Svänger snabbt på trailen.

2015-06-26
Det är alltid en pina att ta på sig sin dyngsura tröja, skjorts och vedervärdigt träskstinkande strumpor på morgonen. Idag var det superextra jobbigt. Det var säkert 16 grader varmt men jag var svag och kall.
Fick jag bestämma?.... hmm...
Ja men jag menar, om jag inte hade varit på ett mission hade jag legat kvar i sovsäcken "like forever"
Går ju trots allt lite på rutin nurå.
Jag körde på i 13 km innan lunch men det var en tung förmiddag. Idag var första gången jag helt ignorerade naturen och drog på en ljudbok för att försvinna lite.
Efter maten bestående av cirka 1 kg allt möjligt, Sov jag en timme.

Jag avverkade 7 km till efter tuppluren men då jag inte var 100%  & fick "Tornado warnings" av några hikers gjorde jag tidig sordi så fort jag hittade en bra och säker tältplats.

27/6
Idag var jag stark och pigg redan på morgonen men regnet det bara öste ned. Med en dos tjurighet och lite måtta av nyfikenhet, hur blött, kallt och eländigt kan det bli utan regnkläder, packade jag ihop å drog ut på trailen. Första tre timmarna gick bra men trots att jag vätskade på utan att vara törstig kom "hypotermia" tendenserna som ett brev på posten. (På svenska...jag började frysa okontrollerat) Efter en timme av intensivt frysande kom jag till ett shelter och kunde få mig varm mat och torra kläder på vitala delar. Jag hade hört och visste att det kunde bli svinkallt i bergen även under sommaren men jag hade varit i "the comfort zone" tack vare bra utrustning så länge så jag var tvungen att testa.
Jag blev hyfsat varm.
Och fortsatte ut på trailen.
Eftermiddagen gick i samma spår som på morgonen. Inga smärtor och lättsprunget men när bränslet började ta slut och när vinden bet till ordentligt kom kylan. Jag stannade i skydd under och bakom några klippor för mer varm mat.

Nu var alla kläder utom camputrustningen genomblöta och trots energipåfyllning slutade jag inte frysa.

Ok! Slut på testet och tjurskalligheten.
Bytte om till torra kläder och gick in i överlevnads mode.
Jag slog läger.
Godnatt.

Hej

Pga att jag försökte ordna upp lite saker i Sverige och att nätet suger i Amerika kom jag inte igång och ifrån Duncannon  förrän vid lunchtid idag 25 juni. Jag hann få i mig en ordentlig brunch så när jag väl kom igång var jag stark och kunde mata på. Jag rehabiliterade vaden som strulade igår med Bauerfiends kompressions-strumpor så jag hade inga smärtor att gnälla över heller.  Tror man på helande igenom cirkulation så prova sådana  strumpor.

Stenarna som Pennsylvania är välsignade med är lite irriterande för dom drar ned tempot betydlig och då blir jag lite uttråkad efter ett tag.

Regn smög sig på vid 17 tiden så jag festade till med att lyssna på musik.

Gött!

Jag drog några gitarr-riff när möjligheten gavs samt sjöng (mimade tror jag) killed by death med stirrig blick.
Jag skulle vilja ha sett mig själv när jag dyngsur och frustande matade på bland klippblocken.

Nåja vad är väl en dag på åsen.

Strax efter 19 hittade jag en grym tältplats så jag gjorde halt och halvtidig camp. 17 miles (26.5 km) på kort tid gjorde att det blev en mycket bra dag i det stora hela.

Hihihi..

Amplexus Halfway Video: https://youtu.be/OnFMQ2NAgyk

Alien

Ibland spelar naturen en ett spratt. Såg en Alien på trailen idag.

Inte en Alien citizen...

Utan en ALIEN goddammit!

Friluftsdag

Jag hade en friluftsdag idag. 24/6
Skickade min ryggsäck till ett coolt hotell 40 km längre fram och löpte ut lite.

Första 30 km var helt underbara. Platt och PLATT trail. Många farm fields och annat vackert att beskåda.

Sista tio blev jag faktiskt lite trött fast jag inte hade någon ryggsäck och så blev Pennsylvannya-trailen så där Rocksylvannia som myten säger.

Vänster vad lämnade in en orosanmälan och sände signaler om att jag ligger på bristningsgränsen. Blev en lugn avslutning på en suverän dag.  På tal om dagar...Kanske borde ta en vilodag. Sist jag hade en vilodag var 29 maj.

