Post trail syndrome

Många vill vara själv men ingen vill vara helt ensam.

Ja du fattar.

Jag är i en liten svacka.
Jag vill vara själv.

För mig själv.

Utan att gå in på detaljer på allt så har jag fått ett post trail syndrome.
Finns kanske inget som heter så.

Nu gör de' det.

Behöver inte vara något sådant men jag skriver det i alla fall.

I alla fall...

Känner mig sjuk och orkar inte träna.
(Deppig, trött, svag, ont i leder & träningsvärk?)
Inte för att jag fortfarande är slut efter Appalacherna(?) Utan för att jag INTE tränar.
Mer om det.
Irritationen på "alla" har växt och jag har börjat bli stressad inombords. Oroar mig för det mesta.
Kanske inte oro.
Stressad är ordet  för dagen.
Vi säger så.
Detta beror alldeles säkert på många faktorer men efter detta intro svänger jag in på ämnet...

Fysisk träning och friluftsliv.
Det regnade så där underbart blött och kallt vatten en jobbig torsdag.
Jag packade min största och schuukt bra ryggsäck full med fantastisk användbar utrustning och drog ut i fält.

Skämtade  i tidigare inlägg om mitt sockerberoende.
Men.
Det är ett gift värre än alkohol.
Jag kan inte sluta äta.
Mat OCH godis.
Jag har tyckt att jag värd att njuta av vila och de goda i livet.
Bärs, Glass & gott.
Jag har nu gått upp 15 kilogram sedan jag slutade köra hårt på Appalachian trail.
Det är i och för sig en naturlig följd att lägga på sig efter ha avslutat mitt uppdrag och inte längre  förbrukar  6 - 8000 kcal/dag men jag har kanske släppt det lite för långt.
Vila är en grundsten i fysisk träning men då människan av naturen är lat är det "livsfarligt" att sluta träna en längre tid (mer än 24 timmar)

Jag lämnade alltså civilisationen ett par dagar och drog till skogs igen. Fantastiskt känsla att vara tillbaka i naturen och känna vinden kyla ned mina skäggiga kinder.

Jag älskar att vara ute i skogen och känna mig beroende av min utrustning.
Utsatt trygg.
Under två dagar hängde jag mest i och omkring tältet och hämtade kraft.
Inre kraft.
Vila, koppla bort civilisationens stress och andades.

Sedan bytte jag om och körde ett blandpass med terräng och kuperad landsväg. Magen skumpade, knäna slog bakut och tinningarna bultade under dom första 4 Km.

(Jag har haft svåra motivationsproblem att ligga i obehagzonen under mina löpturer sedan jag kom hem.)

"Varför skall jag lida nu när jag har haft smärta varje dag i fyra månader nyligen.
Jag Behöver inte pina mig."

Men...
Plötsligt var huvudet med.
Maskinen var smord.
Kraften och viljan var tillbaka.
Farbror började trycka på.

Rötter och motlut gjorde mig alert och inne på den sandbeklädda stigen var smärtan min vän igen.
Sista 4 km njöt jag av att rulla på i miltävlingstempo. Bröstet brände och benen började stumna och grät tyst men på ett skönt sätt. Jag kände att jag levde och hade äntligen positiva tankar till smärtan igen!
15 kilometer hjärnmassage, check!

Kul!

Till nästa gång  <3

Brand New Morning

Vaknade.

Det är kolsvart ute.

Är ledig och behöver inte gå upp.

Roligare att kliva upp när man inte måste.

Trotsigt.

Har inga ljus.

Hade varit mysigt att äta frulle i stearinljussken.

Löste uppgiften.

Motivationen tryter, trott, tröttit

We all have our dreams that we keep in our hearts.
Some may come true and some may fall apart.

Har inget nytt eller intressant  att komma med.
Jag småtränar korta underhållspass men det har varit hårda bud att komma igång.

Sunshine and rain, that's what it's all about.

Kroppen säger ifrån och huvudet säger:

Jag har gett allt för att du skall lyckas i sommar och vi levererade, varför skall vi pinas nu under ett tråkigt pass runt stockholm.

