OCKHAMS RAKKNIV

Jotack, det tar sig med träningen. Jag har haft ett par riktigt bra pass sista veckorna och konditionen börjar visa sig från sin något bättre sida. Långt ifrån förra årets styrka och jag är fortfarande ljusår från 2014´s Lidingöloppform men den skall jag nog ha fixat på plats till årets lopp i september.

Min plan för året var att jag skulle börja tänka mer på att springa snabbare än att ha den långdistansuthålligheten som var nödvändig inför Appalachian Trail men det har tyvärr gått i stå fram till nu. Har tidigare skrivit om att jag blir sjuk så fort jag tränar hårt och varit orolig för att jag är övertränad eller liknande, men nu tillvänder jag mig till Ockhams rakkniv* och väljer att tro på Laktos intor.... nä jag har nog allt Pollen-allergi.

 Skall inte fördjupa mig om dessa lopp såå mycket men till saken är att jag vann startplatsen till Köpenhamn Halvmaraton när jag deltog i en tävling under Hamburg Maraton-helgen.

Där och då uppstod ett litet delikat problem. Visserligen "tjänade jag" 500 spänn på deltagaravgiften men det tillkom vissa andra utgifter såsom Fly/Tåg till och från KPH, en hotellnatt i nämnda stad och tre semesterdagar. Jamenvisst, jag jobbar hela den helgen

En natt på hotell och tre semesterdagar låter kanske lite mattematiskt finurligt men det har med att natten till tävlingen måste jag vara i stan, medans den andra natten kan jag bo hos en vän i Malmö.
Jobbigast är nog allt att jag måste ta tre semesterdagar. 

Och hela flyktingkrisen på det.

OCKHAMS RAKKNIV
Om flera olika förklaringar till ett fenomen föreligger, så bör man välja den enklaste av dem.



EXEMPEL: Om ett träd visar sig ha fallit ned och ingen har sett det ske skall man föredra förklaringen att "en storm blåste omkull trädet", framför andra möjliga förklaringar såsom "en elefant knuffade omkull trädet", eller "trädet rycktes upp med roten av 200 meter höga rymdvarelser",

Som det oftast uttrycks: krångla inte till saker i onödan.
Entia non sunt multiplicanda praeter necessitatem.

Exakt i helgen har jag en av årets viktigaste miltävlingar, Långviks Öppna 10 K.
LÖ10K är en relativt liten (15-20 deltagare) tävling deltagarmässigt men oerhört prestigefull. Denna milbana har den tyngsta bansträckningen på milen jag sprungit, men jag har trots det tagit mina topp 3 personbästa på den på grund av/tack vare att loppet tar fram det bästa ur en.

Jag nosade lite tidigare i texten om lopptember.
September är helt fullbokat med härliga lopp.

1. Det blir Sthlm Halvmara 11 sept.
2. Köpenhamn Halvmara 18 sept. 
3. Och då Lidingöloppet 26 Sept. 

väl mött nu blev jag skrivtrött

Brottstycken ur en vecka

Sprang tre km träningsmiltempo och sen tre kilometer tillbaka (samma väg dårå) i ett så kallat överfart på milen tempo idag. Avslutade med 500 meter spurt i backe. damn nice!
Jobbar ju natt så har ju inte hunnit med något annat idag.

Ja hösten kom tidigt i år.
Nää... det vänder igen men förra veckan blev det lite kärvare ett tag.

Jag stack iväg ut i skogen för lite tältande för några dagar sedan. Efter ha haft nästan en vecka med högsommardagar i city fick jag nu ligga i tältet och småmysa till kaosvindar och katastrofregn. 

