Anna(n)s-dags-joggen och Rostsparvsafari

Snabb pressnotis.

"En liten rostsparv med dåligt lokalsinne ledde till att hundratals fågelskådare begav sig till Skutskär på julafton.



Kort efter att rostsparvslarmet gick var de första skådarna på plats i Skutskär och välkomnades varmt av familjen Öhman som släppte in alla till sitt kök.

Rostsparven har bara siktats i Sverige vid två tidigare tillfällen, på Öland 1967 och 2014 i Haparanda. Vid den här tiden på året ska fågeln egentligen befinna sig i östra Afrika, men just den här fågeln var i stället hos familjen Öhman i Skutskär."

Nu har tusentals engagerade hälsat på hos Öhmans så
om du har tänkt att rulla dit så betänk att det i fortsättningen är stängt hos Öhmans varje dag efter 14.00.

Det om detta.

Fick ett mail från Norwegian för cirka 30 dagar sedan. Dom tyckte att jag skulle delta i en frågesportjulkalender och vinna mycket cashpoints.

Sagt och gjort, jag deltog.

Man fick en klurig fråga om ett resmål varje dag mellan den 1 och 24 december. Svarade man rätt kunde man vinna ett dagspris och dess då fler frågor man svarat rätt på till den 24, dess då större chans att vinna storslam.
Ja! 

Den 24 december 2018 hade jag nu då svarat rätt på alla frågorna.... ?Jepp! 

Jajemään...Jag är bra på resmål och dess kännetecken.

Sen då jag läste på om när jag eventuellt skulle få veta om jag vunnit storkovan noterade jag en liten detalj.

"ALLA SOM BOR I NORGE HAR CHANS ATT VINNA"

Ridå.

Taskigt att skicka mejlet till mig dårå.

Julmat julmat hela tin julmat. Jag har ätit julmat oftare detta år än tidigare bast. 

Dock har det inte blivit lika mycket godis som förr. 

Det är bra det.
Mindre mängd godis alltså.

Skall försöka klippa en pizza imorgon så man får i sig lite riktig mat innan året är slut.

Det är fortfarande december och hopp och lek- löpningsuppvärmningen gäller fortfarande.
Jag håller dock igång helt ok. 

Trots att jag har haft något  som liknar viss kontinuitet med löpningen tycker jag inte att jag har utvecklat konditionen något nämnvärt. Blir riktigt andfådd på alla passen oavsett hastighet.

Det gööör inget. 

Lederna skall ha sitt först.

På tal om led så kutade jag 15 km Gästrikeled idag. En obanad snötäckt terrängrunda som heter duga att lägga till handlingarna. 

Ordentligt med höjdmeter och inte ett steg gratis på grund av snön gjorde löpturen till ett riktigt kvalitépass.

Bra så.

Under denna lilla runda plurrade jag ett par, plus någon gång till, i lömskt dolda kalljävla-gyttjevattendrag men vad gjorde det när jag har vadhöga vattentäta sealskinstrumpor. Yeäääh.

Nu en god bira, om ett par dagar det nya året nog fira.

GOD JUL

What do you call a blind reindeer?

-I have no Eye deer!

What will Adam say tomorrow?

It's christmas, Eve!

Vem har koll på Tomtens ekonomi?

– Bissnissen!

Spindel

I´m Talking bout the good times, drinkin down the bad.

Kommer ihåg:
Förra året då jag låg i abiskogräset och spontanstretchade samt allmänt rehabade efter SwedishAlpineUltra.

Då dök en spindel  upp.  

Ingen svårt gullig utan en gulljusbrun jävel med randiga långa stela ben och en smiley på ryggen. 

Man kunde verkligen se att att detta var ingen vanlig svennespindelrackar-matterfakkör så här gäller det att dölja känslorna

Get in to the hero-character.🙈

Fjällan blev omedelbart stel och stirrig så jag spelade cool och sa:

-Det var väl en fin rackare.

Jag fintade upp den på en träbit och förflyttade den 10 m bort i busksnåren. 

