang... fel!

Fort och fel.

Svårt att förklara hur det såg ut på plats. 

Men. 

Det var så att snitslingen inramade inte löpvägen ut ur skogsdungen och ned för berget fullständigt så han hamnade snett och irrade omkring bland campingstugor och frusna maratonlöpare i ungefär 2 minuter innan han fick vägledning av arrangören.

Dåligt.

Nu gick det bra för honom tillslut ändå men det lär ha varit överlägset frustrerande när man är mitt i det och till råge av allt tävlar för att vinna hela loppet.

Kan jag tänka mig i alla fall.
 

Okej det var kul och se världseliten susa förbi i mäktiga hastigheter. 

Gossarna var till synes oberörda efter 80 km. 

Coolt! 

Men det om detta. Nu var det äntligen dags för en annan att starta.
Direkt från start blev det köbildning, trångt och omöjligt att avancera om man var sugen på att jogga på lite mer målmedvetet. 

Det öppnade upp sig till bredare trail tillfälligt så vi kunde sno åt oss några platser och vi sträckte ut stegen något.

 

Skönt. 

Sen vände stigen uppför och det stockade till sig ordentligt.

Oskönt. 

Trots att planen var att ta det riktigt lugnt och inte stressa så var det frustrerande med deltagare som var än-mer ostressade.

Stressande.

Hepp! 

Trots en hel del vulkanstenslagg på utvalda sektioner serverades det fantastiska vyer och relativt lättkutad trail. 

Lagom till checkpoint/aid station (CP) 1 (ca:16 km) började värmen och höjden göra sig påmind. 

Det var ett välkommet stopp då jag hade slut vatten & Sundberg hade precis gått minus på energi i motlutet.

1 glas Pepsi, lite till och 4 apelsinkyftor senare var energin tillbaka. Vilket för mig in på att jag måste dra ett inlägg om utrustning och kanske specifikt om energi snart. 

Nåväl tillbaka till loppet.

Vi fyllde på med extra dryck och småtugg från ett gediget smorgosbord och joggade vidare i solen.

TGC-loppen och i detta fallet Marathon är ett väldigt vackert lopp. Vi matade på under någon timme på en månladskap-liknande kam med underbara vyer ned i dalarna.

Utefter kartbilden kan man skämtsamt säga att det bara är nedför men tack och lov så var så icke fallet. 

NEDFÖR Dödar låren.

Även om det som sagt inte ser ut så var det även bra mycket uppför i mellanåt. 

Nice. 

Jag hade faktiskt önskat att det var något mer uppför så man  (Obs sant) ... fick vila lite.

På den nivå en annan ligger blir det faktiskt lättare att harva på uppför än mata på nedför och slå sönder quadriceps femoris (låren dårå) mer och mer för varje steg. I mitt fall blev jag specifikt toktrött i Rectus Femoris. 

(Typ mitt på låret från höftbenet och ned till knäskålen.)

Förlåt!  Jag visar ⤵️

Mellan checkpoint 1 och 2 var det mycket skratt och bedårande vyer.

Vi lunkade på i solgasset och hade riktigt trevligt förutom då vi skulle nedför två ordentliga stup som skapade fruktan för en och annan.

Föregående bild presenterar starten för ett av stupen ned till näst sista (CP2 då) checkpointen (25 km) nere i dalgången. 

Efter hjälteinsatser från (eller säger man av... ) alla inblandade anlände vi äntligen botten av dalen och snabb paus.

Aid station/check point:en var perfekt placerad skuggfylld plats för energi & vätskepåfyllnad. Mycket välbehövligt pit-stop innan man skulle upp för sista stora motlutet som var berget mitt emot. 🌄

Så här i efterhand borde vi absolut ha stannat några minuter längre där i skuggan. Vattnat hjässan, varvat ned efter brådstupet och allmänt kylt ned oss.

Nu blev det dax för sista uppförslutet. 300 hm/2 km i febrilt solgassande. Hettan slog till som en rejäl kindhäst och det smög in lite lätt panik. Värmen var tryckande och jag försökte vifta bort solen som om det vore en knottsvärm. Detta redan efter "endast" 1 km av vindstilla sol-oskyddad bergväggklättring från CP2. Huvudet verkligen kokade och magen skvalpade efter maniskt drickande men törsten var ändå påfallande. Halva vattenreserven hade gått åt till att kyla ansikte och huvudkalufs. Anna var vinglig och jag var ynklig. Spännande, lärorikt och precis lite som det skall vara. Jag övervägde ödmjukt att stanna mitt på bergslutet för att ta fram överlevnadsfilten, bygga solskydd åt oss och desperat mola det sista vattnet i strupe och på hjässa. Vi hade förstås kunna göra så eller helt sonika vända tillbaka till aid-stationen för att sitta i skuggan och fylla på mer vatten, men vi fortsatte vingligt men konstant uppför. Tillslut kom vi upp och över krönet. Nu skulle det vara ganska behagligt med 13 km ungefär nedför ända hem. Fortfarande väntade hårt jobb med mycket gå lunka löp på en stenig trail i en uttorkad flodfåra, men det redde vi ut med ett småtävla mot olika konstellationer av löpare vi träffat till och från under dagen. Sista kilometern var ren deffilation längs stranden mot fyren i Maspalomas och målet.

Lyckliga leenden.

Finisher vest och medalj.

Stapla hem till hotellet.

Öl.

Dusch.

Mat.

Skratt.

Minnen.

Alla distanser är och kan upplevas långa beroende på hur är mentalt beredd, tränad, van eller hur snabbt du springer.

Trots att vi tog det lugnt och sansat var detta det jobbigaste maraton jag gjort på många sätt och även bra jobbigare än många av dom sprint 🙈 Ultrorna på 50-60 km jag genomfört. 

Men också det vackraste. Egentligen inte speciellt svår terräng ur teknisk-trail synpunkt men värmen och det konstanta upp och ned slet hårt. 

JA! Så är det på 

bergsmaraton. JU!

Skall man hänga upp sig på detaljer så var loppet 43 km och då tekniskt sett en ultra 🤣

Varje lopp är sitt egna lopp.

Det var kul, jag måste tillbaka.