DNF

How does it feels to be the broken man, If you wanna ask the fool, Well, here i am.

Jag visste att DNF kunde ske och jag var förberedd. Det blev lite som jag misstänkte men bara lite tidigare och på fler sätt än jag väntade.

Direkt efter det tog stopp i loppet la jag av med löpning för alltid.

Som vanligt.  

Dagen efter blev temat... 

Revansch 💪 

Som vanligt.

Men INTE på TDS någon fler gång.

Tror jag.🤭

Nu gäller det att börja om. För att om man går med alltför stora steg är det inte dumt att vända sig om. Man kan aldrig veta vart man är på väg, om man inte vet varifrån man kom. 

Och jag är för gammal att leva på gamla meriter.

Återkommer med  lopprapporten längre ned men först lite annat. 

Ifjol dog en löpare på TDS och det blev ganska så stort medialt. Skall TDS läggas ned och allt möjligt hörde man. 

Vad som inte så många vet är att även detta år föll en löpare och avled i en glaciärspricka. UTMB skrev en notis om det på sin hemsida men i år fick det inte direkt någon uppmärksamhet. Nu är PTL mer av ett orienteringslopp och ca 30 mil så det är absolut mer riskfyllt än ett normalt lopp med markeringar och så. 

Skall inte analysera det mer men så var det. 

Tragiskt.
Vila i frid.

Nu till något roligare.

Hörde du att flygledaren är sjukskriven?
Det är visst något med luftvägarna.

Tillbaka till löpning. Petter Engdahl slutförde kanske den bästa (manliga) meritmässiga prestationen en svensk ultralöpare gjort någonsin. Han vann CCC på rekordtid. 

Det är Awesome!

Men prestationen blir bara större när man presenteras för detaljinformation från loppet. Notera att han saktade inte ena ned en sekund efter händelsen på kommande bild.

Alltså han vrickar inte foten lite grann utan vi talar om att han tänjer ut ledbanden jättemycket. 

Nedför och i cirka ungefär 3.55/km tempo.

I klartext så vrickar han foten så IN I HELVETE !!!

Den där jävla svensken är hård, fy fan.

Men jag då! Jodå jag var väl hård på sätt och vis. Jag kämpade på bra men hade ingenting att ge. Vi som lag var förberedda. Inte jag fysiskt men planeringen var gjord. Tänker inte gå igenom allt i sin helhet och grundligt utan rapporterar bara om loppet. 

Så här gick det.

Kan inleda med att klockan var 00.00. Exakt mitt i natten. Det var gemensam start och av de 1700 startande var jag kanske på plats 1550 redan innan start. Och det följde med mig kan man säga. 

(eget beslut, man får ställa sig var fan man vill bakom eliten och jag var förvisso inte värd att tränga mig fram och starta på plats 700 eller så. 

Så att det är inget att gnälla om.)

Vi startade i centrala Courmayeur och körde en runslinga i stan på kanske 3 km sedan började resan uppför. Det var stressigt och ivrigt. Jag startade till trots hetsen och tack vare rutin i ett alldeles lagom tempo och tappade ytterligare placeringar. who cares det tar jag tillbaka om 10 timmar, tänkte jag.

Efter kanske 4 km stod Anna vid en korsning och hejade på en sista gång innan Bourg st. Maurice om, ja 10 timmar. Anna skulle sedan åka buss(ar) igenom natten till BSM för att möta upp mig och det äventyret skulle man kunna skriva en hel blogg om bara det.

Min plan var bland annat att jag skulle vara duktig och sköta energiplanen fläckfritt. Jag tryckte en gel och vatten bra direkt efter starten och fortsättningsvis tömde jag 0.5 l  energidryck på dom första harvande 6 km uppför. 

Lite visste jag då.

Det var svajnigt jobbigt direkt från början. Mörkt, Dammigt från 1700 löpare som i emellanåt hasade sig upp på en grusvägsbacke från helvete. Ja, jag visste att första etappen skulle vara att mata på utan möjlighet till naturlig vila. Men var det verkligen så här jävla brant förra året!

Vi kom upp till första check point och vattenhål, Plan Chécrouit. Där kunde man fylla på vatten om så önskas. Det gjorde jag. 76 sekunder senare var jag på väg. Bra gjort. sen tog det STOPP. 

Single track. 

(Smal stig utan omkörningsmöjligheter)

mega-Kö. Okej jag var cardiotrött så att gå i sakta mak eller stå och vänta på att få fortsätta var ju tillåten vila 😉 men ack så frustrerande. Började känna obehag i magen.