There are so many ways to find happiness.

Måste nog ut med tältet "in the wild" runt värmdö och köra läger igen.

Var målet så hääär nära, jag hade kunnat springa en mil till!

Satt med trevligt sällskap på en kvarterskrog och åt en underbart köttig schitzel och slurpade i mig tre goda brus igår. 

Nu hör det till saken att rekvisitan på krogen bestod av dom vanliga stammisarna med det som ingår i det. Men lite lätt avgränsat låg det även en matdel som, om man tänker kvarterskrog, stod ut.
Sjyssta dukar, hovmästare, framdukade vinglas och tända ljus.

Hovmästaren pratade om klass på stället men att alla skall känna sig välkommna.
Jag satt med stripigt hår, smärtor i hela kroppen, vaselin i ljumskarna samt neongrön vindjacka och kände mig som om jag just varit på ett träningspass.
Men det hade jag ju.
50 km brutalt terrängmörsande.
Case closed!

 

Loppet då?

En dag på jobbet.
Jag mötte upp en kompis som också skulle kuta.

H skulle springa sin första ultra... och då valde hon SUM!

Jag matade henne med 138 sistaminuten tips om vad som är måsten och vad som kan ske med kropp och själ under 50 km terräng.

Solen började värma upp det frostiga gräset.

Vackert. 

Vi huttrade lite lätt av senhöstkylan och spänningen som infinner sig inför dessa kraftprov.
Absolut perfekt löparväder. 

Sen gick starten.
Vi sprang första 5 km i lugnt ostressat tempo tillsammans men sedan är det alltid viktigt att göra sitt eget race så vi skildes åt.

Då jag som längst hade sprungit tunga 17 km efter Appalacherna, och först bara dagarna innan SUM känt att kroppen börjat bli stark igen, tog jag det väldigt återhållsamt lugnt.

Hjälpte inte.

Efter 15 kilometer kände jag att benen började stumna, vid 25 var jag bra trött lite överallt och sen redan vid 30 km fick jag ont i ryggen och en skum känsla av streckning i låga magmusklerna.

Nu gick det inte snabbt framåt.

Bara att koppla på autopiloten och mata på i spåret.
Även om mina problem var fysiska och jag kände mig rätt alert i huvudet så blev jag lite tappad bakom en vagn under tid.

35 kommer jag inte ihåg.
Vid 42 kommer jag nu ihåg att jag sa något hurtigt om Marathondistansen till en medlöpare.

Från 45 försvann vidvinkeln och logiskt tänkande.

47 till 50 hade jag svårt att andas.
En vanlig Ultra alltså.

Inte helt vanlig ändå.

 

Till skillnad från förra året då jag till och med knöt näven och vrålade:

FAN VAD HÄRLIGT!

Samt att jag efter det uttalade det högsta betyget man kan ge ett kraftprov, "Aldrig mer", kände jag nu ingen eufori eller direkt lycka.

 

Då jag inte hade något tidsmål för dagen, brukar träna på banan och hade genomfört tävlingen tidigare kanske det blev för...för normalt.

Eller så la jag omedvetet undan mitt race och var mest orolig för om Hannah (inte) skulle klara sin dröm.

Sitt stora löparmål.

Jag kan också ha fått sviter efter ha gjort detta varje dag i fyra månader i Appalacherna.
Lite blasé.

Jag kan det här.

Dumt.

En vardags "Vad skönt då var jag klar för dagen" känsla.

Med det sagt så skall jag ändå låta meddela att nu dagen efter ÄR jag nöjd.

 Hur gick det för Hannah nu då?

 

Jorå den tjejen som aldrig sprungit längre än 30 kilometer spurtade in i mål med ett leende och hennes första kommentar var:
-Var målet så hääär nära, jag hade kunnat springa en mil till!
Där har Långviks Löparsällskap ett kommande stjärnskott.

Oerhört roligt för henne, man, barn och Ultrafamiljen.

