Elektroakustisk festival.

Under några år på 00-talet så råkade jag hamna på det årets
Elektroakustiska festival i Stockholm.

"Elektroaukustisk musik, där både elektroniskt genererat material och inspelade vardagsljud (konkreta ljud) blandades. Detta tillvägagångssätt kan exemplifieras med Karlheinz Stockhausens komposition Gesang der Jünglinge (1956), framställd vid Westdeutscher Rundfunks (WDR) studio i Köln, där bearbetade ljud från en gosskör mixades med elektroniska klanger."

Det var verkligen inte så att jag höll koll på när det var utan helt radom råkade jag passera amfiteatern i rålambshovsparken när festivalen var i full prakt och blev sittande.

3 (tre) år i rad hamnade jag där!

I flera timmar kunde jag sitta där och Gapa, Älska och Hata.

Har du varit på en EAM-festival?
Du kan ju alltså inte gå in med kravet att du ska lyssna på vacker musik eller musik som går att “digga” till. När man lyssnar på elektroakustisk musik krävs en viss grad av nyfikenhet istället. Varför får dessa ljud mig att känna mig på det här sättet? Vad frambringar musiken för bilder?

Det är svarta tavlan - porslinskrap-magknipsirriterande som sammanförs med en gå in i dig själv-harmoni-meditativ känsla.

Inspelade ljud som krossad servis mot aluminiumvägg och brustig räv i ekodal blandas med sköra vinteriskristaller som skvalpar mot strandkant.

Ljuvligt.

Vidrigt.

swooosch.... ding...splashhh ...DING!!!Ď.I.N.G !!!!!!

PSSSSssshyyyyyusssss

There's so many different worlds, so many different suns and we have just one worlds, but we live in different ones 

Brrrrrrrrooooo.... iiiìiiiiiiiii!!!!!!!!!

PŘÜßß....
Tyyssssst.
AAAaaaahhhhhhooiiiii.

Det är så jävla värdelöst.
Obehagligt.
Fantastiskt.
Helt underbart. 

JAG SAKNAR FESTIVALEN SÅ.