Tack och lov så låtsades jag bli hungrig omedelbart efteråt så vi lämnade området och gick och fixade lite käk. 

Det var sannerligen ett lyckat drag för jag är övertygad att den blev rålack på mig och tänkte hämnas för att jag dumpade den. 

OCH!! spindeljävuln visade sig vara en korsspindel och är faktiskt något så ovanligt i svetzia som giftig.

Kommer ihåg:
En gång när Bono stod på scenen och klappade händerna för att belysa svältkatastrofen i afrikanska länder, och säger:
-Everytime I clap my hands a child in Africa dies.

Varvid en berusad röst ur publiken skrek:
-WELL STOP DOING THAT THEN YEH FUCKING CUNT!

 

Värmdö Ultra

"Värmdö är för vackert för att beskrivas – det måste upplevas"

Tänk på det du!

😉🕺

 

 

 

Hade lite för hög tillit till Google igår. 

Jag undrade vilket bröd mormor alltid bjöd på när jag var liten. 

Och googlade " vilket bröd bjöd mormor på"

Fick fel svar.

Decemberyran.


Hej dagboken.

Har du tänkt på en sak...

- "Varför blir basketspelare så långa?"

Ja,Tokigt.

Då kör vi igen. Jag har noterat att jag måste träna löpning kontinuerligt för att ha glöden att blogga kontinuerligt. 

Jag måste vara glad för att blogga om lycka, glädje, sorger och bedrövelser. 

Jag måste alltså vara glad för att vara ledsen. 

Bra så.

Vi hoppar raskt in på glädje.

Satt och slötittade på Televisionsapparaten en kväll och precis då startade en brittisk film om en pojke. 

- Mmm... jag kollar lite på denna filmen innan Actionrullen börjar på andra kanalen, tänkte jag.

(jag hade tillgång till fler än två kanaler så avslutningen av föregående mening är missvisande)

Jag blev nyfiken efter några sekunder, engagerad efter någon minut och helt fast i filmen snabbare än jag kutar en mile. 

("Mile" utläses med Nordamerikansk sydöstlig dialekt och icke på gammelsvenska.)

Jag vet inte exakt vad det var som fångade mig så tidigt men jag kände snabbt att denna film är ✌ viktig, vacker och värdefull.

Det visade sig mycket riktigt att det var en helt underbar film.
"Mästerskapet" heter den på svenska och X+y på utrikiska.

Se den vetja.

På tal om Nordamerikansk sydöstlig dialekt:

Det är länge sedan jag var i staterna nu. Vi får se hur det blir med den saken men en sak är då säkert att 2019 blir ett bra år.

Jag har planer att genomföra några sjyssta lopp 2019 och försöka att hålla i träningen samt bibehålla formen så att jag kan fortsätta utvecklas och inte hamna i detta jo-jo tränandet som jag haft senaste åren.

Mer om det senare.

På tal om USA:

Hur många delstater finns det i USA?

52 kanske du säger och ja det är många som gör det.

Varifrån siffran 52 kommer vet jag inte  - förväxlar man dem med antalet veckor på året, korten i en kortlek eller kanske riktnumret till Mexiko? Eller är det talet 50 som verkar lite för jämnt för att vara korrekt? 

I en del uppräkningar tar man med District of Columbia och Puerto Rico, summa 52 alltså, vilket kanske har med saken att göra.

Du ha i beräkningarna att District of Columbia, där huvudstaden Washington ligger, är inte en stat och icke heller så är PR någon delstat för bövelen.
 

Med det sagt så bör det nu framgå att 50 är korrekta antalet delstater.
 

jodåsåatt.

Var tvungen att ta ett uppehåll i skrivandet för att dra in till jobbet och hålla i en debriefing. Mmm... Nuförtiden heter det väl nått i stil med Krissamtal.

 

Debriefing = krisbearbetning i form av samtal, krissamtal.
(Svenska akademins ordlista)
 

 

Rör det sig om en krissituation är det viktigt att man snabbt får behandling i form av krissamtal. Man behöver då gå igenom det som inträffat och få stöd i att få tillbaka tilltron till livet. Viktiga mål vid krissamtal är att få tillbaka hoppet, återerövra en upplevelse av mening i tillvaron och en känsla av sammanhang.

