Det var det det.

Angående träning lopp och matvanor så ber jag att få återkomma. Har en liten sjukdomspaus nu. Väntas/hoppas på att köra ett å annat nytt lopp kommande år. Vilket gör att jag kommer att köra igång säsongen 2021 under nyårsveckan.

Men nu:

BODEN.

Och Bodens fästning är mer aktuellt än någonsin. Imorgon är det Karl-bertil på TV



 och nu är det bara en vecka kvar av firandet av att Boden gått från Municipalsamhälle till att bli stad. 1 januari 1919 skedde det. Enligt beslut den 13 december 1918 upphöjdes municipalsamhället till stad.

Det var förkovringsdelen i årets julhälsning nu är det jul.

GOD JUL mf!!

What do you call a blind reindeer?

-I have no Eye deer!

What will Adam say tomorrow?

It's christmas, Eve!

Vem har koll på Tomtens ekonomi?

– Bissnissen!

Ultralöpare blev vegetarian - Fick hjärtinfarkter.

I've been through the desert on a horse with no name.

☆But i'm back now☆

(Musik ⬆️ )

När märker man att man blivit gammal?

Jo det är när man tar på sig skorna med skohorn. Alltså ett sådant där långt så man inte behöver böja sig ned. 

Kan också vara att löppassen konstant och jämt känns löjligt jobbiga trots mediokert tempo.... och så må hända får man kanske någon hjärt & kärlsjukdom. 

Under sista veckan av semestern (musik) kändes löppassen löjligt jobbiga.

Vafan är det nu då! tänkte jag.

Det visade sig att jag hade fått, och tillslut fick både en och två hjärtinfarker.

Tro fan att man fick bita ihop för att  komma upp i veckomängden kilometer 🤣

Eller ja, nu kutade jag inte omkring med två infarkter hit och dit. 

Den första (gamla-utan datum) stoppade inte flödet helt men när jag fick the GRAND INFARKT då tog det stopp. 

Jag svimmade inte, vilket är nog så vanligt men det var schuukt svårt att kuta med en hjärtinfarkt. 😁🤔

Svårt att stå upp.

Svårt att leva.

Bra bösigt med andningen.

Det går inte. 

Jag vet.

Man mår sjyvens.

Bra jävla ont i bröstet.

Det trycker!

Så ont att jag kände inte den klassiska strålningen i armen eller berättade aldrig att jag hade just ont utan sa bara:

- jag har svårt att andas.

På riktigt!

Tungt.

Okej nu vet vi det. 

Ja året 2020 sög ju lite. 

Först covid-19 som på riktigt visade sig vara en väldigt långvarig influensa som slår hårt på en ganska ansenlig mängd människor.

Folk blir ibland lagom sjuka men det kan slå långvarigt på muskler, leder, huvud och lungor. 

Jävla skitsjuka.

Och till råge på det så är den på några vis mer dödlig än den vanliga influensan.

♤ Många dör av C-19 

♤ Fler dör på grund av det. 

♤ De flesta av dom som är statistik i det aktuella fallet, dör med det.

Tur att man inte fått Covid-19 än, det är ju så många som råkar illa ut. Kanske det blir upp till 8000 människor som statistiskt dör till följd i och omkring Covid-19 i år.

Jag tycker egentligen att det är fan i mig ingen tävling vad som är farligast så bortse från ev. Jämförelser av siffror.

Folk dör. Vänner avlider, Anhöriga går bort. 

Människor lider och andra blir ledsna.

 

På förekommen anledning så noterade jag nyligen överraskande det faktum är att...

30 000!! 

Dör av hjärt och kärlsjukdomar/år i Sverige.

Med detta sagt så om jag nu inte varit så pass "vältränad" så kanske jag hade dött av hjärtinfarkt i somras PÅ GRUND AV Covid-19!?

Detta eftersom när jag låg där och inte kunde andas med bröstsmärtor från helvetet och Anna ville ringa ambulans så sa jag:

- Äääh... pust.... vi väntar...pust... till i morgon... pust.... så beställer jag ett test...