Härlig men samtidigt lite pissigt att inte kunna sitta på en stubbe och elda eld utan att bli regnattackerad.
Tälthäng i storm är härligt och samtidigt skrämmande. Man känner sig levande när man hör blåsten slita i tältduken och träden utanför.
(Ja jag skrev skrämmande för jag kan tänka mig att många människor kan uppleva blåsten lite skrämmande) 

Vet dock av erfarenheter från "tha wild" in US of A, att träd kan blåsa ned över diverse saker.
(Bland annat tält )

Baksidan med att vara lite av en periodbohemisk friluftsmänniska i alla väder är sen kommer man hem och skall packa upp rättsåblöta saker och jobba natt.


På tal om US  så har dom verkligen skitmycke osis i USA angående katastrofer och allmänna monster. 😵😡😃  Med tanke på filmer, så är det ju i Nordamerika alla katastrofer sker:
zoombies, apokalypser, istid, vulkanutbrott, stormar och farao och hans moster.

Hade... eller mera, deltog i en personalfest under kvällen och natten från fredagen den trettonde.

När jag vaknade dagen efter åt jag säkert någon frukostliknande, tog det lugnt men sov inte middag... Eller jag vet inte. Kanske.

Jag brukar annars vara bra på sova middagar.

Var lite för mycket bakis att jag kommer knappt ihåg vad jag gjorde under dagen.

Såg någon halvskräck/thriller film i alla fall.

10 cloverfield lane heter den.

Den var sådär bra - rätt dålig. Jag var nog inte i balans för att bedöma rättvist hursomhelst.
Dumt att kombinera hårdträning och personalfesta, man blir skitdålig på recensera filmer.

Senare under veckan var jag ut och genomförde de intervaller som blev lite lätt framflyttade efter bakisdagen. Kanonpass!
Jag hade planer på att köra 1 km snabbare än tävlingstempo sedan gå ned till tävlingstempo eller något lägre i 1 km och sen öka till överfart igen och så vidare. Det gick dock så bra så jag låg i överfart i 6 km sedan aktiv vila (gång ) i tre minuter när tiderna började bli "dåliga" efter det körde jag 2 km tävlingsfart. 

Bra pass.

Eftersom jag är trygg i min sexualitet körde jag simultant tvätt samtidigt som löparpasset genomfördes. 

När en familjemedlem går till frisören i Vårberg, sitter resten av familjen och ser på när "den utvalda" familjemedlemmen blir klippt..
Tokigt. Fast rätt mycket gemenskapligt också.

Som om jag sagt det själv.

Land mammal said.

"One year ago" marked the beginning of my thru-hike of the Appalachian Trail. I reached the northern terminus just shy of 7 months ago and not a day has gone by that I haven’t found myself reminiscing. The AT is so much more than a long walk in the woods, it’s a community founded upon random acts of kindness, generosity between strangers, and the pursuit of a common goal.

Nowhere else will you meet aerospace engineers and high-school dropouts, retirees and veterans all thrown together on level ground; laughing around the same campfire or huddling from the cold in the same shelter. Because the Appalachian Trail will do that to you, she beats the hell out of you every day until your ego is sufficiently stripped, then teaches you that you are entitled to nothing and better than no one.

I miss the feeling of watching the sun go down from a ridgeline not knowing where to spend the night. I miss the “fuck it” feeling when you’re 10 miles from the next shelter, stuck in a downpour and soaked to the bone. I miss the taste of instant rice cooked over a beer can after a 25-mile day. Most of all though, I miss my Hickers.

Thank you to everyone who made walking 2,189.2 miles a reality. You know who you are. I may have hiked solo but I was never alone."

Tchüss!

HAMBURG MARATHON.

Kroppen kändes bra. Vädret var perfekt. Solen innan start värmde lättklädda löpare. 8 grader och växlade molnighet när racet rullade igång. Svenskt lagom bra tempo, låg puls och lätt andning första 25 km. Dagen var min. Löpning är kul.

BANG!

Så kom klubban.
Ridå.
Dörren stängdes.
Väggen var tjock, bred och hög.
Ryggen krampade.
Lätt huvudvärk.
Orolig mage, Stumma ben och stötvis andning.
Inte så nice.