Riktigt så allvarligt som " Få tillbaka hoppet, återerövra en upplevelse av mening i tillvaron och en känsla av sammanhang" behövde inte mina kollegor men det hade uppstått en nog så allvarligt situation med blod, ångest och räddande av en suicidbenägen person och det blir ju nog så traumatiskt beroende på situation och erfarenheter.


Debriefing eller krissamtal är ju lite samma i slutändan.
Det råder delade meningar om hur bra och nyttigt det är med debriefing/krissamtal egentligen men i detta fallet och på jobbet så är det viktigaste att finnas till och igenom det, ge kamratstöd. Detta så att de drabbade inte skall känna sig ensamma med känslorna. samt att de får dela den eventuella upplevelsen och känslostormar med någon som lyssnar.
Att ha någon som lyssnar är grejen.
Nu surrar vi inte mer om den saken... och hör sen.

Nu är jag tillbaka.

Föregående text var lite deppigt så jag tror jag piggar upp med en rolig historia:-

 

- Det var en gång en ko som betade.
 
.......... ?

- Det var poängen!

Löpning då ?
Jorå jag har lite planer för 2019 och det är en tre-fyra fina lopp som ligger i pipen.

Återkommer om det.
Hemlig va?
Inte så hemligt på riktigt utan jag sparar bara till jag har cirka ungefär full koll på vad som gäller för året.

Det jag kan säga nu är att jag velar lite mellan två lopp den 28/9 och att jag har påbörjat träningsblock December Fun Run nu.

December DFR består i att jag skall vänja kropp och själ med löpningen igen.
I detta block gör jag hur tusan jag vill och känner för men målbilden är att dra ut på ca 5 pass i veckan.  Passen kan bestå av 5 km jogg eller för säsongen överfart, men är jag sliten så står jag över helt.  Är jag pigg och "har tid" kan det bli 12 km gå - lunka - löp.
 
Helt enkelt en månad uppvärmning innan träningen börjar i januari 2019.
Ja du fattar.

Då säger vi så.



 

 

 

  

 

 

 

Minnen från förr fredag.

Jag är lite off season jämt och hela tiden efter 2015's bravader. Ja jag har ju kämpat igenom ett å annat äventyr på senaste tiden men det slår hårt efteråt.
Nu sitter jag på kammaren och planerar vad som skall komma 2019. Nått häftigt skall jag genomföra men jag ber att få återkomma i ärendet lite längre fram.
Här bifogar jag en text jag skrev för ett par år sedan. Minnen från förr när det var motigt men jag var så stark att det bara var häääärligt.

Chip chipp!



Jag misstänker att dom flesta inte riktig förstår.

Smärtan.
Utmattningen.
Ensamheten. 

Lyckan.

Tänk:

Du har gjort 40 km idag.
Två kebnebestigningar ...
Du kan sluta när du vill.
Men DU har bestämt att målet är Ice water shelter.
Det var 40 dagar sedan du vilade en hel dag .
Det är 10 km kvar idag.
Det är en underbar kväll.
Det gör så ont.
Du är stark.
Det enda du kan göra är att gå vandra jogga och ibland gråta för att du är så slut.. 

Att det aldrig tar Slut.

Your life becomes simple; food, shelter, water; wake up, hike, go to sleep – rinse and repeat.

Race reportisch Swedish Alpine Ultra 2018

Först vill jag tacka Roland för ett ofantligt bra arrangemang.
BRA JOBBAT.

Sen tackar jag alla andra deltagare som jag pratade-sprang eller överhuvudtaget stötte på men inte nämner med namn i denna text.

11 mil är långt så man hinner hamna i olika svaghets-styrke och känslofaser men det var inte förrän i slutet som jag ogillade vad jag höll på med. Loppet med dess miljöer och känslor var ju naturligtvis en helt fantastisk upplevelse innan tråk pissjävla, Abiskojaure-Abisko dök upp.

