Brustet hjärta.

Klockan 09.15 den 27 juli 2015

Mitt hjärta gråter. 

Så här ligger det till.

Min vad brast idag.

Startade 06.00 från ett hiker hostel där jag tagit en vilodag för att jag har känt mig helt utsliten. Vilan gjorde mig gott.
Trodde jag.
Kände mig pigg och stark. Startade alltså extremt tidigt för att kunna göra big miles och få detta gjort i bra tid till då jag måste vara i New York för att åka hem. Lycklig.

Jag var på väg upp på Mount Moosilauke när det som med en pisksnärt poppade till i vänster vad.
Jag föll till marken och visste direkt.
2 år planering, 290 mil och tre månaders kamp är över.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen om jag svikit

Jag är ledsen om någon är glad. 

Jag är så jävla ledsen.

Det hände för tre timmar sedan så jag är fortfarande i chock.

Detta kan läka på en vecka eller tre månader. Jag är förkrossad nu men är en positiv människa så det...

Allt är förstört.
Jag har jobbat så jävla hårt.
Allt är borta. 

28/7

Jag ligger i en säng med tryck-vila-högläge.

förutom att min dröm är krossad 

(för tillfället  i alla fall) Är jag på en bra plats för att rehabilitera mig.

Jag har inte gett upp än och kommer hänga här på ett hostel ett par dagar och utvärdera min situation. Kan jag förflytta mig det minsta inom ramarna av vad som är möjligt på trailen så gör jag det.

Men det ser inte bra ut idag.

Idag kan jag inte gå utan stöd på en gräsmatta så än mindre bouldering med 15kg ryggsäck, så det ser tungt ut men 

I'm not dead yet.

jag ÄR stolt och glad över äventyret och dom hårda 290-isch mil, men för mig är målet avslutningen så detta river ut mitt hjärta. 

I'm not dead yet.

Återkommer.