Så går vi i ner i vår källare...

Tryckte en gel till. Obekvämt. Ogott. Den satt fel.

Kön släppte lite då och då och jag tänker så här brant var det ju inte här heller tidigare. 

Så fortsatte det i en timme till.

Så kom vi äntligen upp på toppen och nu gällde det att våga rulla på nedför för tiden började rinna ut inför första stora aid station.

Nedförslöpet gick bra men magen strulade. Efter några km på platten spurtande jag in i CP/AID La Combal.

Tight. Lite för tight för att vara bekvämt. Tyckte jag hade pinat på så gott det gick men jag var lite för nära deadline. Långt ifrån tilltänkta planen.

Nåja det var bara att get in to the charatcter och satte direkt igång med att bunkra vatten och plockade ivrigt men osuget på mig kex, ost, och någon bananbit efter det bar det sedan iväg igen. 

Ingen tid att spilla i Aid station.

Stoppet tog 3 minuter och det helt godkänt men det var också ett tvång för i spåret har det gått på tok för sakta.

Bra pitstopp men magen strular. Kände mig svag. Fick i mig kexen med våld. Nu är det kallt. Klämde i mig en Ginger-gel för kanske styra upp magen med ingefära.

I vanlig ordning på detta lopp i år fattade jag ingenting när jag inser att det började gå s t a d i g t uppför igen och relativt konstant. Min uppfattning och plan utifrån i fjol var att jag skulle löpa mer konstant efter La Combal och fram till den stora klättringen upp till Col Chavannes 2700 möh men berget hade vuxit.

På stigen upp för Chavannes var jag tvungen att sätta mig ned tre gånger. Inga fel på benen rent muskulärt men hela kroppen var trött och hade ingen återhämtning trots vila och att jag försökte ta det sansat. Klättringen som bilden visar statistik på var från botten (La Combal) till toppen (Col Chavannes) och tog exakt 90 minuter. Dvs. 4 km på 90 minuter. 😠 

Ingen energi intogs då jag hade fullt upp med att andas och må illa. 

(På rabdo-teamat så kan jag säga att lite vatten fick jag i alla fall i mig under rasterna)

På toppen var det som vanligt iskallt så jag slösade ingen tid där heller. Kommande 9 kilometer var nedför och jag skall ovilligt erkänna att det är kanske banan mest lättlöpta parti men det tog mig ännu en gång 90 minuter. Med krampmage, och då jag inte fick i mig något energi förutom några tafatta försök att dricka kände jag mig fruktansvärt ensam i mörkret. 

Jag ringde Anna och gnällde över min ynklighet och hon gjorde allt för att stötta mig.

Solen började sin resa upp och gjorde sitt för att försöka stötta mig.

Så började det gå uppför igen och jag insåg ju förstås att jag måste få i mig energi. Desperat grävde jag fram det stora energi-treat-artilleriet som egentligen inte skulle fram förrän många mil senare.

Inte förrän det var kris.
Det var ju kris!

Riktig jävla illa. 

Tryckte i mig Nötcreme & blandade Moonvalleypulverdryck för att försöka stötta mig.

Det slank ned helt ok men nu var bråda rasket dyrt. 

Efter en tid med skenbar styrka slog jag följe med en trevlig fransman som också hade problem. Det var fortfarande brutalt jobbigt i hela kroppen men viss tid passerade utan ångest. Michel fick tyvärr vika ned sig efter en halvtimme.

Eller jag har faktiskt ingen aning om tidsrymden.

 Den boosten jag fick av ett jämbördigt sällskap var tyvärr lite för kortvarigt. Jag var ju i sådan tidspress för att ens få fortsätta vid nästa Check point Col Du Petit Saint Bernard att jag var verkligen tvungen att fortsätta själv så gott det gick. Sista stigningen innan CP är inte speciellt lång eller i sammanhangen speciellt hög men säg att jag tog två "hänga på stavarna stopp" på en brantare backe men samma höjdmeter som Hammarbybacken.

När jag nådde toppen hade jag 200 meter kvar till check point men enligt min klocka och dimmiga hjärna var tiden ute för att få fortsätta förbi Saint Bernard. Jag joggade tafatt in och sa något urskuldande att det var ju bra nära. Då fick jag information att jag hade en minut på mig.
Då gav jag upp.
Fast jag sa tidigare att jag inte skulle det.
Jag hade ju sagt att jag skulle inte ge upp förrän jag blev stoppad och inte FICK fortsätta.
Men jag gav upp med en minut kvar till dead line.