Mikael Mattsson forskare och medicine Doktor i fysiologi har någon gång sagt inte exakt men typ ungefär att ultralöpare är intelligentare och således oftare mer högutbildade än andra idrottare.

Dom har då förmågan att planera och agera smartare under ultralopp. Detta gör att dom kan göra omfall under loppen och har ofta en plan B och klarar då av ultramaraton bättre än trögmössor.

Jaja nått sådant 😂

Jag har inte så jäkla högt smart-IQ ;) och är ickeheller direkt högutbildad men det funkar ändå. Jag slutför.

Visst.. jag tänker och planerar mycket både innan och under loppen. Kanske FÖR mycket så det går rundgång.

Detta flumtänkande och att jag bara matar på utan större taktikanalyser under loppet gör att jag missar att ta tankenotiser på vad som hände vart och när under racet.

Men- men... trots mina mediokra studieskulder och brist på minnesanteckningar skall jag försöka ge mig på en liten tafatt tävlingsloppanalys.

Eller som vi säger i Sverige..
Race report.

Ok nu kör vi.

NU ÄR DET BRÅDA RASKET STEKT!

Så tänkte jag; när förfrågan och chansen att hoppa in från reservlistan och springa Swedish Alpine Ultra kom.

Efter två år av sporadisk träning pga av motgångar & diverse sjukdomar efter Projekt Appalachian Trail var jag egentligen inte redo för 107 km fjällultramaraton.

Tio komma sju mil!

Som vi redan vet så tackade jag JA.

Det var 9 veckor kvar.

Efter att ha tränat stenhårt utifrån vad kroppens dåvarande status pallade med, satt jag helt plötsligt efter nio veckor och åt middag med alla tävlande i Nikkaluokta.

Jag var så redo jag kunde bli.

Där satt SAU-historiens starkaste startfält. Säkert 10 av dom 50 deltagarna hade potential av vinna.

Fotnot: 2011 och 13 konkurrerar förstås om starkaste startfältet eftersom alla startande kom topp 5!!

Det var en spänd men hoppfull stämning även om alla nog antog att någon av bröderna Johansson skulle ta hem segern. 

Dom båda var innehavare av FKT* från då dom gick i mål hand i hand och vann på rekordtid förra året.

*FKT (fasted known time) dvs inofficiellt världsrekord på sträckan Nikkaluokta-Abisko.

När jag är ute i vildmarken ser jag alltid till att ha utrustning att vara torr, varm och energistark men nu blev det en intressekonflikt.

Allting väger och att ha hängslen och livrem på en 11 mils fjällultra kan trötta ut benen nånting jääävulskt.

Ryggsäcken vägde nu 4.5 kg.

Vädret såg ut att vara stabilt. 

Soligt och varmt hela dygnet och nästan ingen vind.

( Bra väder säger egentligen ingenting om att det verkligen skall vara bra när man är på högfjället... men ändå )

Jag packade om en två- tre gånger innan start. 

Dumpade lite överdriven förstärkningsutrustning, ett par bars

(Bars... inte bärs!) och 1 av 2 halvlitersflaskor och kom tillslut fram till att ta med...

En jäkla massa Bars och sånt, men det jag åt upp var:

4 Kexchoklad.
2 Carbprottebar av känt märke.
1 Barbellsbars.
2 Sådana där Delicatobollar

1 Snickers.
2 Wraps med skinkost & bacon.
1 Wrap med Nutella.
1 cocochokobar från Declaton.

2 L Energidryck/vätskeersättning 

(Drack ju naturligtvis mycket mer vanligt jokkvatten också )

På kroppen hade jag:
Förutom skor, strumpor** vanlig kalsong, shorts, T-shirt och ryggsäcken förstås för att kunna få med all utrustning. 

Jag bar även en liten skärmkeps och solglasögon.