 

GRATTIS TILL EN GALET BRA PRESTATION HANNAH!

sex veckor

Hej dagboken.
Under dom sex veckorna som gått efter jag kommit hem från USA har jag kört träningspass på alltifrån 5 km till 17 km men på varje pass har jag känt mig trött, stel och obekväm.

 

Igår körde jag äntligen ett skönt och bra terrängpass på Ingarö. Visserligen bara 10 km varav 7 av dom var i ett behagligt tempo och sista tre i miltävlingstempo.
Det som var bra var att jag kunde njuta av att springa och sen när jag ökade svarade både lungor och ben som jag önskat samt att jag fick inga sviter eller träningsvärk dagen efter.
Det tog alltså sex veckor för kroppen att återhämta sig efter Appalacherna.
Det finns hopp för några smärtfria mil på SUM i övermorgon men uppladdningen har varit urusel.

På lördag skall jag då alltså springa Sörmland UltraMarathon.

SUM består av 50 ganska tunga kilometer längds Sörmlandsleden från schtaaan till Haninge.
Innan jag började inse att återhämtningen efter AT skulle ta längre tid än förväntat trodde jag på personligt rekord men i och med att jag inte kunnat köra på med träningen blir målet att bara genomföra.



Prediction for the race?
Pain!
Också bra.

 

 

 

There's no dollar sign on a piece of mind.

Jag är på träningsläger.

Jag måste vara på träningsläger.

I vanlig ordning när jag kör läger så brukar jag tälta i skogen. Denna gång slog jag upp tältet med gångavstånd till några vänner.

Efter att under dagen kört dubbelpass 14 + 17 km utspisade jag en snabb middag och gjorde upp en eld. Mörkret smög sig på och när jag låg och chillade vid lägerelden fick jag besök av vännernas äldsta flicka.

Barn kan vara riktiga räddharar i vissa lägen men sen inte ha minsta fruktan för skog och mörker. Vi småpratade viskandes lite grann, sedan satt tysta brevid varandra och stirrade på Hiker-TV'n en bra stund.

There's no dollar sign on a piece of mind.

Löpning

Lungorna får klagomål från hjärtat att han inte har tillgång till den syre som krävs för att benmusklerna skall sköta det uppdrag som hjärnan har delat ut.

Som på jobbet.
 

Denna del av AT kallas Lemon squeezer.

What you reap is what you sow and so it goes.
Where you plant your needs is where your garden grows.

Before you think about yourself, think of someone else,
it will make you feel.
 

Man kan tycka att jag borde vara i mitt livs form nu när jag har tränat 20 mil i veckan med tung ryggsäck under nästan 4 månader.

Så är inte fallet.

Efter ha vilat i cirka två veckor sedan jag gick i mål på Kathadins topp började jag löpa igen. Löpa var nog inte ordet förresten. Jag blev helt slutkörd av 6 km i joggingfart.
Stelt och stappligt.
Senare har jag kört några längre pass och liknande korta pass fast med lite högre tempo.
Det blev bättre men fortfarande är det som om att jag bara har ork för 10 km.
Då blev jag förkyld.
Jag har inte varit förkyld sedan jag åkte till USA men nu när jag börjat jobba (dag/nattskift) med människor och träffar mycket övriga medborgare kom sjukdomen som ett brev på posten.
Jag har varit trött och öm.
Gått upp 10 kg sedan augusti.
Kroppen har helt enkelt inte varit redo för fysisk ansträngning och bara bunkrat energi.

Förkylningen börjar släppa.

Idag började vägen tillbaka.

Dax för träningsläger.
 

Stulen bild

Till att börja med. ..

 

Cancer.

Det finns i vår närhet hela tiden. Så enormt aktuellt.
Alla har vi någon vi känner som har, eller har haft cancer.
Har du tänkt att dom flesta är så starka. Trots fruktansvärd osäkerhet och rädsla står dom där starka.

Uppdrag.
Välj en sak du vill göra eller uppleva i livet.
Sen om det är uppfostra dina barn, köpa hus  eller glida omkring i cowboyhatt så är det coolt.