 DET ÄR NOG BARA DEN DÄR CORONAN. 💀🙉💀

Det om detta.

Nu blev det ju ett jädra ältande om min sjukdom och det allmänna eländet som går 2020.

Jag hade ju till och med kunnat skriva mer om hur allt utlöpte för min del men:

Jag råkade fastna i ett program på SVT nyligen.

MIN RÖST- MUN AANI heter det.

Det var bland annat och framförallt

ett harmoniskt, intressant och lärorikt intervjusurr av Janne Grönroos om Finländare, svenskar och finlandssvenska.

En sista grej om sjukdomar.

Fucking Covid har till och med stulit den gamla hederliga förkylningen.

Man ringer inte längre till jobbet och säger:

-  Tyvärr måste jag vara hemma idag eftersom jag är råförkyld.

Man säger istället sådant där Corona-relaterat:

- Jag har symtom.

Hejdå.

In the summertime.

Minnen från tidigare i år.

Semestern börjar väl inte officiellt förrän på måndag men med en bunt fridagar innan så börjar ledigheten nu. 

Eller måndag kväll då.

Träningen går... inte.

Vi släpper det för nu.

Det har varit lite kärvt i grannskapet sista veckan. Grannen har fått stryk av ett gäng smuts i början av förra veckan. Han lyckades fly in i en park innan det gick helt åt skogen. Någon dag senare gjorde länsman (läs Polis) en husransakan hos grannen och letade sådant där knark i lägenheten.

Som lök på moset och inom samma vecka så kom kulmen.

Så här långt.

Bra precis i måndags kväll brakade det till utanför huset och två maskerade killar klättrade upp på grannens balkong och bröt sig in. 

Sedan kom det 2 till igenom grannens ytterdörr.

Grannen var inte hemma då. Annars hade han nog legat riktigt pyrt till. 

Men som en blå blixt från klar himmel bara några minuter senare sprutade det in poliser. Tre gripna. 🦹‍♂️

Att det blev tre gripna är väl egentligen bara hörsägen för jag såg inte det själv under täcket.

😂

Det var något av den mest spännande första semestertimme jag haft på flera år.

Träningen.

Ja vi kan snacka träning vettja.

Jag har en kompis som försöker att komma i form igen. Han har tränat mycket för 25 år sedan (inte löpningsspecifikt dock)

men är inte riktigt i form nuförtiden. Han började med löpning och började klokt med att gå lunka löp i 3 km och har inte dumökat utan hållit det nu i 2 månader. 

Föredömligt.

Verklighetsförankrat.

Hälsosamt.

Sen har hör man berättelser om folk som har alldeles för hög tro på sig själv ....😉

Siktar mot allsköns Ultra maraton och tankarna dras  hela tiden mot att knäcka ett 100 miles lopp.

Lite som, är huvudet dum-starkt får kropp-hjärtat lida.

Man måste vara på topp om man skall träna och tävla hårt.

Mer om sådana saker senare men för nu tänkte jag bara höra av mig och dra lite anekdoter.

Roligt minne från 2014:

"Nu har det hänt, fan va coolt!

Jag är ute på en sakta promenad så jag hann titta mig omkring på människor och hus. Jag passerar en man som säger - "jag ringer när jag vet"  Och så slänger han MOBILEN I PAPPERSKORGEN!!

Detta är för bra för att inte följas upp tänker jag och påbörjade skuggning. 

(ingen sån där amatörmässig förföljning som på bio utan mycket professionellt och dynamiskt)

Det som gjorde mig både stolt och besviken var att det verkligen var en riktig agentspion för han blev följsamt smidigt upplockad av en bil efter 2 kvarter, och det negativa var att jag hittade ingen taxibil som jag kunde säga 

- "följ efter den där Audin" till.

Det om detta. 😁

En sista grej dårå.

- Skulle inte du spela biljard idag?

- Jo egentligen men det var för lång kö.