** Här hade jag tänkt såga dom där fivefingerstrumporna som man kan ha och som jag av någon outgrundlig anledning hade på mig. Nu så här i efterhand kanske det inte var dom som var boven bakom dom enorma blåsorna/skavsår jag fick under trampdynorna. Det var nog förmodligen att jag var blöt om fötterna i stort sett hela loppet, aldrig tog av mig skorna/bytte strumpor och att jag knöt åt skorna något för hårt för att få stabilitet i koefficienten sko och fot.

Övrig utrustning förutom "maten" i ryggsäcken bestod av:

Stavar.
(Tack godegud och mig själv att dom följde med.)

2 reservtröjor. ☆
1 par ombytesstrumpor.
1 kalsong.
1 Regnställ. ☆
1 Buff. ☆
1. Obligatorisk Nödfilt.

Powerbank, Painkillers & Plåster (compeed)

Ryggsäcken vägde tillslut ungefär exakt cirka 3.5 kg inklusive stavarna.

Så gick då starten och jag joggade iväg. Det började med 19 km lättlubbat till Kebnekaise fjällstation. 

Jag tog det lugnt och gick i alla uppförsbackar. Sprang några km med lite olika medtävlare men var väldigt noga med att inte hänga på i något annat tempo än det som är ultimat för mig och 50 miles+ sträcka. Det var trevligt med surra bort några kilometer men allt om oftast släppte jag och blev ensam. 

Jag tycker om att vara själv så det var bara skönt. Nu skall väl tilläggas att även om jag inte springer så mycket ihop med andra på långlopp är jag inte osocial när jag väl hänger med en löpare lite då och då. 

Vid ungefär 10 km stukade jag foten i vanlig ordning och blev brutalt påmind att det går inte att tappa fokus på var man sätter ned fötterna även när man är pigg. Jag är van vid vrickade fötter så jag fick ingen panik över det men att ha en instabil fot på denna led försvårar uppgiften.

Trots den lugna starten och vrickad fot anlände jag stationen efter 2.28 timmar och minuter.  Jag utförde med den äran ett toalettbesök och fyllde på vatten både i magen och min lilla flaska sen var det bara att jogga starkt och optimistiskt vidare.

Efter cirka 25 km började knät smärta. Jahapp 80 km kvar och där kom löparknäsmärtor. Alltså iliotibal band syndrome som ett brev på Posten. Eller kanske inte riktigt som ett brev på Posten för det kom ju inte direkt FÖRsent kan man säga.

Finns förstås flera orsaker till smärta i knäet, bla stressfraktur

degenerativ ledsjukdom och refererad smärta från ryggen men jag gjorde en snabb exper... amtördiagnos att här har jag nu utvecklat ITBS.

Det kom snabbt och överraskande. En skarp smärta från utsidan av knät som spred sig uppåt och ja, ned längds benet. Smärtan eskalerade snabbt och tillslut upplevdes det som om hela benet var i smärta vid arbete.

Jag haltade på några kilometer innan jag insåg att det var dax för att plocka fram stavarna. 

Då jag wobblade fram med stukad fot och smärtsamt löparknä var stavarna bästa kryck-käppar.

Jag tackade högljutt fjällgudarna... både dom gamla och dom nya, att det fanns strategiskt utplacerade stugor som jag kunde ha som mål. 

Skall fan i mig inte hålla på att sätta mig och vila (från smärtorna alltså)

nu och då, i tid och otid eller här & där.

 Taktiken utkristalliserade sig till smärttolerans överlevnadsmode:

♤ Hike-a när det är oländigt eller egentligen kanske bara oplatt.

♧ Jogglöpa på spängerna.

♡ Och då som jag nämnde; Stanna och under en 10-16 minuter.  Behandla benet och ta en rast när du kommer fram till en stuga.

Det var rent av tråkigt en bra stund medans jag försökte förlika mig med att:

-  Här kommer det att blir hård kamp redan från halvmaradistansen och definitivt ingen drömtid. 

Allt gick i slowmotion men så kom jag ändå fram till Singi.

Najs.

Fick mig lite saft och så blandade jag sportdryck, åt någon bar och stretchade psykologiskt ut höften för lindra smärtorna i knät några minuter. Gick blandbra men ja! 