Sen är det och blir vad du själv väljer förstås.

Var lycklig.

Jag är världens försiktigaste snubbe så att jag har missat mycket...
Men sett allt.
Inte allt ändå.
Spännande.

Mindre än två veckor till jag har 50 km trail-löpartävling och jag har inte gjort ett ordentligt långpass sedan USA.
5 veckor sedan.
Kommer bli jobbigt.
Längtar.

Satt framför lägerelden för länge sedan

Vid lägerelden och i bastun är vi alla lika.

He is down by the riverside
Late one night
He's tryin' to count the stars
In each of the signs
All alone by the riverside.
Time passes by
Gathering thoughts of the past
And maybe he'll cry.

Satt vid eldstaden en kväll, mörkret omfamnade New Hampshieres landsbygd. Elden hade lagt sig och det var sådan där perfekt glöd om man vill ha värme, laga mat eller bara kolla på perfekt glöd.

Jag och "No rush" en 60 årig man från Chicago satt och samtalade om bland annat rasbiologi och politik. 

Jag som inte ens brukar diskutera politik.
Intressant och trevligt.
Jag mådde så bra. Alla borde få må så bra ibland.
På trailen och framför allt vid elden är vi alla avslappnande och lika oavsett bakrund eller klass.

You can live without clothes on top of a hill
Don't care about money and do what you will
Or live in a castle, diamonds and gold
You still won't be happy if you can't find love.
Det om detta.

Denna avslutning har ingen direkt anknytning till lägereldsinlägget, politisk syn eller något annat aktuellt men nu när jag är hemma slänger jag bara ur mig.
Jag kräver respekt!
Alltså, jag saknar respekten i samhället.
Inte herren på täppan respekt, utan vanlig jävla allmän 1900-tals respekt för andra människor och sin egendom.
Klart slut.

"Leaflets three; let it be"

Nu är jag hemma in the civila mörkret. Inte lätt. Kanske inte mörker, men det är ganska stressande att vara en del av samhället med dess krav och normer.

På trailen klagade jag ofta hur utmattad och hur mycket i smärtor jag var, men det var ett lätt liv. Visst det var beslutstagningar men jag hade ett mål, ett kall. Allting handlade om att förflytta mig och att överleva.

Någon sa:

Här hemma är det också jobbigt med alla krav och räkningar. 

Annan sa:

Kom hem då och ta urbaniserade beslut from dusk to dawn, Du kanske hellre vi arbeta med "människor" samt promenera upp och ned i korridorer.

Det stämmer.

Det är inte lätt i det modena samhället.

Jag menar det verkligen.

Det är passa tider, beslut och åtaganden hela tiden. Problem, Skitsnack och kamp om positioner tävlar med kravlös medkänsla och glädje.

Människor är speciella. Underbara människor men människor är människor med egna viljor, åsikter och hjärnor, på gott och ont. 

Några är energitjuvar.

Andra inte.

Om jag inte har fel så missförstå mig rätt,

Alla har rätten att ha rätt men många borde inte ha rätt.

hehehe... vaffan vad det jag skrev nyss!!!

Citerar lite istället:

Henry David Thoreau’s quote : 

“I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived.“

Har jag förändrats och utvecklas ? Jo alldeles säkert men det gör man väl hela tiden oavsett var man är. 

Några greppbara erfarenhetsminnen slänger jag ur mig på rot.

☆ Det är troligt och amatörmässigt bevisat att jag är immun mot Poison ivy. (Nedan)

☆ Jag är skiträdd för björnar. 

Och extra j-la skitmycket framför allt, dom som inte flyr. (Nedan)

☆ Fästingar är inte speciellt fästa vid mig.

på 115 dagar i vildmarken och i många fall flera veckor i ökända fästingsmiljöer fick jag inte en enda fästing att fästa.

FEST!

Nu har jag inte tid att ligga här och blogga utan måste ut på ett träningspass.

hejpåre!

Post Trail.