Har du sett en Gnutt på sistone?

Löpningen?

Mmmm... går sådär va!

Har haft det oroande tung med andningen så jag har mest kör underhållslöpning och inte pressat mig till bristningsgränsen 🤔 (eller?) sista tiden.

Återkommer annan gång om varför det kan vara livsviktigt att lyssna på kroppen.

I dessa tider känns det lite som en skyldighet att rapportera vad som INTE var problemet.

Man kan säga att jag är lite trött och ligger lite trångt till så jag släpper alla riktiga seriösigheter och berättar om gnuttarna.

En gnutt är en huvudfoting, ungefär 2 stora grankottar hög (ofta ansett vara lika med 23 cm högt) och har vit päls. 

☆ En gnutt utan päls är enligt Gubbgnutten en skär och frysande liten stackare. 

☆ Gnuttarna är i regel vegetarianer. 

De äter gärna morötter och äpplen, men även blåbär. En sallad på morötter och äpplen kallas "moppelsallad" (även kallad gnuttsallad) och passar bra till morotssaft. Den tillagas genom att man tar ett bett av ett äpple och sedan ett bett av en morot och låter det blandas till i magen. 

Morötters betydelse för gnuttar märks även i deras uttryck "Milda morötter!". De äter dessutom ibland rödbetor, men endast ifall de är kokta - Gnuttarnas päls blir nämligen röd ifall de äter råa rödbetor. 

☆ Gnuttar tycker inte om saker som är raka eller kantiga.

☆ Det bästa Gnuttarna vet är att vila och att kittla varandra, eller sig själva, under fötterna. 

☆ Uttryck som "Får man inte koppla av en stund innan vi ska ha roligt!?" illustrerar vad Gnuttarna prioriterar.

Det var det för nu.

Hejdå.

Det är regn hos mig.

Präriehund är kanske inte det gulligaste namnet på ett djur. Men vet du vad? 

Präriehundar kan vara det roligaste och sötaste djuret med sina glädjeskutt och sin vana att stå på bakbenen. Vet du, dom lever också ofta tillsammans (granne) med ett gäng ugglor.

Om nu präriehunden är den sötaste så kan vattentjockfoten vara bland dom tuffaste djuren. Det är en fågel som är rätt liten men skrämmer bort rovdjur hur lätt som helst.

 Inte nog med det... den är i sin tur polare med Nil-krokodilen. Vattentjockfoten och krokodilen hjälps åt att vakta varandras ägg när den andra inte är hemma. Coolt.
För mer information kolla här.

Alla har sina egna väder men jag tänkte släppa dagens väder.

Idag är det alldeles för fuktkylig luft för att glida om kring med uppvikta T-shirt armar och lite för värmesvettvarning om man tar på sig jacka. 

Önskar jag hade mamma kvar som kunde säga åt mig vad jag skall ha på mig.❤

Exakt nu, som jag författar detta skulle jag dock rekommendera regnskyddad tunn jacka för 

🎶 Regnet det bara öser ned. 🎵

Ja du fattar.

Och löpningen går bra?

Nja lite sisådär va!

Drog ett par mil i förrgår. Förutom att orken var obefintlig så var det en underbar dag med fantstiskt väder som tog en tillbaka till minnena av Gran Canaria.

Känns inte som i år

Känns inte som igår, Idag.

TGC-Maraton Race raporta.

Någon gång under 2019 kom tanken på att köra TGC 2020. 

Dvs.128 Km tvärs över ön.

VARFÖR INTE?

En kortare text om hur tankarna gick om det kommer nu.

Planen var att använda det loppet som "träning" inför UTMB-loppet CCC. 

Det var fånigt, idiotiskt och INTE så jordnära att ta så lätt på så långt lopp.

Nåväl jag kom inte in på CCC och i efterdyningarna på det insåg jag att motivationen och träningen inte riktigt låg i nivå för att genomföra ett lopp som är av tre marathon längd... bara sådär. 

Jag sansade mig  alltså och anmälde mig inte till TGC128.

