Vafan hela... nu.

Jag hänger i garaget hos Chad.

Chad är en gammal brandsoldat och friluftmänniska (vill ej vara med på bild) som råkade ut för en allvarlig olycka för 12 år sedan. En gastub exploderade och han i stort sett slogs sönder och brann upp. Han har efter otaliga operationer kommit tillbaka till livet rullstolsbunden och blind. När han inte längre kunde gå eller arbeta lät han bygga om garaget till ett bunkroom för att hålla kontakten med hikers och den livsstilen.
Man får perspektiv på livet ibland.
Jag skall inte skall gnälla på mitt öde. Jag vet detta men jag har grämt mig ändå.
Jag slutar med det.

Tiden går och det blir inte särskilt mycket bättre i min vad.
Jag börjar inte avveckla mitt mål än men kommer att göra en liten avstickare i morgon.
Chad sa: typ.
-  Du får göra som du vill här hos mig. Ligg och sov eller drick öl hela dagarna men när du ändå är offtrail kan du ta vara på din tid och åka till Boston. 
SÅ.
Jag drar till Boston och går på VAN HALEN idag.
Sweet!

Status quo.

Antar att det är den trettionde juli.

Jag mår bättre psykiskt, tror jag. 

Fysiskt är det som är gränssättande.
Blir svårt att fortsätta antar jag. Kommer dock att hänga kvar i området och behålla hoppet ett tag till.

Har gjort ingenting i snart tre dagar. Vaden är trasig men kanske bättre. Jag kan förflytta mig sakta haltade på plan mark utan stöd av kryckkäppar.

Planerar för olika scenarier varav i alla ingår att jag startar redan idag med att byta camp från ett by med 5 hus och inget annat till en liten stad med bibliotek, affär och sådana urbaniserade saker.
Haket jag hängt på har varit perfekt med bara chill-aktiviteter men Wifi, dusch, frulle och bra tips av ägaren. Dock kostar det en slant för mycket i längden och är avsides.

Det nya stället har i sig faktiskt mindre lyx (ingen dator/wifi) men det är donationbaserat och i en stad/samhälle.

Jag har skrivit det tidigare men tål att nämnas igen.

Jag är otroligt glad för alla kommentarer stöd och hejarop.
Även om jag inte har svarat motsv. Så har jag sett er och blivit stärkt.
TACK FÖR BRA SAMARBETE!

Jag sitter vid elden

Jag sitter vid elden, tar ett par stark, lyssnar på gitarrkillen och är inte den stela tävlingsinriktade - stressade - med en pinne uppe i röven -  hikern som skall gå och lägga sig och sen dra vidare långt innan alla andra vaknar. Bra? Inte alls! Blandade känslor mitt i skiten.

Mörkret lägger sig.

Jag har varit i mörkret hela dagen.

Men detta är vackert naturligt och tryggt.

Jag ser siluetterna av bergen mot himlen, lägerelden i ögonvrån. Trubadurklassiker såsom House of the rising sun & Sweet home Alabama som sedan länge är banlysta på Puben med P radas upp och jag känner att detta är livet.

Timmar efter den största personliga besvikelsen i mitt liv. Vad skall jag göra.

Mmm man får ta vara på det härliga när det ges.
Im not dead yet!
Ny dag i morgon.

Symboliskt i morgon.

Det kommer att ta längre än så men Kanske jag läker som en 20-åring och blir bättre i vaden snabbt och kan slutföra.
Heaven knows.

Brustet hjärta.

Klockan 09.15 den 27 juli 2015

Mitt hjärta gråter. 

Så här ligger det till.

Min vad brast idag.

Startade 06.00 från ett hiker hostel där jag tagit en vilodag för att jag har känt mig helt utsliten. Vilan gjorde mig gott.
Trodde jag.
Kände mig pigg och stark. Startade alltså extremt tidigt för att kunna göra big miles och få detta gjort i bra tid till då jag måste vara i New York för att åka hem. Lycklig.

Jag var på väg upp på Mount Moosilauke när det som med en pisksnärt poppade till i vänster vad.
Jag föll till marken och visste direkt.
2 år planering, 290 mil och tre månaders kamp är över.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen om jag svikit

Jag är ledsen om någon är glad. 

Jag är så jävla ledsen.

Det hände för tre timmar sedan så jag är fortfarande i chock.