Tjena.
Ett tag trodde jag att jag hade svart bälte i blogg men snacka om pekfingerhäfta nu när detta äventyr är över.
Hehe.. ordet snacka ser också jättekonstigt ut när man specialstuderar det. Man borde inte göra det.
Jo.
Nå.

Shit asså, varmvattnet här i sweden är ju redan så varmt att när man sen kokar det så blir det minst 140°

Jag kan fortfarande inte sammanställa det jag har gjort eller hur jag känner.

Mycket: - jaha nu då?

En tomhet.

Jag har inga problem med mycket människor, bilar eller något sådant. Tror jag.
Det enda jag reagerat på är att det är ovant att inte ha med mig allt jag äger och behöver hela tiden.

Förutom dom underbara upplevelserna och själva äventyret så är det ett faktum att detta var mer en psykologisk resa än en fysisk. 

En fråga om vilja och motivation.

Vill du-så kan du.

No book you can buy, read or study will lift your pack up to Springer Mountain in Georgia or to the summit of Mount Katahdin in Maine. 

Only you can do that.
For yourself … or anybody or anything you choose.

Nu skall jag fälla in vingarna och landa sen börjar träningen igen.
En annan träning.
Har inget större äventyr på gång men skall nu börja om och ändra målsättningen från att springa jävulskt långt och sakta, till rätt så långt och snabbare än mina personliga rekord.

SUM. 50 km terräng den 10 okt är bokat av min coach sedan länge. Göttmos!

Nu då?

Hej.

Jag är lite i ett vacum. Har inte riktigt landat även om jag fick ett par civilisationsdagar i både Boston och NYC.

Har ännu inte utövat någon fysikt aktivitet men skall nog dra ut på en mysrunda i morgon så jag har något sportigt att säga... och för att jag vill :)
Kommer snart med ett litet mer matigt inlägg men är fortfarande lite offside och vet inte riktig hur jag känner och mår.

Återkommer snart.
Kram.

Off you go!

Sitter nere vid Hudson River och injicerar socker.

Nackdelen med det kraftprov jag utfört är att jag överdoserat kolhydrater och ofta då igenom godissocker.

Nu sitter jag alltså lätt dold på en parkbänk i Riverside park och rider ut svallvågorna efter beroendet. Jag konsumerar sakta en milkshake och kollar ut mot New Jersey.
Också nice.
Om tre timmar åker jag hem.
Hem.
Till Sverige då.

Lungan av NY.

Mmm... så är det ju det här med gud. Chillar i C-park och fick precis ett häfte att läsa som handlade lite om gud.  

Ja i korthet handlar det om att om jag inte tar till mig hen blir jag "Punished with everlasting destruction". Känns ju inte avslappnat. Sådana ord gör det ju inte lättare att släppa garden och släppa in en filur i min själ som har skickat folk att hota mig till samarbete.
(Nu fattar jag ju visserligen att "Punished with everlasting destruction" inte innebär att jag skall få duktigt med stryk varje dag utan betyder nog att jag inte kommer att återuppstå)

Gu' vad trevligt att softa omkring här i Big Apple.

Jag är fortfarande väldigt trött i benen dock. I huvudet. Vaden är bra. Borde dra en lubbrunda runt parken men väntar lite till med sportandet.

Tvättade i morse.
Detta med tvättomater är ju bra men det suger ju lite att vara tvungen att sitta och sällskapa med maskinen ensam.
Var på hostelet.
Hade det varit en laundrymat på gatan hade det ju varit en annan sak, då får man ju interaktionen med byborna.
Hänga med locals och känna på pulsen så att säga.

Har gått upp 5 kg i civilisationen.
Inget mer med det.
Trött.
Trött på sovsätt.
Vill löpträna. Tävla, Träna, Tränspirera.

New York-New York big city in dreams

Två fridagar i New York.
De ä' fint som snus de'.
Efter ha haft en suburban softisch förmiddag med en lugn promenad, prottelunch och sen triathlonsnack med Evans farsa åkte jag till schtaan.
103:e & Amsterdam Ave. så det är nära till central park och Guggenheim.
NY är min favvostad.