Roddar med räkningar och försöker styra upp vissa civila/sverigesaker på internet.

Aaaahh... blir tokig att hålla på med mobilen och med ururselt nät. Slutar ofta med att inget blir löst. Bra, Så fick jag gnälla av mig lite om det.

Nu dax för lite av varje.

Kommande informativa meningar om Mason/Dixon har egenhändigt kopierats och klistrats in av kriminalvårdaren Jimme Hellström.

"Linjen drogs 1763-67 av astronomen Charles Mason och lantmätaren Jeremiah Dixon. Därigenom fastställdes den omtvistade gränsen mellan provinsen Pennsylvania och provinsen Maryland"

"It represents the cultural border between the Southern United States and the Northern United States".

Med det sagt så passar jag på att tacka några för stöd.

Tackar

För bra samarbete och som bland annat bjudit in mig att föreläsa (Dra några rövarhistorier) om Appalacherna i höst.

Kingen för skobidrag

Samt

 DublinDanne som gjorde det möjligt för mig att höra av mig under Långviks Öppna.

http://open.spotify.com/track/4swEkkLocrQ569W1lYIbdX

Idioti

Sista dagarna har jag umgåtts lite med grabbarna som räddade min kväll vid björnincidenten.  Vi stöter på varandra vid shelters och motsvarande lämpliga sovplatser. Den ena killen är från Schweiz och hans trailname är "not swedish". Jag har faktiskt helt ovetande att jag skulle träffa honom,  bloggat om hans namn i tidigare inlägg. Den andra är en ung pojke från England. Supertrevliga dudes!
Igår möttes vi upp igen i Harpers Ferry.
Dom frågade och tjatade faktiskt att jag skulle hänga på till en tredje snubbens lght i DC. Vi (dom) skulle till och med  få skjuts dom 65 miles till Washington.
Rast-avkoppling-civilisation-bärs och sightseeing.
Vad gör jag?
Tackar som en blöt hund ledsamt men bestämt nej och ljuger tröstande för dom (och mig) att:
- Ni kommer i kapp mig om några dagar.

Jag har visserligen varit i DC två ggr tidigare men jag vet nu inte om jag har en riktigt bra målvetenhet eller om det var...
IDIOTI!
Att inte följa.

Jag och Karl Meltzer

Långviks Löparsällskap ställer några frågor till klubbens påläggskalv Jimmie.

Photo - Team Jimmie 

LL: Vad håller du på med nuförtiden?

J: Jag är nu i USA och spring-vandrar Appalachian trail.

LL: Ja just det, hur går det för dig då?

J: Jo tack ganska bra men jag ligger tyvärr för tillfället några dagar efter i planeringen.

LL: Jaha det var ju inte bra men kommer du att klara hela trailen då?

J: Jadå jag har redan plockat igen 2 dagar som jag förlorade på grund av skador i början. Jag låg så mycket som 6 dagar efter nyligen men jag plockar in lite varje dag. Och ja, det är egentligen bara att göra fler timmar och mil per dag så fixar jag det. Sedan "El Venado" sa "We are halfway now Hailstorm, You got to go to Kathadin" Har jag kört lite hårdare.

LL: Ok det låter väldigt bra så det var en person som gjorde att det vände för dig?

J: Hehe.. nä verkligen inte. Det gjorde stort intryck men alla som skriver till mig på mail, instagram och Facebook stärker mig otroligt mycket! kanske mycket mer än dom tror. Jag skulle nog inte klara detta utan dom.

LL: Åh häftigt! Men vi släpper det för en stund. Vem är det bästa löparen du tränat med eller tävlat mot?

J: Åh intressant fråga! Jag måste nog nämna flera.
Bästa pound for pound löparen måste nog vara "The Oak".
Snabbaste bör nog vara Oaks granne "Grannen".
Fast det är klart min polare Scott "El Venado" Jurek är nog den mest meriterade. Jag är faktiskt just nu i Virginia och pacear honom att ta snabbaste tiden någonsin på Appalachian trail. Ja, det är inte bara jag som springer med honom, igår var det Carl "Speedgoat" Meltzer men idag var det jag.

LL: Scott Jurek! Världens kanske mest meriterade ultralöpare. Han som sprang med indianerna i boken BORN TO RUN och som själv skrev boken EAT AND RUN?

J: Ja. 

LL: Det var som tusan , du måste berätta mer om det!

J: Ja det skall jag göra senare. Jag och "El Venado"  Hann snacka en hel del men det berättar jag om vid ett annat tillfälle. 