Vid 25 km springer Hannah lömskt upp och i kapp mig med orden:

- får du tjejstryk!

Jag grymtade med stirrig blick och spelad vänlighet:
-pssshhh. ..hrmpf...ääähh.
Och så var hon och Johan borta i horisonten.

Jag vet inte vad vanliga människor skulle ha gjort men det var en riktig mara att fullfölja med någon sorts heder i behåll. Jag fick gräva djupt efter någon sorts motivation.

Fullfölja en mara
- har jag redan gjort tidigare.✔
Ta personligt rekord
- Helt kört ✔
Springa Hamburg marathon
- done that before ✔
Slå Hannah, Johan eller Möller
- inte en chans ✔
Njuta av dagen
- stört omöjligt ✔

Jag informerade mig själv att ju mer och snabbare jag "springer", dess då snabbare kommer jag i mål. Där och då gick jag (sprang) från att le lyckligt och highfive-a åskådarbarnen till att slentrianhata alla människor och stönandas.

Angående tjejstryk...
Jag kanske förlorade men jag är inte besegrad.
Än.

Jag kom i mål. Förstås!
Tiden blev helt ok utifrån att jag väggade men inget jag skryter om.

Johan och Hannah väntade nöjda på förutbestämt plats och sen åkte vi till en bierstube för att återställa vätskebalansen och möta upp Möller med bihang.

Endorfinet började kicka in och ett glädjerus infann sig. Bra jobb. 

Ikväll är hela staden vår! 

Det är i motvind draken lyfter.

Efter några after run la vi i en välbehövlig vila ett par timmar. Till middag mötte vi upp mina goda vänner, Hamburgarna Millan och Tino på Hofbräu an den Alster. Vi blev till slut 10 personer till bords. Bra kväll.

- it´s nothing so good, as a good time.

You've got another thing comin'

Jaha, då blev det sämsta-värsta "mar"drömsuppladdningen för marathon loppet i helgen.Jag har nu varit sjuk en vecka.Matt, högt, Väldigt högt... blodtryck och irriterad hals.

Lägre tryck nu.

Tror och hoppas att det är en reaktion på att tandläkaren håller på jävlas i munnen.
Om inte. Då kan jag vara övertränad.
Ja på riktigt övertränad.
Grundar det på att sedan USA har jag fått rejäla bakslag så att kroppen på många sätt säger "tack men nej tack" så fort jag börjar köra hårt.

Jag kommer att vara redo på söndag.

Skrev ett kort testamente idag.
Skrev ett när jag åkte till USA också men det försvann när gamla pc'n brakade ihop.

Jaaa... men det är bra att ha något skrivet för att underlätta för beslutsfattarna som inte kan fråga om man vill ha en skitsnygg kista och sånt. Finns på skrivbordet i min datamaskin.
Läskigt att läsa detta va.
Äsch inge fara jag är bara förutseende, i fall att. Man måste ju skriva sådant här NÅGON GÅNG och det blev nu. Ett kort bara.

Tänkte på en grej jag hörde. Det har ju blivit lagligt att spontandansa på stan och det känns ju.... internationellt.

Jag vill med det sagt lägga in en varning om att det kan ta ett tag innan lagen få ordentlig förankring i samhället, så var lite försiktig med spontandansande nu första tiden.

Mitt under författandet av testamentet  lyssnade jag på musik och då kom låten The Rose som även spelades på en barndomväns begravning för 30 år sedan. Hoppla!

Nåja nog om det.
Jag kan få tjejstryk på söndag.
Jag menar av en jag känner alltså.
Damvinnaren lär ju vara för mig också. 1.5 timmar före.
Helt rätt i tid.
Tjejer är bra... På kuta.

Sitter i flygmaskinen mot Hamburg, Germany och är laddad.
Det känns helt ok i kroppen men är tveksam på formen.
Marathon är en jobbig distans. Jobbig tävling.
Det är relativt långt och man måste pina på hela tiden.
Jaga en tid. 