Mötte upp Mia Henriks med familj som av en händelse också gör NYC och tog några brus. Dom tyckte att jag var jättebra på svenska. Kommer faktiskt ihåg nästan alla ord.
Snacka om lycka när jag fick en Ljunglöfs Ettan dosa och Mumsigt godis.
Right on!

Rullade hemåt vid 23-snåret efter en trevlig kväll. 

Då hände ännu en rolig händelse. Jag hoppade på rätt tåg men just detta var lite fel. Tåget jag tog var ett expresståg till Bronx så det stannade bara på fåtal stationer. Men 113:street var nära nog tänkte jag så det var ju inte hela världen. Det roliga i kråksången var att då fick jag studera NY by night med att gå från Harlem och hem.

Kul.

Någon tänker nog nu: 

ooohhnämenusch Harlem.
Det är livsfarligt det har jag nog sett på TV.

Men jag har mött värre faror å då menar jag inte svartbjörnar utan att jag har ju gått i kampsort. Till och med en MMA-liknande match, och det märkte dom som ville bråka nog på min självsäkra gångstil.

Det är alltså ingen som vill bråka. Allt sån är   bara såå gammalt.
Livet är en fest n' I Love NY!  

Imorgon testar jag Coolattan..

Chockoläääde.

18 Augusti.
Jag säger det direkt, Boston  South station's MacD har dom gooodaste Choklad- milkshakesen jag surplat i mig.
Dunking Donouts på Massachusetts Av. I samma stad har mycket delikata & lika uppfriskande coolatta's.

ßřą śå.

Skall försöka återkomma i framtiden med något inlägg om intressanta människor jag mött på trailen. Bionic woman mötte jag två gånger i juni och det jag kan säga är bara kort att hon var målmedvetet och väldigt fåordig. Hörde sen igenom djungeltrumman att hon haft otur senaste tiden. Men visste inte hur det gått för henne efter infektionen innan jag läste artikeln. Stark människa.

19:th of August.
(Obs sant Anders!)
Jag är i shrewsbury, NJ.
Bra dag, inga måsten.
Tog sovmorgon till 07.33 och sen har jag diggat lite musik i gästrummet en timme. 
Hänger alltså i förorten hos min thru hiker friend Evan's far. Vi debatterar nu om vi skall dra ut på en 6 miles löprunda till Asbury Park och bada eller bara rehabilitera och dricka lemonad på gården. Vad tror du?
Senare i eftermiddag åker jag till gamla New Amsterdam.

Boston by foot.

Jag hänger i Boston för andra gången under detta äventyr.

Kan ju gå omkring nu så upplevelsen av staden är betydligt trevligare denna gången. Har utövat så kallad aktiv vila och knallat omkring runt staden hela dagen. Vacker stad också.

Det är en härlig stad förutom att boendet är till och med dyrare än New York. En bädd på det billigaste hostelet kostar 550 spänn fast i dollares då.
Evan och jag har dock tackolov bott hos en polare till honom och det tackar jag som sagt järnet för.

Måste tillbaka och kuta Maran något gång. Skall bara göra 3.25 som PB först.

Och vädret... hur är vädret?  Ja 35° i skuggan vilket betyder att solen skiner men skyms på valda ställen.

Vi har talat om att hyra en bil och åka 3 timmar ut till trailen och ge trail magic men det var lite för dyrt och kort om tid  för besväret

(Trail Magic; man placerar sig vid lämpligt ställe där folk är som tröttast och bjuder på nått lätt äta och läskeblask elr bärs)

I morgon blir det att dra sig ner mot NYC istället ... jäää.

Dagen efter.

It's a brand new morning.

Jag är "hel" och ren och på väg söderut. Lämnade Millnocket i morse och fick skjuts till Medway där blev det buss till Bangor (ännu en skitliten stad fast det är typ Maines tredje största)
Lite chill och eftertanke - Nudå?
Tog beslutet att lämna obygden & dra till Boston, Massachusetts igen. Slagga gratis hos Evans polare, Sweet.