LL: Ok det ser vi fram emot och tack för pratstunden.

J:Yes, tack själv.

Photo - Team Jurek

Jag hörde glassbilen

2015-06-17
Idag lyckades jag passera 1000-miles gränsen.
Rätt så coolt, 160 mil är hyfsat långt med tung ryggsäck. Det är dock bara halvvägs så jag gjorde ingen ceremoni av det.
Dom som gjorde Appalachian trail är en par grymma sadister för precis när man skall nå 1000 miles och nästan lämna "platta" Virginia,  då lägger dom in
"The rollercoaster". 
Under distansen halvmaraton passerar man 7 bergstoppar. Så kallade PUDS (Pointless up n' downs). Detta gör att man så passande passerar märket med andan i halsen.
Im tired!
"I really lived today tired".
It’s a twenty-miles-on-my-feet-up-n'-down-seven-mountains-today kind of tired.

Vadå glassbilen?
Hehehe... jo vid lunchtid var jag så trött att jag trodde jag hörde glassbiltruddelutten.

I have walked 500 miles

🎵N' i have walked 500 more 🎶

Jag har aldrig varit så rädd.

2015-06-15
21-23.00

Warning: Bears are wild animals that are dangerous and unpredictable. Do not approach bears or allow them to approach you!

Precis när jag låg och bloggade om hur bra dagen varit kom det en björn och cirkulerade runt mitt tält.

Vad gör man?

Ja, vad gör man när det kommer en björn och cirkulerar omkring när man ligger i ett tält!

Jag låg tyst och väntade till att den skulle dra vidare.
Det gjorde den inte.
Den cirkulerande någon minut till och så började den morra och frusta.
I detta läget hade jag minst sagt hunnit blivit lite skakis.
Jag klev ur tältet och gjorde mig stridberedd.

Men hur hotfull ser man ut  med endast en tatuering, beväpnad med en 7 cm lång kniv och iklädd kronans kortkalsonger.

Tillbaka till allvaret.

Björnen vek inte en tum när jag visade mig och tände pannlampan.
Den frustade och så väldigt beredd ut.

Övervägde sannolikheten att gå vinnande ur strid i mörker.
Nu var jag ordentligt rädd.
Jag greppade sovsäcken och mobilen och backade undan till trailen och började gå därifrån.
Vad gör jag nu då?
Jag gick några hundra meter, vek av leden och la mig i sovsäcken för att sova.
Inte så lätt.
När jag legat och lyssnat i kanske 15 minuter kom det tre grabbar på en night hike.
Jag berättade vad som hänt och bad dom följa mig tillbaka till tältet och packa ihop.
När vi kom tillbaka var björnen kvar och fortsatte att morrfrusta en gång men sen drog den sig tillbaka lite.
Jag packade ihop allt blixtsnabbt och så vandrade vi allihopa iväg en km och slog upp camp.
Nära varandra.
Det är inte svårt att vara modig om man inte är rädd.
Jag har nog aldrig varit så rädd som då när jag fick fly från tältet.

Fjortonde juni 2015.

Dagarna är så långa så på kvällen när jag skall försöka skriva något om dagen vet jag inte om det var i morse eller någon annan dag jag vaknade utanför Big Meadows.
Det skulle visa sig att dagen skulle bli bästa☆ denna månad

♡Redan till frukost låg vindarna rätt så jag fick till en livechatt med Nina.

♢Drog en fullt godkänd frukost och benen svarade bra redan på morgonen.

♧Passerade en camping så jag smet in på området och nyttjade vattenklossett.

●Passerade riktigt sjyssta vyer igen. Shennandoah är känd för att vara The green tunnel.

♢Kom till en vägresturang precis till lunch. Laddade luren och fick igång mailen som verkade ha vägrat ta emot post senaste dagarna. Så jädra skönt när det ramlade in några styrkemail.

Efter lunch var jag starkare än någonsin och trots att jag tog en tvåtimmarslunch hann jag 23 miles.
Kom ut från "the green tunnel" och fick se lite vyer över Virginia också. 

Inte nog med det jag kunde löpa ut en hel del också.

 Underbar dag.

☆ Till 21.00.
Se kommande blogginlägg.

Bed of roses

Som alla kanske förstår så är det ingen dans på rosor att thru hike tha AT. 😂

Korta notiser.

7/6
Idag gick jag några hundra meter på perfekt lera. Den var blöt men inte geggig. Tillräckligt mjuk så det blev 5 mm's sulavtryck och var som bomull för mina ömma fotsulor.
Jag skulle vilja gå så långt att jag banne mig utnämner den till Trail-lerans Rolls Royce.  