Då semesterledigt och boende redan var fixat så tog jag och Anna beslutet att ändå åka och servera oss en solsemester istället.

Så kom tanken att...

- Kan vi inte köra maraton tillsammans istället!

En vecka semester och avsluta med ett Marathon.

Det lät mysigt.

Detta är en kortare löparberättelse om.

TRANS GRAN CANARIA MARATHON.

Även detta lopp underskattade jag och fick lära min läxa.

Älä höpötä!

Respect the dis­tance or the dis­tance won’t respect you! 

It will eat you up, spit you out, and make you beg for mer­cy.” 

Vi bussades ut och närmare 2000 m upp i bergen innan tuppen ens hade kommit ur pyjamasen. 

I startområdsområdet skulle det sedan vara cirka 2 timmar väntan innan startskottet gick. Så här i arla morgonstund var det sviiiin-kallt uppe på höjden. Alltifrån löjligt erfarna till mäktigt orutinerade löpare stod och huttrade loss amalgan ur tänderna. 

Jag i min tur njöt starstruckad av att jag förmodligen skulle hinna få se dom största stjärnorna från TGC-128km (och världen) komma susande förbi oss innan vårat startskott. 

Och så blev det. 

Vi fick till och med beskåda ett smärre drama på första parkett. 

Ledaren Pablo Villa kom älgandes upp mot oss längst berget med en tillfällig ledning på 5 minuter över Pau Capell. När Pablo kom upp till "energistationen" hos oss på toppen molade han i sig allt han önskade och sprang... fel!

Fort och fel.

Svårt att förklara hur det såg ut på plats. 

Men. 

Det var så att snitslingen inramade inte löpvägen ut ur skogsdungen och ned för berget fullständigt så han hamnade snett och irrade omkring bland campingstugor och frusna maratonlöpare i ungefär 2 minuter innan han fick vägledning av arrangören.

Dåligt.

Nu gick det bra för honom tillslut ändå men det lär ha varit överlägset frustrerande när man är mitt i det och till råge av allt tävlar för att vinna hela loppet.

Kan jag tänka mig i alla fall.
 

Okej det var kul och se världseliten susa förbi i mäktiga hastigheter. 

Gossarna var till synes oberörda efter 80 km. 

Coolt! 

Men det om detta. Nu var det äntligen dags för en annan att starta.
Direkt från start blev det köbildning, trångt och omöjligt att avancera om man var sugen på att jogga på lite mer målmedvetet. 

Det öppnade upp sig till bredare trail tillfälligt så vi kunde sno åt oss några platser och vi sträckte ut stegen något.

 

Skönt. 

Sen vände stigen uppför och det stockade till sig ordentligt.

Oskönt. 

Trots att planen var att ta det riktigt lugnt och inte stressa så var det frustrerande med deltagare som var än-mer ostressade.

Stressande.

Hepp! 

Trots en hel del vulkanstenslagg på utvalda sektioner serverades det fantastiska vyer och relativt lättkutad trail. 

Lagom till checkpoint/aid station (CP) 1 (ca:16 km) började värmen och höjden göra sig påmind. 

Det var ett välkommet stopp då jag hade slut vatten & Sundberg hade precis gått minus på energi i motlutet.

1 glas Pepsi, lite till och 4 apelsinkyftor senare var energin tillbaka. Vilket för mig in på att jag måste dra ett inlägg om utrustning och kanske specifikt om energi snart. 

Nåväl tillbaka till loppet.

Vi fyllde på med extra dryck och småtugg från ett gediget smorgosbord och joggade vidare i solen.

TGC-loppen och i detta fallet Marathon är ett väldigt vackert lopp. Vi matade på under någon timme på en månladskap-liknande kam med underbara vyer ned i dalarna.

Utefter kartbilden kan man skämtsamt säga att det bara är nedför men tack och lov så var så icke fallet. 

NEDFÖR Dödar låren.

Även om det som sagt inte ser ut så var det även bra mycket uppför i mellanåt. 