(Några på jobbet kan väl öva på att uttala Massachusetts till jag kommer hem)

Ja, så nu är jag på tredje bussen idag.
Pausmusik.
Missade ett 5k race i Boston idag. Naaa... hehe... kanske inte aktuellt att lubba än. Mest för spara vaden dock. Och för att jag ändå missade det förstås.

Försökte boka om min flygbiljett. 25.000 var lite för mycket. Men under 3000:- om du åker fr. Sthlm till NYC.

Jo just det. Det tog 4 månader men efter ha suttit på span med Ghillie Suit och lurpassat fick jag tillslut en bild på en chipmunk.

aaah..men ett Piff å Puffdjur ju!

(Fast ba' Puff dårå)

TOPPEN

Eftet att ha avslutat gårdagen med 40 km vandring/speedhike gick jag och la mig i ett vindskydd vid botten av Mount Kathadin.

Efter mycket Knapphändigt med sömn ringde mobilen 04.01 och en stadig frukost inmundgades. 

05.15 Startade min sista vandring.
1/3 var mycket avancerad klättring som ofta krävde tre fästpunkter.
Jag visste att brister vaden igen, då dör jag på berget... inte en chans att jag skulle kunna klättra ned på ett ben.
Med en behärskad men bestämd fart var jag snart bland molnen och det blev en helt underbar hike 8 km upp till toppen.
Blev lite känslosam halvvägs upp men jag släppte inte focus på uppgiften-Stabilt&försiktigt
Avsluta på ett säkert sätt hiker!
När jag tillslut 08.14 den 15:e Augusti nådde toppen var det fantastiskt.
Inte så att jag började stortjuta eller tala i tungor men,
Det var bara så jävla skönt!

Först var jag helt inbäddad i moln men eftersom solen värmde upp Maine blev det gudabenådade vyer.
Stannade 2 timmar och käkade lunch fotograferade och njöt.

Vägen ned tog en timme extra för nu hade jag stämplat ut. Det inget jobb längre, bara hiking for fun.

När jag kom ned från berget liftade jag till ett samhälle. Killen som stannade så riktigt sportig ut och bodde i kanada. När han frågade var jag kom ifrån, och jag berättade glatt, sa han:  - Då kan vi snacka svenska! Ännu en suverän händelse. Det var (är ju) en riktig kanonkille. Bland annat var han Multisportare (så nu har jag nya idéer) så vi snackade oavbrutet i en timme och sen när jag var framme vid hostelet gick vi och käkade lunch och snackade vidare. 

Nu är jag i ännu en ministad och bara softar.
Imorgon då?
Chill!
Jag har snittat ett Lidingölopp i ca 100 dagar men inte i morgon i alla fall.
Har nog inte riktig fattat vad som hänt än.
Öl?
Oojaaa...2 st blev det.
Kan inte dricka fler.
Jag är klar
Jag har semester.
I'll be back.
Med bloggen alltså.
Glöm hiking här skall kutas.

Yeeeaaaahh!!!

Sista veckan.

"It’s almost impossible to plan for every situation, every whim, every factor that’s beyond your control, especially when you’re talking about roughly four months of backpacking through 14 states, 6 national parks, and 8 national forests and over more than 400 named peaks".

10-12/8

Jag har nu kämpat på och blir bättre i vaden men det går så sakta framåt nu när jag bara  vandrar.
Tråkigt!
Jag verkar också helt ha tappat formen för jag är helt slut trots att jag gör miles som skulle räknas som lugna dagar tidigare.

Detta har varit mitt liv i snart fyra månader så det är mycket blandade känslor att detta tar slut inom väldigt kort.
(Eftersom det inte finns något nät förrän jag är på toppen av Mount Kathadin så ÄR det slut nu)
Mycket har hänt både på den bra och det mindre bra sidan.
Det är svårt att skriva något nu när jag fortfarande är mitt uppe i det. Men en kort sammanfattning skulle bestå av dessa stolpar.