Detta kan läka på en vecka eller tre månader. Jag är förkrossad nu men är en positiv människa så det...

Allt är förstört.
Jag har jobbat så jävla hårt.
Allt är borta. 

28/7

Jag ligger i en säng med tryck-vila-högläge.

förutom att min dröm är krossad 

(för tillfället  i alla fall) Är jag på en bra plats för att rehabilitera mig.

Jag har inte gett upp än och kommer hänga här på ett hostel ett par dagar och utvärdera min situation. Kan jag förflytta mig det minsta inom ramarna av vad som är möjligt på trailen så gör jag det.

Men det ser inte bra ut idag.

Idag kan jag inte gå utan stöd på en gräsmatta så än mindre bouldering med 15kg ryggsäck, så det ser tungt ut men 

I'm not dead yet.

jag ÄR stolt och glad över äventyret och dom hårda 290-isch mil, men för mig är målet avslutningen så detta river ut mitt hjärta. 

I'm not dead yet.

Återkommer.

Vilade helt plötsligt.

* Edit* JAG HAR FRUKTANSVÄRT HEMSKT FACIT ÖVER DAGEN EFTER DETTA MEN PUBLICERAR  DET HÄR INLÄGGET ÄNDÅ.

Det är nära nu.
Det är det som skapar problem i huvudet.
I jämförelse med vad jag har gjort är det snart slut men faktum är att det fortfarande är en månad eller ca:70 mil kvar.

Jag har inte tagit en hel vilodag sedan 29 maj men jag har haft några kortare dagar oftast i anslutning till en stad och resupply.

När jag smet in till New York hade jag en dag som låg på 16 km och dagen efter blev det bara 3.5 - 4 km.

Idag 26 juli tog det stopp jag orkade inte forcera Mount moosilauke.

Inte lämna campen.

Tog zero på ett hostel vid foten av Mount Moosilauke.

Jag har kört hårt och känt att både kropp och själ har behövt ett break.
Jag är ju för böveln 46 år, något rutinerad inom fysiska sporter och skall veta när förståndet borde dominera över kämparandan.
Hårfin linje.

Jag är glad att jag stannade och rehabiliterade men känslan att jag hade kunnat köra på kommer alltid när jag vilat.

Jag har förlorat en dag.
Kanske vunnit i längden.

Nu blir det full fart framåt.

Jag är glad igen.

*Edit* SEN GICK DET ÅT HELVETE. 

Pix.

Kom på att jag kan ju lite apropå berätta att jag för ett tag sedan bodde en natt på ett hiker hostel som ägs och drivs av Twelve Tribes. (Googla) Man får tvätta, duscha, en säng med rena sängkläder, frukost och smygreklam för sekten. Det är gratis eller man kan lämna donationer. Sen finns det den varianten som dom helst vill, Work for stay. Då jobbar man på deras farm en dag eller flera. . 

Eller förresten stopp!

Jag vet ingenting om deras agenda förutom att dom och andra religiösa organisationer som jag stött på är mycket hikerfriendly och otrooligt generösa.

Har inget mer och säga om det.

Dom som följer

Bloggen vet kanske att jag har smärta varje dag. Också att om jag unnar mig något såsom långlunch under dagen får jag sota för det på eftermiddagen. Igår var jag tvungen att köra en nighthike under 2 timmar för att komma till mitt mål. Detta inlägg ger kanske inget för dig eller mig men jag kladdar ned orden ändå.

Det är träligt nu. 

Men nu börjar klättringen på allvar. Skriver snart mer om White Mountains.

Det blir tungt(re) men belönande.
Under en dag kan jag må underbart bra och spydåligt. Jag kan också känna mig stark, likgiltig, kraftlös och stolt.

Jag har påbörjande Plantar fasiit som jag behandlar ett par gånger per dag. Det värsta är mortons neurom, stickningar i stortårna pga av uttrampade fotdynor. Smärtorna under fötterna hindrar mitt välmående å det bestämdaste och så förstås löparknän som jag dock har under kontroll.

Jag är bara slumpen eller en feltajming från att få giardia. Jag är lågutbildad med en stor fysisk kapacitet. Innehavare av en humanistisk ådra och är rätt social.

The trail is gonna change your life.

Kanske det.
Inte speciellt mycket radikala  livsförändringar dock. Utan mer att min tid på trailen har fört mina tankar in på hur jag vill leva.