Då är ultralopp bättre även om dom är längre. På Ultror och speciellt trail kan man lixom kuta sakta, gå eller till och med ta en vila.
Jag har haft en riktigt kass uppladdning men på den positiva sidan ligger det att jag har stor erfarenhet av katastrofdåliga generalrepetitioner men det har ändock gått bra på racet.
Hoppas.
Stoldansar lite nu när vi kommit in på tyskt luftrum. Bra övning inför sommaren. Då skall de banne mig dansas här och där.

- The, kaffe, parfym eller choklad?

- Kaffe Tack!

Ålright Tack för nu då. Återkommer efter loppet.

Part of The story.

Det är inte så farligt om man har olika färg på huden. Det viktiga är att man har samma färg på hjärtat.

Jag blir uppriktigt ledsen och förbannad att denna okända människa skall behöva känna obehag att jag går bakom henne. 

Jag ser att hon sneglar bakåt och tänker:
(det vet väl inte jag vad hon tänker men hon så ut att tycka att det var jobbigt)
"Varför går han samma väg som mig."

Jag hatar de som har gjort att jag måste vika av och gå en annan väg hem eller frenetiskt låtsas läsa i mobilen eller på distans gå om henne för att inte skrämmas mer och vara ett potentiellt hot mot en medmänniska.

EN DAG ALLDELES NYLIGEN.

Har sprungit 20 km idag. 

Ooohh härligt att ha gjort det men frustrerande att jag har försatt mig i den positionen att jag känner stolthet för det. 13-20 km var ett standardpass för ett år sedan. Och en förelunchsträcka för 6 månader sedan.

Nå! Jag är glad idag.

Hamnade på en pub på hemvägen.

Också bra.

UNGEFÄR I FÖRRGÅR

Jag hade en tung 23 km-are idag. Väggade vid 17 km. Önskar ingen oerfaren detta. Jag startade första milen i nååågra sekunder för högt tempo och då kommer det surt efter. Klubban slog till och jag fick gräva djupt efter kraft. 

Det tog hårt på egot med gav mycket för psyket.

Bra pass.

Everybody feels blue sometimes

You gotta keep your head up, and keep on tryin'

I DAG

Jag måste dammsuga lite. Äter frukost. Kaffe dårå, ingen cigg till kaffet men smörgås. Abisko-mjukbröd byggt av surdeg. Grisröv som pålägg men inge smör. Hade inget smör hemma. Annars har jag börjat gilla smör ganska mycket på smörgåsar. Det hör man ju på namnet att det visst skall vara smör på dom mackorna. Nu har jag dammsugit färdigt.✌ har ju en sådandär stav/handdammsugare eller vad det heter. Det är i alla fall snabb att hölstra av och slå igång och rensa upp lite skräp.

Nu en lugn jogg runt någon stadsdel nära mig. Eller city-trail som det heter i tidningarna.

Don't you bring your sadness down on me when peace is free.

Run Hailstorm, Run!

Marathon om två veckor.

Har kört mycket city-trail sista veckorna. För otränad för att njuta, men stan är vacker det vet jag innerst inne.

Jag är ju definitivt inte i form för ett marathon.

Träningen har ju gått på tomgång sedan augusti och fram till förra månaden. Jag har bara inte orkat. Först var det förslitningsskador och sviter efter USA. Sedan kom det psykologiska. Ingen motivation att lida-bli trött. Sedan kom jag igång men så fort jag ökade antalet kilometer blev jag sjuk.

Övertränad.

Så!

Jag blev dekadent och har fått börja om på noll.

Nu har jag dock börjat träna igen och sakta ökat träningsdosen från 7 km/v i januari till denna veckas 65 km.
Crescendot blir nästa vecka med ett par långpass och några kortare i överfart och minst 75 km/v.

Efter den "toppningen" blir det 20 km sista veckan inklusive vila, köra kolhydratnollning ett tag och sen bunkra sista dagarna innan race day.

För marathon. För lite. För sent.