Typ rehabilitering.

Lugn 18 km  citytrail. Lite så här i efterhand berättar jag om att jag hade en lätt streckning i låret i vintras så jag softade något pass. Med bara 2.5 kg rygga och normalt tempo då är det myyyys. Fina hus och vyer på Djurgården. Hepp!

Det skall göra lite ont att springa efter ett par timmar.

Om man ger upp kanske man är hur pigg och hel som helst dagen efter. Känslan av vekhet och svaghet infinner sig. Mycket troligt ångrar man sitt DNF.

Eller man kanske kör på.

Stolt och stark.

Tävlingsinstinkten gör att man vägrar DNF...

Till den punkt när man plötsligt:
Did not finish!

Då ångrar man det.

Mycket.

När vet man vad som är rätt beslut?

Försent kanske.

http://www.gd.se/sport/johan-sprang-tills-benet-gick-av

Träjl running.

Var ut och sprang några mil för ett tag sedan. Under den lilla rundan stötte jag på ett träd som har ramlat över stigen och i vägen för mig.



Jööö jag trooor dig!!! Näää den gubben går inte... ALLA vet att om det ligger ett träd som "råkat " ramla över vägen är det ett klassiskt rån eller ett simpelt försök till eldöverfall på G.

Jag hoppade snabbt över och försvann i skuggorna innan någon han agera. Senare på kvällen sprang jag på ett ytterligare tafatt försök att stoppa mig, men då var jag ordentligt förberedd och kunde i skydd av mörkret klara av situationen utan att någon kom till skada.



OBS. Jag såg ingen bandit och ingen bandit gjorde sig tillkänna. Rånförsökmisstankarna kan vara följder av min eminenta slutledingsförmåga och erfarenhet men kan också vara ren fantasi.

Inte bara klara... någon skall jag försöka vara.

Jag kommer att springa hela Appalachian Trail under våren 2015. Leden går igenom, och längs med bergskedjan Appalacherna. Distansen jag kommer att avverka är 2170 miles (ca 350 mil) och sträcker sig mellan delstaterna Georgia och Maine. 

        (Springer Mountain & Mount Kathadin). 

Naturligtvis går det inte att springa hela tiden men mitt mål är att hålla löpningen igång och göra en ”Self supported, Fast thru hike”. Detta betyder att jag har som mål att klara av 350 mil på mindre än 100 dagar och att jag skall vara ”Self supported” dvs. att jag kommer proviantera under vägen och bära med mig all utrustning och mat jag kommer att behöva för att överleva under äventyret. 

Jag åker till Atlanta 17 april och siktar på att starta på Springer Mountains topp (Atlanta, Georgia) 19 april och då förhoppningsvis vara i mål innan augusti. Den första månaden kommer att bli extra tuff med stora temperaturskillnader med alltifrån 0° till +17grader. Jag kommer antagligen få möta både regn och snö. Då regnmolnen ofta fastnar på bergskedjan kan det regna kopiösa mängder även följande månader men jag hoppas dock att jag kommer jag få uppleva i alla fall två månader av skönt sommarklimat. Målet är toppen av Mount Katahdin (Baxter state park, Maine) där jag beräknar anlända runt första augusti.

Målet med äventyret. 

Tankarna att springa leden startade i december 2012 när jag var på en roadtrip i USA och körde på Blue Ridge Highway längs bergskedjan Appalacherna. Jag tyckte redan då att det skulle vara en otroligt vacker och rolig upplevelse att springa på Appalachian Trail. 

När jag kom hem till Sverige låg tankarna kvar och en plan började gro. Nu är jag fast besluten att genomföra planen som till och med har blivit ett kall. Jag kommer att se denna resa som en pilgrimsresa, lite ” Hitta mig själv”, och testa mina gränser. I och med att tankarna och planerna har fått fäste, och att jag har läst på om upplevelser och rekord, har det även blivit en kamp mot klockan för att ta mig igenom leden på snabbast möjliga tid. 

Det är en mycket tuff trail. 350 mil är en högst respektabel distans, i höjdmeter bestiger man som ett exempel Mount Everest ca: 19 gånger och endast 20 % av de som startar fullföljer hela sträckan. Jag kommer förmodligen inte ta något världsrekord på sträckan (Matt Kirk set the Self-supported, thru hiker style, AT, 58d9h40m, June - August 7, 2013.) men utifrån den information jag har införskaffat så kommer jag ta ett (mycket) inofficiellt Svenskt rekord, FKT, om jag klarar hela leden inom 100 dagar.

• Jennifer Pharr-Davis has the overall AT speed record, 46d11h10m (supported), from June 15 to July 31, 2011 (Maine to Georgia).

• Andrew Thompson holds the men's AT record at 47d13h31m (supported), set in 2005.

• Matt Kirk set the self-supported (thru hiker style) AT FKT, 58d9h40m, June - August 7, 2013.

• FKT, Fasted Known Time.

WTF

Snö nu igen!

Inte så att jag känner mig kränkt eller så men jag kräver respekt.

Nääää....

Om sanningen skall fram så är det perfekt att det kom en liten köldknäpp för det bara stärker mig inför resan nu när det är lite kärvare igen.
Lite som "träna hårdare än du tävlar "
Coolt! ☆

Halvfrusen

Den 28/11 stack jag och Coach Johan ut på en joggingtur längs blå leden. Det var igen slump att vi valde att köra sträckan mellan Dommarudden och Vaxholm eftersom Johan skall kuta loppet Blåfrusen som går fram och tillbaka längds den sträckan den 13/12.

Våra små ryggsäckar innehöll varsin reservtröja, 1,5 liter vatten och ett par goda powerbars att knapra på. i sakta mak och med tillhörande småprat hade vi en riktigt vacker och supertrevlig löparupplevelse...

första två timmarna alltså.

Ja, missförstå mig rätt som det heter, Klart att 35 km terräng med Johan alltid är trevligt men på grund av att jag varit sjuk under nästan 10 dagar innan blev jag ganska trött i buggarna och fick väldigt löparknäont så det blev inte bara njutning för mig kan man säga.

Efter cirka 30 km tröttnade jag på smärtan och vek ned mig av leda och självbevaresedrift. Jag bytte tröja och satte mig i en busskur för att rehabilitera mig ett tag. Planen var att jag skulle fortsätta efter en liten stund men istället gena lite och ta landvägen sista 4 km till vaxholm. Då Johan skulle springa Blåfrusen två veckor senare var det ju betydligt viktigare för honom att reka banan än för mig att fullfölja hela leden så vi delade på oss. Blåfrusen är samma sträcka som vi sprungit (Johan alltså) fast när man kommer till Vaxholm springer man samma väg tillbaka. Fyy f-n för det.

Johan sprang alltså vidare och nu med bonusmålet att försökta hinna till vaxholm innan mig så att han kunde hämta bilen och sen plocka upp mig på vägen. Trots en felspringning i mörkret lyckades han med sitt mål och vi båda kunde åka hem trötta, hungriga och lätt frusna.

Starkt som tusan av honom men lite slött av mig va?

Då jag inte hade något att vinna på att pina mig igenom med stora smärtor denna gång tycker jag faktiskt inte själv det var slött utan förståndigt och jag är ändå ganska nöjd med löpturen.

Kall kille

För andra helgen i rad tog jag en övernattingstur med 16 kg ryggsäck.

16 kg är mysvikt om du går men en handfull om du springet. Så det så. Nu vet vi det. Velade länge vilken väg jag skulle ta men det blev Björkhagen - Haninge (trots de så urbotat tråkiga sista 5 km)

Med Icebug på fötterna är det bara att springa på.

Pga. sen start kom mörkret snabbt så det blev typ cirka 8 km mörkerlöp innan jag vek av från leden och gjorde camp efter 19 km. Trots/pga. mörkret lyckades jag med att vricka foten (tackolov som vi i Sverige säger...lindrigt) och det lite roligare att skapa en både vind och insynsskyddat plats. #nöjd

Hittade en perfekt tältplats trots att jag satte upp tältet i mörker.

 

Dag 2 tog jag det lugnt och övande tältaktiviteter hela förmiddagen.

Vid lunch matade jag på i strålande väder och underbar natur (till sista urtråkiga 5 km förstås)

Efter 18 km kom jag till Handen/Haninge där jag, bra matt, avbröt helgens löpning och åkte hem för att utvärdera ryggsäckens innehåll och erfarenheterna i stort.

Mind to my Self.. ät och drick  mer under löpet. Sen som avslutning skulle jag vilja tacka Icebug (inte för att dom gett/gjort nått åt mig  förutom att sälja ett par asdyra kanondojjor) för underbara skor att använda i detta väglag.

Katastrof

Kanske inte helt katastrof men mycket frustrerande att inte orka, vilja eller våga träna. När jag cyklade över Västerbron på väg till jobbet ikväll blev jag andfådd och fick hög puls(på riktigt) och så skall det verkligen inte vara... ju!

JU!

Tog blodtrycket på jobbet och det var minst sagt lite högt, 165/95. Pulsen var dock bara "hårdslående" och inte alls speciellt hög 48/min. Feberliknandekänslan blev gradvis mer påtaglig under kvällen och jag tog det hälsosamma men ack så oekonomiska beslutet att plocka ut en sjukskrivning från nattarbetet för att påskynda tillfrisknandet.

Skador

Men är du helt skadad!

För att på ett någorlunda behagligt/säkert sätt genomföra det uppdrag (350 mil på 100 dagar) jag tagit på mig hade jag nog behövt träna ett år till innan jag drar.

Men då jag gör resan för mig själv och vill vara "först" tog jag beslutet att sticka iväg redan nu i april. Detta medför ju utifrån min fysiska status och ålder :) att jag får köra ett ganska stort, men balanserat vågspel med hur hårt jag kan träna. Då jag så smått börjat känna min kropp så tycker jag att jag har hittat en bra balans mellan hårdkörning och lugnare veckor.

ÄNDOCK så kommer överanträngningsförkylningar och skador lite då och då. Tack å´lov så har det varit kortvarigt svullnade knän (2-3 dagar) , lindriga fotledsstukningar samt den så vanliga löparknäsymtomen. Löparknä har jag lite då och då, men det håller jag på bra nivå med Pre/Rehab behandling.

Ja lite skadad är jag ju som gör detta men ändå 

Varför jag skriver detta är därför att det kan komma ett par inlägg här på bloggen som kan upplevas som negativa och att jag jämt är skadad  men det är några gamla inlägg som inte blivit publicerade när dom var aktuella och några någorlunda dagsfärska skaderapporter. 

vi kämpar vidare/ Jimpa

http://www.bauerfeind.se/

Snöat in på att tälta

Ey!

Körde ett helgpass i terrängen på Ingarö.
Ryggsäcken vägde in på 15.5 kg.
Löpsteget var kort, stappligt och ansträngt.
Ingen kyla men och andra sidan var det noll grader varmt också.

Fredagen var lite av en transportdag och kroppen var långt ifrån nöjd med den fullviktade ryggan. Höger höft smärtade tjurigt och vänster knä protesterade lätt så jag maxade inte distansen i onödan. Tack vare ett tält i världsklass och en grymt bra sovsäck hade jag en fantstisk middagskväll med svampsoppa, sportlunch och antiinflammatoriskt the. 

 På lördagen gick allt lättare och i sakta mak drog jag ut på björnö. Vid 12-snåret gnuggade jag igång en lägereld och käkade en mysig lunch. 

Efter några obligatoriska foton packade jag ihop utrustningen lagomt till vinden började tillta, och surmulna moln vandrade in. 

Kaosvindar och chocksnö gjorde sista halvan av dagen roligt utmanande.

För att göra en längre historia kort så visar jag en bild på hur min bostad såg ut vid frukost dagen efter.

Citytrail

Idag hann jag med ett sjysst pass. 7 km löpbandlunchlöpning.

Bra.

Då jag kände mig lite generad över att jag har börjat springa på löpband lite då & då (faktiskt börjat uppskatta det lite) Sprang jag en omväg ifrån jobbet och hem ikväll. 15km, Snöfall, slask och 7 kg ryggsäck gjorde att äran var räddad.

Citytrail är en kanonbra löpform då man får många olika inslag av träning i form av bla. långa branta trappor, start & stopp samt platta partier med högre tempo. Sen att man (jag) får se helt nya områden, upptäcka gator som är helt fantastiska, se mysiga trähus och hittar pubar/resturanger man inte hade en aning om att dom låg där runt hörnet.
Sådetså!
#Hej då