Måste sortera tankarna lite.

July 24:th.

Trijeäna mjiera

Jag var till min husläkare för ett halvår sedan. När jag var hos läkaren Kontrollerades bla mitt blodtryck. Det visade sig att det var ganska högt så tant doktorn gav mig några tips.
Doc: - Diu kian ieta granatiepple.. kiansche trie sticken pier diag.
Jag: - Oj, tre stycken, ja tack för tipset.
Doc: -åk du mjoste triena djin kiondition.
Jag: - Jo asså.. nämän... jag tränar ganska mycket. Bland annat så spri..
Doc: niej inte 5 minjuter. gimmi diu mjoste promenjera kiansche fiemton minjuter varje diag
Jag: -Tack då.

Jag kom att tänka på denna anekdoten när jag vid lunchtid notetade att jag har tränat 276.5 mil  sedan 19 april.

Antar att doktorn skulle vara nöjd om hon visste.

Idag är det den 22 juli.
Vaknade 06 i vanlig ordning  men tog sovmorgon till 07.00.
Då jag hamnade i en galen regnattack igår och ursinneshikade 7 km (igen och denna gång för sent)

 till en skogs- ranger -vaktarstuga tog det lite xtra lång tid att komma igång. Både för att det var supermegaskönt i stugan och för att mina kläder fortfarande. var blöta.

Och vacket vy från stugan.

Jag måste sova nu så jag lägger lite bilder från dagen istället för att skriva.

23/7 nu är jag snart i Hanover NH och skall resupply lite inför ännu en strapats.

Återkommer när jag upplevt något.

Riktiga livet

En hikervän sa: 

- Där borta i riktiga livet är dom vakna längre än hiker midnight. (21.00)

Andra säger att livet på trailen är det riktiga livet.

Detta gjorde att tankarna svävade iväg in to djupare direct..
Åt djupare håll.
Stavas djup, djup?
Ful stavning när det böjs till djupare.

Nåja tillbaka till allvaret.

Jag skulle nog vilja säga det självklara, att det riktiga livet  är där du är.

Du kan spela någon annan, hamna i onormala situationer eller agera i olika roller, men det är ditt riktiga liv.
Du är du.
Försök att inte lura dig själv och undvik att skada andra i det längsta.

 
Lev dit liv så bra du kan och det går bra. 

Tack för ordet.

Bilder.

Lite bilder från förmiddagen tjugonde juli 2015.

Idag hade jag fått tillbaka den njutbara känslan att vandra omkring och insupa naturens olika ansikten. Var så trött att jag hade inget annat val än att stappla omkring och kolla på naturen.

Sol i morgondisdagg.

Ett tecken på att jag är på rätt väg i livet.

(Eller på leden i alla fall)

En vy med flygande planer.

AVSLUTNINGSVIS

Den som kan säga vad dessa Blå bär/frukter/blomknoppar är för något är bäst.

Lååångt långt bort

2015-07-19

06.03...
Vaknade som vanligt vid soluppgången och klev upp direkt. Kroppen är mycket trögstartad så jag kom inte iväg från campen förrän 08.14.

Redan efter några km kom jag upp på toppen av en skidbacke.

Vackert. 
Länge sedan jag såg vackert.
Tog en snabb snickers och knallade på. Fick bra mottagning på berget mitt i mot och skickade iväg några filmer på FB. Vid lunchtid tog jag lunch. Helt rätt i tid.
Solen brände på bra så jag tog långlunch för att torka tältet och slappmysa en timme. (Svenska läsare kanske behöver googla Sol)
Det kom ett par day hikers som gav mig en kalljävlabärs.

Satt som en frispark i krysset (Tänk fotboll! ) för jag firar tre månader som woodsman idag.
På eftermiddagen passerade jag en fantastisk vacker sjö och blev sittade i kvällsolen under 30 min. Så som en blixt från klar himmel började thunderstorms rulla in i fjärran.
Jag fick eld i byxorna för att jag hade bara gjort 18 miles hittills.
Jag sprang järnet 7.5 km över stock och sten för att hinna till ett shelter innan stormen.
Trött nånting jävulsk*(dialekt) men jag hann med 4.5 minuter tillgodo. Jäää!
Kokade mat för fem i skydd. 90 minuter slappa och sen sova.
Ny dag i morgon.