Fantastiskt vacker natur.
Smärta.
Spännande.
Långtradigt.
Jobbigt.
Superkul.
... äsch kan fortsätta hur långt som helst för denna resa har allt.

13-14/8

Jag hade hört att det skulle vara många vackra sjöar att bada i här i Maine men har tänkt:

"Hur vackert kan det vara, jag har sett många sjöar"

Men idag förstod jag. 

Jag hade slagit upp tältet i halvmörker vid en sjö och Vaknade upp med morgonsolen blänkande mot vattenytan, fåglarna kvittrande och vågorna lätt kluckande.
Borde kanske ha stannat hela dagen men då vaden är nästan bra så la jag in ett par dagar med big miles.
Blev sådär inlägg detta.
Nästa inlägg blir toppen.

100 miles.

Nu har jag handlat på mig mat och godsaker så det heter duga. Är i Monson som är sista utposten innan 100 M o W. I morgon drar jag ut på sista 100.

Skadan i vaden blir stabilare men jag är fortfarande försiktigt och nervös.

Har börjat öka på distanserna lite grann men då jag inte kan springa eller på annat sätt ge järnet blir det inte samma distanser som förr.  Terrängen är bitvis mycket lättare än tidigare så det kan ränta på bra snart. Detta rotinferno räknas dock som något besvärligt.

Jag kommer förmodligen inte ha någon mottagning förrän vid målet på toppen i horisonten på bilden nedan. Så vi hörs då.

Under tiden kan jag berätta en lattjo händelse. När jag kom till Atanta i april mötte jag en snubbe som var Ultralöpare och skulle starta på trailen samma dag som jag.

Vi hängde ihop under två veckor till jag fick för
ont i knät för att hålla hans tempo. Jag skulle försöka hinna ikapp honom eftersom men lyckades aldrig.

Förrän igår!

Han hade hittat en ny mening med hikandet och softat ned ordentligt så vi hamnade plötsligt i samma shelter igen efter 4 månader.
Som det ser ut nu kommer vi att avsluta tillsammans.

Pinar på.

SUPERKORT UPPDATERING.

skickar detta när jag nu väl fick kontakt med cyberrymden.
Maine är riktig vildmark. Har ju inget internet.
Jobbigt...
Nä nåja. Jag hankar mig fram och det känns ok.  Är livrädd varje gång jag använda benet men det håller än så länge.
Ont.
Litegrann i vaden ba'
Är ju hårt tejpad.
Smärtorna är mest på andra ställen.
Högerbenet är i total chock...
Och skriker:
- varför i Småländska skogarna skall jag göra allt jobb.

30 km till 100 miles of wilderness.
Seeya!

Hej allihoooopa.

På sista tiden har jag mest känt mig som en Hobo men nu är  Jag är tillbaka på trailen.
Jag är en Nobo igen. (Northbounder)
Försiktig.
Hårt tejpad och utkörd till ett ställe bortanför berget jag skadade mig på.
På grund av skadan och att det skall vara thunderstorms närmaste dagarna har jag blivit avrådd, kan och törs inte börja med att klättra The whites Mountains.

Började med att i sakta mak halvhalta mig framåt mot ett vindskydd 4 miles (6 km).
Det tog 2.5 timme.
Normalt gör jag den distansen på  högst 1.5 h.
Siktar på 5-10 miles till idag.
I normala fall gör jag 20-27/dag
Det är blandade känslor.

1. Jag är glad att jag är tillbaka i naturen och får möjligheten att slutföra. Göra bokslut.

2.
Då jag är competitativ...
(finns det ordet på Svenska & stavas det så på Amerikanska?) så känns det jantelaguppväxt - misslyckat att ha varit av trailen en vecka och att jag missar sektionen jag skadade mig på.

Naturligtvis rullade det in en thunderstorm som efter kalla vindar övergick till en HAILSTORM.
Jag fryser som en hund.
Nice.
Survival mode on.
Fryser inte längre.

3.
I'm back - alive n' kicking.