Nice. 

Jag hade faktiskt önskat att det var något mer uppför så man  (Obs sant) ... fick vila lite.

På den nivå en annan ligger blir det faktiskt lättare att harva på uppför än mata på nedför och slå sönder quadriceps femoris (låren dårå) mer och mer för varje steg. I mitt fall blev jag specifikt toktrött i Rectus Femoris. 

(Typ mitt på låret från höftbenet och ned till knäskålen.)

Förlåt!  Jag visar ⤵️

Mellan checkpoint 1 och 2 var det mycket skratt och bedårande vyer.

Vi lunkade på i solgasset och hade riktigt trevligt förutom då vi skulle nedför två ordentliga stup som skapade fruktan för en och annan.

Föregående bild presenterar starten för ett av stupen ned till näst sista (CP2 då) checkpointen (25 km) nere i dalgången. 

Efter hjälteinsatser från (eller säger man av... ) alla inblandade anlände vi äntligen botten av dalen och snabb paus.

Aid station/check point:en var perfekt placerad skuggfylld plats för energi & vätskepåfyllnad. Mycket välbehövligt pit-stop innan man skulle upp för sista stora motlutet som var berget mitt emot. 🌄

Så här i efterhand borde vi absolut ha stannat några minuter längre där i skuggan. Vattnat hjässan, varvat ned efter brådstupet och allmänt kylt ned oss.

Nu blev det dax för sista uppförslutet. 300 hm/2 km i febrilt solgassande. Hettan slog till som en rejäl kindhäst och det smög in lite lätt panik. Värmen var tryckande och jag försökte vifta bort solen som om det vore en knottsvärm. Detta redan efter "endast" 1 km av vindstilla sol-oskyddad bergväggklättring från CP2. Huvudet verkligen kokade och magen skvalpade efter maniskt drickande men törsten var ändå påfallande. Halva vattenreserven hade gått åt till att kyla ansikte och huvudkalufs. Anna var vinglig och jag var ynklig. Spännande, lärorikt och precis lite som det skall vara. Jag övervägde ödmjukt att stanna mitt på bergslutet för att ta fram överlevnadsfilten, bygga solskydd åt oss och desperat mola det sista vattnet i strupe och på hjässa. Vi hade förstås kunna göra så eller helt sonika vända tillbaka till aid-stationen för att sitta i skuggan och fylla på mer vatten, men vi fortsatte vingligt men konstant uppför. Tillslut kom vi upp och över krönet. Nu skulle det vara ganska behagligt med 13 km ungefär nedför ända hem. Fortfarande väntade hårt jobb med mycket gå lunka löp på en stenig trail i en uttorkad flodfåra, men det redde vi ut med ett småtävla mot olika konstellationer av löpare vi träffat till och från under dagen. Sista kilometern var ren deffilation längs stranden mot fyren i Maspalomas och målet.

Lyckliga leenden.

Finisher vest och medalj.

Stapla hem till hotellet.

Öl.

Dusch.

Mat.

Skratt.

Minnen.

Alla distanser är och kan upplevas långa beroende på hur är mentalt beredd, tränad, van eller hur snabbt du springer.

Trots att vi tog det lugnt och sansat var detta det jobbigaste maraton jag gjort på många sätt och även bra jobbigare än många av dom sprint 🙈 Ultrorna på 50-60 km jag genomfört. 

Men också det vackraste. Egentligen inte speciellt svår terräng ur teknisk-trail synpunkt men värmen och det konstanta upp och ned slet hårt. 

JA! Så är det på 

bergsmaraton. JU!

Skall man hänga upp sig på detaljer så var loppet 43 km och då tekniskt sett en ultra 🤣

Varje lopp är sitt egna lopp.

Det var kul, jag måste tillbaka.

Komma sent, inte hålla tiden, vara försenad.

ATT INTE KOMMA I TID TILL ETT FÖRUTBESTÄMT MÖTE. 

Jag har några vänner.