8/6
Vaknade strax efter 5 och efter några minuter överläggning klev jag upp, packade ihop och var ut på trailen 06.00.
Det skulle bli en hård  förmiddag.
Jag hade ingen kraft någonstans. Jag matade på i tre timmar för att jag tänkte att det blir bättre, men det blev det inte. Tankarna gick inte åt rätt håll heller och dom fastnade i en otäck loop.
Dom mest outhärdliga smärtorna var i vänster knä, fotsulorna, nacke och axlar.
Hungrig matt och törstig.
Helt kraftlösa ben.
- jag kommer ju ingenstans!
Värst av allt var att huvudet svek.

VARFÖR UTSÄTTER JAG MIG FÖR DETTA!

To old to die young.
To big to cry.

JAG SKITER I DEN HÄR J-LA TRAILEN!

Jag satte mig i lä bakom en sten på en gräsbeklädd topp och samlade ihop mig.
Vad händer?
Vad gör jag?
Jag stoppade allt.
Solen kom fram.
Plockade fram liggunderlaget, åt mat (det har vi ju talat om) och bytte till torra kläder. Jag la mig sedan ned blundade och kopplade bort alla tankar att prestera.

Nu börjar dagen om.
Bara 30 km kvar.

Förresten måste jag göra 32 km varje dag i 10 veckor.

Det gick lättare efter breaket.
Kroppen och huvudet svarade bättre och jag såg ljusare på tillvaron.

Vid 16 snåret var det 7 miles kvar och jag kom till ett shelter.
Käkade lite och väntade ut  åskvädret som var annalkande.
Ovädret blåste bort på en kvart och så fortsatte min dag.
Jag gick en bra stund med en US Marine veteran och det kändes riktigt bra i kropp och själ. Vi snackade helikoptrar och amerikansk  fotboll.
Hade faktiskt riktigt bra tryck i buggarna, och fötterna svarade bra följande timmar. Klockan blev dock 20 innan jag kom till camp. 34 km.
Middag o sömn var efterlängtad. Så var den dagen till ända.

9/6
Kände mig stark men stressade inte iväg. Åt ordentligt frukost och lunkade iväg 07.30
Förmiddagen startade med 1000 m upp för ett av dom "platta" bergen i Virginia sedan natuuurligtvis 1000 m ned för att kunna gå 1000 m (höjdmeter alltså) upp för nästa kulle.
Det blev en händelserik dag.

Ibland går man som på moln

ibland måste man vara modig.

Hade till ett exempel en konfrontation med en skallerorm eller Rattlesnake som jag säger. Hen var skitsur. Hen började tillslut slingra sig i dialogen och det blev ändå ormskrället som fick vika ned sig

. 

Ps/skall erkänna att jag var lite rädd när den spände sig, razzlade och tag sats/Ds

Det var en händelserik dag.
Efter ormen så såg några andra hikers två björnungar som klättrade 16 m upp i ett träd för att gömma sig.
Så mycket för att hänga upp maten i träden. 
Sen när jag kom smygandes och kollade vaket efter mama bear rasade ett träd över trailen 70 m bakom mig. Tro fan att jag drog kniv!
Någon timme senare när hjärtat börjat tagga ner och allt blev slentrian igen dök det upp ett gäng som satt vi trailen och bjöd på öl, nutella, ost och bröd. Trail magic är så uppskattat när man är utan energi. Dom frågade om jag ville hänga på till ett brewery, men tyvärr finns det ingen tid till sådana förlusterser.

fötterna gjorde ont idag också men jag var stark så det var en bra dag.

IIWII

Jag gör detta för att jag vill.  Det är skitjobbigt och jag lider av smärtor många timmar per dag. Jag har tränat hårt fysiskt för detta (inte tillräckligt visade det sig) Men framförallt har jag förberett mig mentalt.
Det är verkligen ingen semester  det är ett uppdrag och utan konkurrens det häftigaste jag har gjort och jag mår väldigt bra.

Jag gör detta hur jag vill.
Men sen har jag ju satt upp mål som jag vill uppnå så jag begränsar mig själv i hur mycket utsvävningar såsom sova länge, njuta av naturen eller softa i en stad/samhälle jag tillåts göra.

Just nu är jag stark och har hopp om att kunna slutföra hela kabalunset men det är tajt.