Jag fick lite sprutt efter pausen i alla fall.

På denna sträcka kom jag ikapp  Pinter och under kommande timme eller två höll jag ett avstånd på 100 meter och växeldrog med att vara i rygg och sen släppa några 100 m när det gjorde för ont.

Några kilometer innan sälka dippade jag igen och han försvann i horisonten. Men vet ju att det är så men det är verkligen övertydligt hur stor skillnad det är på att vandra och jogga på lite.

Pang! Sa det och han var borta.

Snart var jag dock framme vi Sälka  och hann utbyta några ord med Pinter innan han drog vidare. Jag köpte en folköl käkade en wrap och fick en bjudkaffe mitt i käften.

Mellan Sälka och Tjäktapsset/stugorna knallade det på upp och ned med inga större händelser. Bara mata på i sakta mak. Eftersom jag inte kutar på gränsen (denna gång gick det ändå inte) så har jag ofta den turen att jag har bra matlust och tycker det är trevligt att krubba lite när jag joggar.

Framförallt kan jag, och vill dricka under hela tiden på långlopp. 

Trodde jag-tyckte jag.

Att jag åt och drack gjorde förmodligen att jag var vid riktigt gott mod och kände mig pigg och stark trots att mina smärtor slet på det mentala.

Timmarna gick och jag anlände Alesjaurestugorna. Jag fixade en mugg varmvatten och blandade mig en kaffe av några kafferrör som jag burit med mig. Köpte en Fanta och åt min Nutella wraps som jag sparat till en dålig period. Nu var jag visserligen rätt trött och smärtpåverkad men några vandrare som bodde i stugorna sa att jag verkade piggast av alla som passerat. 

Det var bra sagt det.

Och jaaa jag kände mig faktiskt ganska pigg och stark. Jag tänkte till och med att nu är det bara 36 km kvar.

Rena spurten. 

Efter Alesjaure kände/blev jag starkare än tidigare sedan Kebne. Bra så och jag boostade ännu mer. 

Jag tryckte in hörlurarna i öronen och slog på musik för första gången på hela loppet. Började med Abba-Fridas there is something going on och sen dunkade Rammstein igång några brutala Livelåtar och jag sprang verkligen på bra.

Ljuvligt!

Jag hade mina starkaste timmar mellan Alesjaure och toppen ovanför Abiskojaure. Även om jag började dippa lite och tappade lite matlust samt gick "tom" på vatten när skrå't bredvid Keron-jokki-canyonen dök upp så hade jag bra löp och positiva känslor i nästan 2 mil. 

Jag kom ikapp Pinter som lämnat Alesjaure ca 30 min före mig och jag rullade på. Yeääää.. småsnackade lite med honom medans jag kopplade in powerbanken i telefonen och övervägde att ta på mig underställströja för jag tyckte det började bli lite kyligt trots att jag var varm.

Sedan BANG!!!

På skrå, eller om det var i dom daggstänkta buskarna strax innan toppen ovanför Abiskojaure, rann all kraft ur mig. 

Torson började frysa och fingrarna förvandlades till istappar.

Jag var hungrig. 

Eller det vet jag inte. 

Jag kanske var hungrig men kände avsky till allt man skulle kunna stoppa in i foderluckan, och då menar jag även vatten.

Törstig.

Säkert törstig men ändå absolut inte.

Motivationen, intresset samt all styrka försvann och allt var läskigt och fult. 

Benet värkte jämt och överallt.

Benet gjorde ont sista 80 km men nu orkade jag inte vara tuff längre.

INGE ROLIT!!!

(Det skulle visa sig att Pinter kom i mål 45 minuter snabbare än mig på på dom 17 km som var kvar då jag släppte honom för sista gången uppe på skrået.)

Jag hade aldrig sprungit så här långt (Pb = 8.6 platta mil) eller framförallt så här LÄNGE!!

Jaha, så här efter 18 timmar och närmare 9 mil försvann alltså matlusten.