Jag har bland andra en vän som alltid kommer försent oavsett scenario och jag har en vän som alltid kommer exakt i rätt tid oavsett omständigheter.

Alla är vi lika alla är vi olika.

Är man två i ett planerat sällskap är det mycket illa att anlända omeddelad efter utsatt tid. 

Detta helt enkelt av det självklara anledningen att den som är i tid hamnar ensam i ett väntläge. 

Detta väntläge blir sysslolöst då det är en osäkerhet om din vän kommer om 30 sek, inte alls eller om 15 minuter. Detta gör att du kan inte företa dig alternativ aktivitet såsom dricka en vänt- öl, gå på en promenad eller sätta dig i en park längre bort och läsa bok i detta väntläge.

Naturligtvis kan man söka samband med den försenade eller stå rakt upp och ned och fippla med mobilen men nu tog jag upp den tjuriga delen av väntan i denna text.

Är man tre blir den som kommer försent utsatt av dom andra två som väntar. Det är vanligt att de som väntar gaddar ihop sig mot den försenade vilket kan skapa oskönt stämning. 

Förvisso... just själva väntningen underlättas av att man har sällskap och inte besväras nämnvärt av den tredjes sena ankomst. Alternativt har man ett gemensamt samtalsämne. 

En gång är ingen gång men...

Varför är hen alltid sen.?

Är dens tid viktigare än våran?

Kommer två för sent i ett potentiellt sällskap av tre blir den som är ensam att vara i tid utsatt på flera nivåer, rent av kränkande så vi släpper det scenariot där flera är försenade och utgår från att en person är försenad .

Förväntas man bli 4+ i ett sällskap kan en försening ramla mellan stolarna på ett fördelaktigt sätt för den försenade då deltagarna förhoppningsvis anländer ettappvis. Det blir förlängda och etappvisa hälsningsprocedurer som tar sin tid och alla får sin hälsningsfras centrerad.

Är mötesplatsen endast en samlingsplats för vidare förflyttning kan det dock bli massiv gruppkritik framförd till den omeddelat försenade. 

 

Det är viktigare att komma i tid på en meddelad framskjuten tid  än att anlända ett tidigare klockslag än ändringen men med omeddelad försening på den ursprungliga tiden.

Något sådant.

Vid ett planerat möte.

Vet du att du inte hinner anlända 5 min före utsatt tid då KOMMER DU bli försenad och det åligger dig att meddela sen ankomst. 

Att meddela sen ankomst ca: 10 min före utsatt tid är nästan som en omeddelad försening men ändock acceptabelt.

Meddela försenad ankomst så tidigt som möjligt och ge den andre som ev. stressar för att verkligen komma i tid ta det lugnare eller styra om sina planer och kunna utföra annan sysselsättning i lugn och ro innan mötet. 

☆Det om detta☆

Jag sprang lite nyligen. 

Var ganska nära att ta personligt rekord på en sträcka (segment)

Jag blev försenad.

En sekund från att komma i tid. Dvs springa så fort jag någonsin gjort. Låter lite kanske men för att slå min bästa tid var jag således tvungen att springa på dubbelt så lite tid eller hälften så kort tid som jag var försenad.

Lättja! Lite av en dödssynd.

Not to brag but i was avoiding people before it was trendy.

Denna veckas korta skogsmys innebar ett par timmar hårt arbete för att vind och regnskyddsförbättra min lilla camp på ingarö och en kvalite'test av resultatet.

Först blev jag lite missnöjd då jag slarvade och tänkte att jag endast behövdes tillföra 2-3 förstärkningsslanor och sen bara fästa tarpen ordentligt i absolut närhet till terrängen.

Så fort jag började lossa på några fästpunkter för att kunna applicera förstärkningarna blev hela schabraket instabilt.

Från fort (borg) till rackel på några knivskär.

Det blev att tänka om och tänka större. När jag tog beslutet att se det som ett nybygge och slutade finlira blev det riktigt bra. 

Stabilt. 

Stabilt som fan.