Jag har räknat ut att förutom 5 vilodagar behöver jag göra 20 miles (32 km) varje dag i tio veckor.
Med detta sagt vill jag halv om halvt dementera ett rykte.

Tarptält

När man håller på med LDH (Long distance hiking) som jag nu gör, handlar oerhört mycket om hur mycket vikt man bär på. Visserligen är jag ganska dumstark så jag kan och har valt att hantera ganska mycket vikt för att få viss komfort.
Senaste veckan har tankar om att skicka tältet till någon adress längre fram dykt upp. Planen lät ungefär som så här:

"För att kunna ha lättare rygga provar jag att skicka tältet till Harpers Ferry och använder min regnponcho som regn/vindskydd eller så sover jag i shelter ".

Då började det regna. Thunderstorms som dom dramatiska Amerikanarna säger. Nu har det gjort så i 4 dagar. Fötterna luktar träsk men även i regn bränner man fläsk. 
Fan vad kallt det är att vara trött, hungrig OCH blöt

Behåller tältet. 

Nervös

Sov dåligt inatt. Kanske för varmt att sova inomhus eller för mjukt att sova i en säng.

Idag har jag också varit nervös för alla som skall tävla. Kanske därför jag sov dåligt.
Hur skall det gå för Ekan och  alla andra som kämpar i Långviks öppna. Sen Hjallo som skall debutera i Sthlm marathon samt Bertil och Buud (?) Som skall kuta comrades.  Mest spänd är jag nog att scott jurek skall hinna ikapp mig snart. 
Startade långsamt igenom ett sömnigt från Perisburg. Gick in på en mack för en kaffe och Pop tards. (Kex med glasyr) Trailen började med en timme uppför och när jag kom upp på en platå blev det faktiskt så där Virginia platt som jag läst om. Trots det fick jag rätt snabbt ömmande fötter. Vid lunchtid stannade jag på en gräsbeklädd bergskam. Någon dayhiker hade lämnat en campingstol där så jag lunchade  kungligt. lite för länge för vad samvetet tillåter.
Efter rasten började mobilen glöda av mottagningsglädje och kort därefter förstod jag varför.

Jag stod rakt under en telemast.

Dagen slutade vid en gigantisk hikerfeed.

På morgonen innan allt detta gick ryktet om att en stor trailmagicsamling skulle arrangeras 20 miles längre fram. 

Det var hos en gubbe som bor 50m från leden så det var bara att kolla in läget där.

Först var man tvungen att åka en sorts linbana över en liten flod. 

Kul.

Det var proppfullt med folk från trailen och en hel bunt lokals där också. Allt käk och dricka var gratis samt att det arrangerades tävlingar allt ifrån limbo till karaoke. Jag käkade mig mätt insöp spektaklet någon timme men helt ärligt så var det för stojigt så jag drog mig tillbaka tidigt.

Det var en dag med många ansikten och nu har jag lite kort redovisat nästan ingenting.

Sjukstark.

31/5. Igår var jag sjuk. 

Jag kände mig matt och kraftlös. 

Jag stannade för att vila onormalt många gånger i en uppförsbacke.
Berget hade längd och lutning som jag normalt tycker är trevlig så något var fel.
Som hobbyhypokondriker började jag till slut tro att jag kört för hårt och blivit övertränad
(så där som Elofsson så man måste vila ett år eller så)
Eller fått "lympf disease" av någon fästing. 
Knallade på i sakta mak någon timme till, men när jag vid 16-tiden kom till ett shelter stannade jag och somnade in direkt. Klev upp för middag och några ibuprofen efter ett tag och sen tillbaka till sovsäcken.

BACK on TRACK

Antar att kroppen slog bakut och gav mig en endagarsfeber igår. 

Idag kände jag mig i stället stark och nästan helt smärtfri hela dagen. Första juni blev en av mina bästa dagar. I stort sätt smärtfri och stark första 15 miles.  Bra löpning i mellanåt.

Yeeeää! 

Sen blev jag tokslut i nedförsbacke. Smärta i knä och fotleder. Vilade (2h var planerat) i ett shelter. 

Typiskt nog rullade en brutal Thunderstorm in och jag slöade ur. Stannade på 20 miles. Får bli 25 imorgon. Då blir det Solnedgång  (Om jag är snabb ) eller uppgång (dagen efter då) på MacAfee knob. MK är trailens mest fotograferade spot.

EDIT: blev 25 km men såg varken upp eller nedgåg av solen pga det varit dimma och regn i flera dagar nu.

Skall inte skriva mer om det men första juni blev en mycket bra dag.