How does it feels to be the broken man, If you wanna ask the fool, well, here i am.

Det är svårt att beskriva hur fruktansvärt jobbigt loppet är och vilken enorm kamp det var detta år.

Mycket känslor, smärta, stönande och tandagnisslande.

Jag hade säkerligen hunnit springa igenom CP Saint Bernard utan att fylla på vatten eller ta något att äta och hade då kunna få fortsätta rumla mig igenom kommande 15 km till nästa CP Bourg St. Maurice. 

Och om jag skulle ha hunnit innan repet drogs (vilket jag inte hade kunnat i det skicket) fanns det inte en möjlighet i helvete att jag efter BSM skulle ha kunnat påbörja stigningen 2000 höjdmeter upp till Passeur de Pralognan (Stället där löparen dog förra året) och sen vidare.

Med detta sagt, att det blev DNF där och då grämer mig personligen inte så mycket. 

Som en klok kollega en gång sa: "Bättre lyss till en sträng som brast än att aldrig spänna en båge"

Jag visste att det skulle (kunna) ske. Bara inte så tidigt. Jag hade inte kroppen för det i år. 

Vad som dock gjorde/gör mig ofantligt besviken och ledsen var att jag inte hade förmågan att springa ned till Bourg St. Maurice (och vidare) där Anna var och väntade på mig med Kärlek, mat, ombyte och allt. 

Anna hade också kämpat hårt hela natten för att kunna ta sig från Courmayeur till BSM med bussar som inte går hela vägen eller inte alls går. Allt detta på Hittepå-Italienska för ingen av surgubbarna som körde ville förstå något annat korrekt lokal dialektal Aosta-Italienska. Samt då efter allt detta i väntan på mig försöka få lite stödvila under 5 timmar på ett golv bredvid Check Point Bourg Saint Maurice.

Jag kommer igen.

Jag hade bara så gärna velat göra mödan värd för Anna.

TACK.

För presenten 🎁.

För tre år sedan. 👏😂🤭

Jag skulle nu sent omsider vilja säga tack till er med en kort bildblogg.

Först tack till min kära Anna som gjorde det möjligt för er att skapa.

Hon tog tag i samla vänner, medborgare och kollegor till att skapa en för mig sagolik present.

En insamling som jag enligt jantelagen naturligtvis själv inte skulle kunna ställa an. 

Presenten som bestod av en insamling för att jag skulle kunna åka utomlands och genomföra

... Deltaga i 😁 menar jag... 

i ett av världens största och (visade det sig) tyngsta ultralopp. 

Och så blev det. 

Skall inte gå in på dom krångliga detaljerna men jag lyckades kvala in och blev tillslut antagen till att springa ett av loppen.

Så blev det. 

Jag åkte till Chamonix och UTMB- veckan. 

(Titta gärna på länken för mer information om miljö och lopp)

Skall inte heller redovisa i detalj hur tävlingen gick för det kommer en "Loppsammanfattning" senare när jag samlat känslorna om det. 

Men i alla fall. 

Jag fick känna mig stolt. Duktig, hedrad och nervös. Tuff och hård men också verkligen uppleva att jag är bara en liten lort bland bergen på detta lopp.

Det blev inte det resultatet jag ville på tävlingen men vi hade en underbar tid. 

Tävlingen var ohotat den enskilt tyngsta Ultran jag provat på men också den häftigaste. Så underbara miljöer och så kärvt. 

Love it!

Måste träna mer och bättre.

Och..

Mont Blanc.

Chamonix kan var den vackraste platsen jag bevistat. Jag har nu varit där två gånger och har haft helt fantastiska veckor.

La Fiola.
Cafe på Bergsvägg 1500 möh.

 

Gränd i Chamonix

Cham city.

Nu är födelsedagspresenten använd.

Det var NI som gjorde att jag kunde åka, fixa och göra alla förberedelser som krävs.

Och jag höjer er till skyarna:

Anna Sundberg 

Ann Sofie Landin

Diana Nilsson

Kenk Inga 

Dennis Åhlberg 

Jenny Havh

Märit & Stefan

Inga-Karin Sundberg

Ulla & Tammie

Jarkko Leinonen

Rickard Törnkvist 

Martin Blohm

Jimmy Nyberg 

Patrik "Tuppen Olsson

Niklas Larsson 

Ulrika Swärd

Anders. 

Hirvi. 

Stefan. 