Nu var det så pass sent i loppet att det hann aldrig få några större allvarliga följder men blev en mycket bra erfarenhet. 

Känslorna och upplevelserna jag var med om under sista timmarna är mycket värt i livet och framtida lopp.

Nu när jag har lugnat ned mig så är hela Kungsleden underbar. 
Dock efter 20+ h och direkt efter 10.7 mil tyckte jag så här:

Sträckan Abiskojaure-Abisko måste bort. Dö. Utplånas. Späng.. spräng skiten. Bygg rulltrapptrottoar, ta bort. Det var miserabla 15 km som tog åtminstone 3+ timmar av gråt å tandagnisslan. Alltså inte gråt för jag var för trött och less för att engagera mig i det men det var jäkligt mycket anti-feelings.

Vad hände på den sträckan då?. 

Ja normalt händer det väl inte ett häcka skit på den sträckan ändå 😂

MEN!

FÖRST SÅ: 

Hallucinerade jag lite lustigt. Hörde folk som pratade lite här och där vilket visserligen inte är helt omöjligt men jag hörde också en sån där upprullad garagedörr stängas och sedan något senare såg jag ett knäppetält 
(Tarp för er 90-talister)

Precis bredvid knäppetältet låg två soldater i kammoflagehjälmar. Dom spanade på mig allvarligt först men sedan följde dom mig med blicken lite mer nyfiket.

När jag kom så pass nära att jag hälsade respektfullt och igenkännande försvann dom lite retfullt. 

Sedan var det flera gånger som marken öppnade upp sig och tog en tugga av dom stenarna som låg på leden lite längre fram. 

Jag kände mig aldrig hotad. 

För den delen var det ju egentligen bara bra för sista 80 km hade jag ändå inget till övers för stenjävlarna.

Sen vette tusan vad som hände men tillslut dök skylten Abisko-turist eller om det nog var "Östra 3 km" upp och jag hade sinnesnärvaro att försöka ringa Roland och anhöriga för att säga att jag var på väg... någon gång närmsta timmen i alla fall.

Nä-då med utmattning kommer motflyt. Jag hade naturligtvis noll mottagning och minuten senare tog allt batteri slut... i telefonen också.



Tillslut kom jag då i mål och fick ett fint välkomnande av Arrangör-Roland och övriga i tävlingsledningen. Familjen hade på något sätt fattat att nu jädrar borde jag komma så dom var också redo.

Nu hade jag genomfört min första ultra.

Jag har ju gjort många fler ultra maraton igenom åren men nu har jag passerat distansen 100 km och det en mil😉stolpe.
En riktig Ultra och är ingen lek.

Blev inte så mycket mer gjort den dagen och resten är historia som kanske kommer i senare inlägg.

Just det!

Andra lesson learn efter det att jag inte alltid kan äta ändå till slutet var att jag är inte helt ute och cyklar när jag tar med mig viss utrustning.

☆ Stavarna räddade loppet.

☆ En av tröjorna jag bar med mig. Dvs. Underställtröjan var absolut nödvändig för mitt välbefinnande. Inte livsnödvändig men jag frös ordentligt så tack för den.

☆ Regnjackan samma så. Den gav mig värme och trygghet när jag var kall och ynklig.

☆ Buffen var skön att ta på sig på huvudet eller runt halsen.

Kommer inte ihåg hur jag bar den. Fömodligen lite både och. Kommer dock ihåg att jag sa:  - jäklar vad bra att ha denna med.


Hej på ett tag.

Nikkaluokta

Så!
Nu är det då dan före dan.

Detta inlägg kanske blir lite repetitiv men här kommer en kort förhandsrapport.

Jag tänker inte på hur jävulskt jobbigt det kommer att bli och är inte speciellt nervös utan jag längtar mest att få komma igång och mata kilometer. Det är ju som vackert i "fjälln" å det är bara och njuta av miljön.

Redan på Arlanda träffade jag på tre stycken som förväntas kämpa om första platsen. Mest utmärkande är  nog en man som heter Sten Osvärn. Sten skall springa helt utan energi förutom lite salt. Saltet tar han med så han skall kunna dricka så mycket vatten han skulle kunna behöva då det förväntas bli riktigt varmt ute på spåret.