Kommer få slut batteri till luren inom superkort tid. Kanske jag slinker in till en byhåla om två dagar och laddar upp.
Tilldess... kram!

Long time no see.

18 jully

Länge sedan jag kom mig för och har haft tillfälle att skriva. Pissdåligt nät i Vermontska skogarna å'.
Jag har varit ömsom svag deppig och sjuk ett par dagar  men samtidigt sprungit mer och nedför är jag starkare än någonsin.

Jag har fan kutat så det bara blev tygbitar kvar av pupporna.

Skoproblemen gjorde att jag drog en avstickare till Manchester C i Vermont.
Skulle köpa dojjor och en kalsong men dom hade ju fan bara skitskor.

Drog en pizza å en Ale som tröst.

Efter Alen visade jag vart skåpet skulle stå och tog tag med hårdhanskarna. Jag liftade till en annan outfitter lite utanför staden. Där hade dom Salomon Fellraiser.
Känns bra.
Paret som gav mig lift väntade och körde mig även till en affär för resupply av mat och sen tillbaka till trailen.
Människor är goda.

Nu ute i vildmarken igen. Återkommer.
Tack!

Kort inlägg.

     No one finishes anything they don't begin

         

                     Today one of us finished.

                CONGRATULATIONS SCOTT! 

   

Gott och ont.

LEAVING NEW YORK 

Jag är ju Inte känslouttryckens mästare men när jag vrickar foten far jävulen i mig. Blandningen av överraskningsrädsla-smärta och oro för den situation jag kan och plötsligt hamnat i gör att jag beter mig som människor med defekt impulskontroll gör. 

Samtidigt som fotleden smärtar, fylls med blod och blir kokande varm brister det oftast också i huvudet för mig.
Som minst spänner jag alla muskler i överkroppen och i en krabbliknande pose utstöter jag ett avgrundsvrål i ursinne. Är det på slutet av dagen kan jag veva vilt med stavarna mot buskar och små träd och svära högljutt på Norrbottniska.

I dag kom jag in i Kent.

En mycket mysig liten stad i Connecticut. Varför jag hamnade här var för att jag hade ett paket med snuuus som Nina hade skickat till mig och för att Hylla Kent.

Tackar Nina!

Idag tog Scott Jurek det nya rekordet på Appalachian trail. 

46 dagar! 

(8 timmar och 20 minuter)

Jag har nästan 46 dagar kvar.

Hjort är gjort

Vad har jag hjort?

Bambi hjort.

Bort hjort

Ung Hiorth.

Ohjort

Kanske låter lite Amerikanskt.

Thru-hiking forces you to self-diagnosis your ailments, come up with a creative treatment plan - that often does not include rest, and monitor your body to make sure that things don’t get worse. My friend and coach, "The oak" has helped me to expand my medical knowledge. Still, I have done a lot of over the phone and computer diagnosis over the years.
I usually carry prescriptions that I can begin taking immediately if something goes wrong in the backcountry.

And in general I follow the rule:
If it gets better - keep hiking.
If it stays the same - keep hiking.
If it gets worse - keep hiking, until you can get to a doctor.

I have been amazed in throughout all my running injuries and ailments at the body’s resiliency and ability to heal itself. If you’re serious about walking from Georgia to Maine- there is one fact that is undeniable: you are a badass! Few feats in life can compare with thru-hiking the Appalachian Trail. It’s a physical accomplishment most cannot fathom. It’s a rite of passage few voluntarily subject themselves to.

Flash Flood

Jänkarna har coola namn på regnväder. Jag kan ge dom det. Till några exempel:

Damageing winds.

Severe thunderstorms.

Tornadowarnings.

.

Flash flood.

Heavy rain. (With Tornado W)

Av tidigare erfarenhet och efter första kontakterna av dessa väder fördes mina tankar till det jag redan visste: 

- jaha dom skall alltid säga och låtsas att allt är först, störst, äldst och i detta fallet då, värst.

Ett exempel måste jag bara dra upp. Även om det inte handlar om oväder, men i Virginia passerade leden förbi en gigantisk ek och det var en informationstavla i anslutning till. På denna tavla stod det.
Motsvarande:
Denna ek är den i omkrets största eken i USA.
Och fortsatte  med... 

Bara en ek i New York är större.

