Post trail syndrome

Många vill vara själv men ingen vill vara helt ensam.

Ja du fattar.

Jag är i en liten svacka.
Jag vill vara själv.

För mig själv.

Utan att gå in på detaljer på allt så har jag fått ett post trail syndrome.
Finns kanske inget som heter så.

Nu gör de' det.

Behöver inte vara något sådant men jag skriver det i alla fall.

I alla fall...

Känner mig sjuk och orkar inte träna.
(Deppig, trött, svag, ont i leder & träningsvärk?)
Inte för att jag fortfarande är slut efter Appalacherna(?) Utan för att jag INTE tränar.
Mer om det.
Irritationen på "alla" har växt och jag har börjat bli stressad inombords. Oroar mig för det mesta.
Kanske inte oro.
Stressad är ordet  för dagen.
Vi säger så.
Detta beror alldeles säkert på många faktorer men efter detta intro svänger jag in på ämnet...

Fysisk träning och friluftsliv.
Det regnade så där underbart blött och kallt vatten en jobbig torsdag.
Jag packade min största och schuukt bra ryggsäck full med fantastisk användbar utrustning och drog ut i fält.

Skämtade  i tidigare inlägg om mitt sockerberoende.
Men.
Det är ett gift värre än alkohol.
Jag kan inte sluta äta.
Mat OCH godis.
Jag har tyckt att jag värd att njuta av vila och de goda i livet.
Bärs, Glass & gott.
Jag har nu gått upp 15 kilogram sedan jag slutade köra hårt på Appalachian trail.
Det är i och för sig en naturlig följd att lägga på sig efter ha avslutat mitt uppdrag och inte längre  förbrukar  6 - 8000 kcal/dag men jag har kanske släppt det lite för långt.
Vila är en grundsten i fysisk träning men då människan av naturen är lat är det "livsfarligt" att sluta träna en längre tid (mer än 24 timmar)

Jag lämnade alltså civilisationen ett par dagar och drog till skogs igen. Fantastiskt känsla att vara tillbaka i naturen och känna vinden kyla ned mina skäggiga kinder.

Jag älskar att vara ute i skogen och känna mig beroende av min utrustning.
Utsatt trygg.
Under två dagar hängde jag mest i och omkring tältet och hämtade kraft.
Inre kraft.
Vila, koppla bort civilisationens stress och andades.

Sedan bytte jag om och körde ett blandpass med terräng och kuperad landsväg. Magen skumpade, knäna slog bakut och tinningarna bultade under dom första 4 Km.

(Jag har haft svåra motivationsproblem att ligga i obehagzonen under mina löpturer sedan jag kom hem.)

"Varför skall jag lida nu när jag har haft smärta varje dag i fyra månader nyligen.
Jag Behöver inte pina mig."

Men...
Plötsligt var huvudet med.
Maskinen var smord.
Kraften och viljan var tillbaka.
Farbror började trycka på.

Rötter och motlut gjorde mig alert och inne på den sandbeklädda stigen var smärtan min vän igen.
Sista 4 km njöt jag av att rulla på i miltävlingstempo. Bröstet brände och benen började stumna och grät tyst men på ett skönt sätt. Jag kände att jag levde och hade äntligen positiva tankar till smärtan igen!
15 kilometer hjärnmassage, check!

Kul!

Till nästa gång  <3