Jag får hela tiden indikationer på att jag kommer att bära med mig "för mycket" kläder och energi och börjar spåna på att man kanske skulle dumpa av nått plagg och några bars.

Och andra sidan är jag inte så snabb som dom flesta jag har talat med, och kommande fakta skall man beakta... 

Jag är ganska långt i från novis när det handlar om fjällmiljö, min kropp och långdistansförflyttningar så det blir nog ändå inte så många sistaminuten ändringar. 

Formen är så bra det kan vara utifrån förutsättningar jag har haft framför mig.

Så det kan jag inte klaga på. 

Jag har fått ett härligt stöd från alla men framför allt hemifrån både Torpet och ön.

 🐞 💑🏃‍♀️🏃‍♂️🏕

Inte ofantligt mycket eller tillräckligt, men jag har gått nr 4 kg i vikt sedan jag startade hårdträningen.

Detta gör att jag är redo. 

Jag är i ganska bra skick.

Nu gäller det bara att äta och sova ordentligt sista dygnet. 

Detta kommer bli det längsta loppet någonsin i både distans och tid för mig, så det blir lärorikt.

Sömnen kommer vara bristvara under loppet (cirka 24 h hårt jobb) men jag är ju lite van att jobba natt så det blir nått att intala sig.

Öl då.

Jadå jag har druckit en och annan öl i sommar. För få 😁 men ändå.

En bira jag klippte under en härlig kväll var: BRON; American pale ale.

Upplevelsen var lite som surströmming. Den Luktade uteliggar-strumpa men smakade fin fin APA.

Den är inte så speciellt agnatisk då den i vanlig ordning på dessa craft beer har smaknyanser av blomrabbatt.

Bra första öl för kvällen dock. 

Man blir lite på tå, Medveten och får ett samtalsämne.

Nu blir det sängen och sen unleash the beast.

Hörs sen.

Du har 100 mil kvar.

Träningen rullar på bra. Sedan jag påbörjade hårdträningen har jag egentligen bara fått en dipp.
Den kom under 3 dagar förra veckan då jag inte hade lust att träna, inte tyckt att jag orkar.

Då jag bara ville sova.

En sådan där dipp som jag haft någon gång i månaden senaste två åren då jag har känt mig sådär diffust lam, nästan som febersvag men som på sista tiden lyst med sin frånvaro.

 

Naturligtvis vek jag inte ned mig och nollade dom dagarna utan jag sprang ut ändå även om passen i anslutning till dessa dagar genomfördes någon mer lågintensivt och lyhört på eventuella hjärtrusningar eller vadbristningar.

 

Jag kör alltid med ryggsäck och sista tiden har jag lastat på med några extra kilon.
Jag har inte kört några pass som skulle gå in i kategorin  riktiga LÅNGpass förutom förrförra veckan då jag och Anna drog 4 timmars runda på sörmlandsleden/småstigar.

Dock har jag försökt passera så många höjder som möjligt längs min löprunda så det i kombination  med löpning varje dag & tung ryggsäck har gjort att jag nog kan räkna många av passen som kvalitetspass.

 

"Är man alltid säker på sin sak så misstar man sig i regel."

 

Jag är säker att jag kommer att klara detta lopp.

 

Mycket för att jag har tänkt göra det.
Det är ju hela idén.
Att klara det.
Men också det faktum att jag har ju inget val.

Hahaha... Det går ju inte att lägga av.
Då blir man kvar där ute.
 

Kom att tänka på lite vackörtt jag skrev 2015 när jag var ensam i Appalacherna.
 

 

Spelar ingen roll om du är smal kvinna eller man.

 

Stark eller fet.

 

Detta är det enda du kan.

 

Det enda som du vet.

 

Du frågar efter svar.

 

viljan är det du fortfarande har.

 

Det finns inga andra alternativ.

 

Du har 100 mil kvar.

 

Vilket underbart liv.