Jag sitter vid elden, tar ett par stark, lyssnar på gitarrkillen och är inte den stela tävlingsinriktade - stressade - med en pinne uppe i röven - hikern som skall gå och lägga sig och sen dra vidare långt innan alla andra vaknar. Bra? Inte alls! Blandade känslor mitt i skiten.
Mörkret lägger sig.
Jag har varit i mörkret hela dagen.
Men detta är vackert naturligt och tryggt.
Jag ser siluetterna av bergen mot himlen, lägerelden i ögonvrån. Trubadurklassiker såsom House of the rising sun & Sweet home Alabama som sedan länge är banlysta på Puben med P radas upp och jag känner att detta är livet.
Timmar efter den största personliga besvikelsen i mitt liv. Vad skall jag göra.
Mmm man får ta vara på det härliga när det ges.
Im not dead yet!
Ny dag i morgon.
Symboliskt i morgon.
Det kommer att ta längre än så men Kanske jag läker som en 20-åring och blir bättre i vaden snabbt och kan slutföra.
Heaven knows.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar