DNF

How does it feels to be the broken man, If you wanna ask the fool, Well, here i am.

Jag visste att DNF kunde ske och jag var förberedd. Det blev lite som jag misstänkte men bara lite tidigare och på fler sätt än jag väntade.

Direkt efter det tog stopp i loppet la jag av med löpning för alltid.

Som vanligt.  

Dagen efter blev temat... 

Revansch 💪 

Som vanligt.

Men INTE på TDS någon fler gång.

Tror jag.🤭

Nu gäller det att börja om. För att om man går med alltför stora steg är det inte dumt att vända sig om. Man kan aldrig veta vart man är på väg, om man inte vet varifrån man kom. 

Och jag är för gammal att leva på gamla meriter.

Återkommer med  lopprapporten längre ned men först lite annat. 

Ifjol dog en löpare på TDS och det blev ganska så stort medialt. Skall TDS läggas ned och allt möjligt hörde man. 

Vad som inte så många vet är att även detta år föll en löpare och avled i en glaciärspricka. UTMB skrev en notis om det på sin hemsida men i år fick det inte direkt någon uppmärksamhet. Nu är PTL mer av ett orienteringslopp och ca 30 mil så det är absolut mer riskfyllt än ett normalt lopp med markeringar och så. 

Skall inte analysera det mer men så var det. 

Tragiskt.
Vila i frid.

Nu till något roligare.

Hörde du att flygledaren är sjukskriven?
Det är visst något med luftvägarna.

Tillbaka till löpning. Petter Engdahl slutförde kanske den bästa (manliga) meritmässiga prestationen en svensk ultralöpare gjort någonsin. Han vann CCC på rekordtid. 

Det är Awesome!

Men prestationen blir bara större när man presenteras för detaljinformation från loppet. Notera att han saktade inte ena ned en sekund efter händelsen på kommande bild.

Alltså han vrickar inte foten lite grann utan vi talar om att han tänjer ut ledbanden jättemycket. 

Nedför och i cirka ungefär 3.55/km tempo.

I klartext så vrickar han foten så IN I HELVETE !!!

Den där jävla svensken är hård, fy fan.

Men jag då! Jodå jag var väl hård på sätt och vis. Jag kämpade på bra men hade ingenting att ge. Vi som lag var förberedda. Inte jag fysiskt men planeringen var gjord. Tänker inte gå igenom allt i sin helhet och grundligt utan rapporterar bara om loppet. 

Så här gick det.

Kan inleda med att klockan var 00.00. Exakt mitt i natten. Det var gemensam start och av de 1700 startande var jag kanske på plats 1550 redan innan start. Och det följde med mig kan man säga. 

(eget beslut, man får ställa sig var fan man vill bakom eliten och jag var förvisso inte värd att tränga mig fram och starta på plats 700 eller så. 

Så att det är inget att gnälla om.)

Vi startade i centrala Courmayeur och körde en runslinga i stan på kanske 3 km sedan började resan uppför. Det var stressigt och ivrigt. Jag startade till trots hetsen och tack vare rutin i ett alldeles lagom tempo och tappade ytterligare placeringar. who cares det tar jag tillbaka om 10 timmar, tänkte jag.

Efter kanske 4 km stod Anna vid en korsning och hejade på en sista gång innan Bourg st. Maurice om, ja 10 timmar. Anna skulle sedan åka buss(ar) igenom natten till BSM för att möta upp mig och det äventyret skulle man kunna skriva en hel blogg om bara det.

Min plan var bland annat att jag skulle vara duktig och sköta energiplanen fläckfritt. Jag tryckte en gel och vatten bra direkt efter starten och fortsättningsvis tömde jag 0.5 l  energidryck på dom första harvande 6 km uppför. 

Lite visste jag då.

Det var svajnigt jobbigt direkt från början. Mörkt, Dammigt från 1700 löpare som i emellanåt hasade sig upp på en grusvägsbacke från helvete. Ja, jag visste att första etappen skulle vara att mata på utan möjlighet till naturlig vila. Men var det verkligen så här jävla brant förra året!

Vi kom upp till första check point och vattenhål, Plan Chécrouit. Där kunde man fylla på vatten om så önskas. Det gjorde jag. 76 sekunder senare var jag på väg. Bra gjort. sen tog det STOPP. 

Single track. 

(Smal stig utan omkörningsmöjligheter)

mega-Kö. Okej jag var cardiotrött så att gå i sakta mak eller stå och vänta på att få fortsätta var ju tillåten vila 😉 men ack så frustrerande. Började känna obehag i magen.

Så går vi i ner i vår källare...

Tryckte en gel till. Obekvämt. Ogott. Den satt fel.

Kön släppte lite då och då och jag tänker så här brant var det ju inte här heller tidigare. 

Så fortsatte det i en timme till.

Så kom vi äntligen upp på toppen och nu gällde det att våga rulla på nedför för tiden började rinna ut inför första stora aid station.

Nedförslöpet gick bra men magen strulade. Efter några km på platten spurtande jag in i CP/AID La Combal.

Tight. Lite för tight för att vara bekvämt. Tyckte jag hade pinat på så gott det gick men jag var lite för nära deadline. Långt ifrån tilltänkta planen.

Nåja det var bara att get in to the charatcter och satte direkt igång med att bunkra vatten och plockade ivrigt men osuget på mig kex, ost, och någon bananbit efter det bar det sedan iväg igen. 

Ingen tid att spilla i Aid station.

Stoppet tog 3 minuter och det helt godkänt men det var också ett tvång för i spåret har det gått på tok för sakta.

Bra pitstopp men magen strular. Kände mig svag. Fick i mig kexen med våld. Nu är det kallt. Klämde i mig en Ginger-gel för kanske styra upp magen med ingefära.

I vanlig ordning på detta lopp i år fattade jag ingenting när jag inser att det började gå s t a d i g t uppför igen och relativt konstant. Min uppfattning och plan utifrån i fjol var att jag skulle löpa mer konstant efter La Combal och fram till den stora klättringen upp till Col Chavannes 2700 möh men berget hade vuxit.

På stigen upp för Chavannes var jag tvungen att sätta mig ned tre gånger. Inga fel på benen rent muskulärt men hela kroppen var trött och hade ingen återhämtning trots vila och att jag försökte ta det sansat. Klättringen som bilden visar statistik på var från botten (La Combal) till toppen (Col Chavannes) och tog exakt 90 minuter. Dvs. 4 km på 90 minuter. 😠 

Ingen energi intogs då jag hade fullt upp med att andas och må illa. 

(På rabdo-teamat så kan jag säga att lite vatten fick jag i alla fall i mig under rasterna)

På toppen var det som vanligt iskallt så jag slösade ingen tid där heller. Kommande 9 kilometer var nedför och jag skall ovilligt erkänna att det är kanske banan mest lättlöpta parti men det tog mig ännu en gång 90 minuter. Med krampmage, och då jag inte fick i mig något energi förutom några tafatta försök att dricka kände jag mig fruktansvärt ensam i mörkret. 

Jag ringde Anna och gnällde över min ynklighet och hon gjorde allt för att stötta mig.

Solen började sin resa upp och gjorde sitt för att försöka stötta mig.

Så började det gå uppför igen och jag insåg ju förstås att jag måste få i mig energi. Desperat grävde jag fram det stora energi-treat-artilleriet som egentligen inte skulle fram förrän många mil senare.

Inte förrän det var kris.
Det var ju kris!

Riktig jävla illa. 

Tryckte i mig Nötcreme & blandade Moonvalleypulverdryck för att försöka stötta mig.

Det slank ned helt ok men nu var bråda rasket dyrt. 

Efter en tid med skenbar styrka slog jag följe med en trevlig fransman som också hade problem. Det var fortfarande brutalt jobbigt i hela kroppen men viss tid passerade utan ångest. Michel fick tyvärr vika ned sig efter en halvtimme.

Eller jag har faktiskt ingen aning om tidsrymden.

 Den boosten jag fick av ett jämbördigt sällskap var tyvärr lite för kortvarigt. Jag var ju i sådan tidspress för att ens få fortsätta vid nästa Check point Col Du Petit Saint Bernard att jag var verkligen tvungen att fortsätta själv så gott det gick. Sista stigningen innan CP är inte speciellt lång eller i sammanhangen speciellt hög men säg att jag tog två "hänga på stavarna stopp" på en brantare backe men samma höjdmeter som Hammarbybacken.

När jag nådde toppen hade jag 200 meter kvar till check point men enligt min klocka och dimmiga hjärna var tiden ute för att få fortsätta förbi Saint Bernard. Jag joggade tafatt in och sa något urskuldande att det var ju bra nära. Då fick jag information att jag hade en minut på mig.
Då gav jag upp.
Fast jag sa tidigare att jag inte skulle det.
Jag hade ju sagt att jag skulle inte ge upp förrän jag blev stoppad och inte FICK fortsätta.
Men jag gav upp med en minut kvar till dead line.

How does it feels to be the broken man, If you wanna ask the fool, well, here i am.

Det är svårt att beskriva hur fruktansvärt jobbigt loppet är och vilken enorm kamp det var detta år.

Mycket känslor, smärta, stönande och tandagnisslande.

Jag hade säkerligen hunnit springa igenom CP Saint Bernard utan att fylla på vatten eller ta något att äta och hade då kunna få fortsätta rumla mig igenom kommande 15 km till nästa CP Bourg St. Maurice. 

Och om jag skulle ha hunnit innan repet drogs (vilket jag inte hade kunnat i det skicket) fanns det inte en möjlighet i helvete att jag efter BSM skulle ha kunnat påbörja stigningen 2000 höjdmeter upp till Passeur de Pralognan (Stället där löparen dog förra året) och sen vidare.

Med detta sagt, att det blev DNF där och då grämer mig personligen inte så mycket. 

Som en klok kollega en gång sa: "Bättre lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge"

Jag visste att det skulle (kunna) ske. Bara inte så tidigt. Jag hade inte kroppen för det i år. 

Vad som dock gjorde/gör mig ofantligt besviken och ledsen var att jag inte hade förmågan att springa ned till Bourg St. Maurice (och vidare) där Anna var och väntade på mig med Kärlek, mat, ombyte och allt. 

Anna hade också kämpat hårt hela natten för att kunna ta sig från Courmayeur till BSM med bussar som inte går hela vägen eller inte alls går. Allt detta på Hittepå-Italienska för ingen av surgubbarna som körde ville förstå något annat korrekt lokal dialektal Aosta-Italienska. Samt då efter allt detta i väntan på mig försöka få lite stödvila under 5 timmar på ett golv bredvid Check Point Bourg Saint Maurice.

Jag kommer igen.

Jag hade bara så gärna velat göra mödan värd för Anna.