Visst dom la in en brasklapp men dom var bara tvungna att skriva Den största eken...

Nu är det trots allt så att dessa stormar kan vara riktigt kraftfulla och således väldigt farliga om man är på fel ställe. 

Så vad ville jag med detta inlägg då. 

Jo, helt enkelt delge dig att dom har coola namn på potentiellt hårda oväder i USA.

So long - långkalsong

See you later- alligator 

4:e juli.

Idag gjorde jag, till att börja med 16 km in till DWG. Pennsylvanias sista utpost. I love it! 

Handlade och åt mumsig mat sen tvättade jag lite kläder och min spinkiga kropp.
Jag har ju skrivit att Penn. Är sjysst, platt, vackert men stenigt. Det blev tillslut outhärdligt med stenar och bristfälligt med vatten.

Till och med Scott Jurek fick problem. Blev dehydrated så han fick dropp av sitt crew. Jag vill också ha ett crew.
Jag hatar Pennsylvania.
Jag ändrar mig sen.
Men nu är jag glad att få fortsätta.

Imorgon är det fjärde juli.

Jag bryr mig inte så mycket.

Eller brydde mig skall jag kanske säga.

Jag är i vanlig ordning väldigt trött och hade planer på att stanna här i Delawere Water Gap över natten.

Jag har hängt lite med en snubbe som ville att jag skulle hänga på till Philadephia och fira med hans familj. Fira (Nord)Amerika på amerikanskt vis. 2 Zero och 2 Neros off trail.

Ganska intressant men jag avböjde. Det var alldeles för många dagar från trailen. För mycket civilisation.

 

Grabbarna som på sätt och vis räddade mig under björnincidenten har kommit i kapp mig och dom ville att vi skulle köpa på oss lite godisoch dra upp i bergen ikväll. (11km)

vy från tältet i detta nu.

Sedan imorgon dra vidare till ett firetower, (40km) festa till och kolla ned på fyrverkerierna som städerna skickar iväg på kvällen.

Jag orkar det.

Jag ser.

Det är kallt.
Bra hikingväder.
Det är varmt.
Jag är så utmattad.
Går lätt nu.
Gud gav oss musiken till glädje.
Min gud är du.
Min gud är jag.
Min gud är vi.
Jag är stark.
Ser träden.
Ser hillbillys.
Ser solen.
Det regnar.
STORM.
Ser sköldpaddan som gömmer sig inne i sitt skal.
Måste vidare.
Ser dig som i en film.
Tankarna.
Sätter mig en stund.

Nästan en zero day.

I've got my ass in a lawn chair, Toes in the clay.
Not a worry in the world,
A PBR on the way
Life is good today.
Life is good today.

28/6

La in en "big day" på 27 miles för att komma in till en stad som heter Hamburg idag. Jag har varit konstant hungrig och ganska svag sista dagarna så hag köpte på mig ett ordentligt  matförråd och fick lift till en paviljong lite utanför staden. I och omkring paviljongen finns vatten och en toalett och hikers får sova där gratis.

29/6
Dagen efter igår hade jag fullt upp att köpa och fixa med presenter till några födelsedagsbarn. Att notera är att postkontoret var 3 km bort så jag fick mig en asfaltslöptur på 6 kilometer. Lite orovöckande var att jag blev bra andfådd då jag har tappat mycket kondis att kuta snabbt. Sen så gick jag till värdens största cabelas outdoor superstore (en jakt fiske, friluftsliv och äventyrsbutik) och handlade lite till mig själv 
Jag visste att några andra hikers höll till på ett hotell mitt i mot butiken så jag drog dit och tvättade och det slutade med att jag spelade biljard mot en snubbe någon timme och haslade till mig en pincher öl + och en laddning spicy chicken.

Tiden gick och jag och biljardkillen bestämde oss att dra ut på trailen men bara till närmsta sheltret 6 miles bort. Vi köpte ett six pack och tiggde lift till trailen av en hillbilly . Det var en upplevelse att minnas. Jag åkte på flaket på hans pickup truck och flög omkring när han gasade på med sin fläskiga motor.
Vi hikeade den korta sträckan för dagen under skratt och svammel. Väl vid sheltret, eller i nära anslutning då, blev det finmiddag bestående av två paket nudlar två PBR och en påse Mn'M.

En väldigt kort dag men jag fick mycket gjort och hade riktigt roligt.