Skall jag lägga in en brasklapp om hur lyckat bygget blev? 

Så blev det riktigt bra!

Kanske lite för bra. 🤔😁

Tror alltså att jag byggde lite för vindskyddat på ena sidan så att eldstaden fick någon obalans i cirkulationen av eventuell rökutveckling. 💭

Nu skall jag löpande göra lite tester vid olika väderförhållanden för att utröna om så är fallet.

Oavsett resultat om det är konstant eller ej så påbörjar jag ett litet projekt om hur jag bäst tillverkar mobila vindbreakers.

Detta för att få ultimat röktunnel bort från själva boningen utifrån aktuell dags inriktning på vind och väder.

Löpning då?

Efter bygget var jag ut på en lätt jogg i skogen och avslutade med 2 km något snabbare och på hårdgjord yta. 

Det gick överraskande snabbt och lätt.

Senare.

Dvs för 20 minuter sedan kom jag tillbaka från en lätt jogg med fartlekinslag. 

Jag har ett segment på min kungsholmsrunda som utgör en liten formtest-indikator.

Jag ökade tempot avslappnat och utan förväntningar när jag passerade starten för segmentet.

Det var jättejobbigt!

Med en km kvar av "testet" tänkte jag:

- "Äsch vad håller jag på med. Jag har tränat mediokert på sista tiden. Meningslöst att lida nu, jag saktar ned."

Lättja! 

Lite av en dödssynd.

I've seen your face before my friend, but I don't know if you know who I am.

Jag saktade inte ned.

Jag sprang på och avslutade det jag påbörjat.

Och.

Tro fan att det var lite jobbigt.

Jag tog oplanerat & omedvetet Personligt Rekord.

Finns säkert någon underbar sensmoral och något sjyst ordspråk att skriva om detta men nu måste jag vila, dricka Pucko och snusa.

Hejpåre!

Krubbinfo

Nä, Det var inte kul för kannibalen som kom för sent till middagen, han fick kalla handen.

Dagens micromat-tips kommer här.

 

Tjacka denna låda och ät den uppvärmd. Man kan med fördel tillsätta kryddor efter egen smak, tugga på en pain riche eller Spice'a till den med någon klick chilisås. Men kompletterande aktioner  är inte på något sätt nödvändigt då käket står mycket bra för sig själv.

Ostsåsen innehåller goda ostar så som blåmögel, Emmentaler, parmesan och Maasdamer. Detta gör att såsen blir extra krämig och tillsammans med cocktailtomaterna, broccolibuketterna och Casareccepasta bildas en underbart smakrik pastarätt. 

Köp på dig ett par (läs 2) lådor men hamstra inte till excesser för det är sååååå ute. 

Med det sagt så är Dagens Pasta Fyra Ostar perfekt att ha i frysen på jobbet som ett delikat substitut till den glömda lådan som ligger kvar hemma på köksbänken.

Med en låda DPFO kan du alltid njuta av en vällagad måltid på ett smidigt sätt när hungern gör sig påmind.

MicroPasta eller microkäk oavsett kategori blir inte mycket bättre än så. Spendid!

För ett vegetariskt alternativ rekommenderar jag att... 

Köp lådan men läs inte innehållsförteckningen.

Så är det ju det där med rekommendationen att inte sitta nära varandra på T-bana och buss. Det är hur lätt som helst för oss svenskar. 

Det är ju så vi alltid gör.

Jag har en vän. Han har aldrig krävt någon klädkod för middagar eller övriga tillställningar. 

Jag tycker att jag ändå har levererat en hyfsad klass. 

Så kändes det även inför evenemanget då hans fru skulle fylla år. 

Jag var nybastad och duschad när jag tog jag på mig en hel och helt alldeles ren underställ- funktionströja. 

Då kom chocken över den dagen då jag inte passade. 

Jag var inte fin nog.

 Husbonden sa: 

- "Jo förstår du, Jag har en skjorta i garderoben som du kan låna om du behöver" 

Fin skall det vara.