Göran 

Örjan

Viktor Forssander 

Henrik Vidin

Hannah & Johan

Robert Adamsson

Lena & André

Leffe

Madeleine Olsson

Lennart Engvall

Tony & Therese Vistierna

Peter Frisk

TDS igen!!

Vi åker till Chamonix på söndag för att på tisdag 23 augusti klockan 00:00 starta om TDS efter förra årets avbrutna lopp.

 *Edit Mf. Det är idag, dvs inatt 00.00!

Nu kommer en harang som kan låter lite som styckes-oxymoron.

Skall bli kul (spännande) men jag bör inleda med att jag tror inte jag kommer att klara att slutföra loppet.

Jag är helt enkelt inte i den form jag önskar eller på samma nivå som förra året och TDS är så jävulskt jobbigt att DNF (did not finish) är det mest logiska.

Det gör mig *förbannad.*

Att jag skriver att jag troligen inte kommer kunna gå i mål är ingen brasklapp för att sänka förväntningar, skylla ifrån eller för att ursäkta eller bortförklara på förhand utan bara ett logiskt faktum att så skulle det mycket väl kunna gå.

Jag är beredd på det och är inte rädd för det.

Nu säger du kanske 

- "Alla psykologistudier säger att har man ingångsvärdet med misslyckande som alternativ är det raka vägen till misslyckande"

Men icke! 

*Förbannad* och knyter näven i fickan.

Jag går in med ingånsvärdet att slutföra. 

Inte med risk för livhanken men inget ynk eller gnälldemoner skall stoppa mig.

Sen kanske tiden tar slut och tävlingsledningen drar repet så att jag inte FÅR fortsätta. 

Det kan hända, men då har jag gett allt jag kan och har inget att grina över. 

Bara ta skeden i vacker hand, dricka öl 🍻 äta crossiant med nutella och vara stolt över vad som gjorts.

Vädret skall bli bra med dom kriterierna att det inte blir regn, åska och kallt. 

Ingen heat warning har utfärdas heller men ser dock ut att bli 25 på dagen och ca 10 på natten en normal dag och höjd . På 3000 m blir det några minusgrader men jag skall inte stanna länge.

Snart hämta nummerlapp och köpa ☀️ skydd. Och sen efter lite mingling blir det sova middag.

Mer om allt (fort)löpande.

... Stay tuned.

Början mot framgång.

Det är mänskligt att då och då känna sig missnöjd. Men att ständigt klaga på minsta lilla, särskilt sådant du varken kan eller tänker göra något åt, är dumt. Gnäll föder nämligen mer gnäll. Och det är extremt smittsamt. Summan av allt gnäll är en stark känsla av frustration och maktlöshet.

Så är det.

Men vi kör.

Fick det där Covid-19 i början av februari precis när det försvann från samhällsfarliga listan. 

Jävla typiskt.

Inte ens när man får C-19 får man vara märkvärdig och sjukskriva sig.

Efter min lilla influensa fick jag en dipp och svårt att andas under träningspassen. I månader.

Vem har sagt att livet är rättvist?
Vem har sagt dessa ord?
Vem har sagt att vi lever i frihet?
I vår fjällhöga nord
Ja, inte var det jag, 

kanske var det du. 

Ja, inte var det jag.

Bara detta att mitt lokala apotek jämnt är stängt när jag behöver något. 

Det är ju förstås inte så, meeen. 

Tror dock att jag har sett någon skylt med öppettider på nämnda apotek. 

Om jag inte missminner mig så sa skylten något så här...

Apoteket är stängt mellan 9 och 11 samt 12-16. Övrig tid på dygnet är det inte öppet.

Skall jag vara ärlig så har jag faktiskt lyckats pricka in när det varit öppet några gånger. 

Och då!

Med den ofördelaktiga koefficienten att 1,5 av 2 gånger får jag kommentaren

 - "vi har inte det märket du önskar, vi har detta istället." 

Samt 4 av 9 ggr får jag svaret 

"vi har inte den varan inne alls just nu men vi kan beställa till på måndag."

HADE JAG ÖNSKAT KÖPA PÅ MÅNDAG HADE JAG INTE KOMMIT IDAG.

 För böveln!

Och förresten är det säkert inte ens öppet måndagar.

Detta för mig in på lite annat. Nu är ju sommaren över. 

Förbi. 

Tänkte dela med mig av ett tips på julpynt, eller helgdags-attribut som det heter i det här jävla landet.

Kanske skall surra löpning istället. 

Det skulle ju vara min identitet.

  

En del har ätardagar för att belöna sig själv och/eller för att "hålla igång" förbränningen så att kroppen inte ställer in sig på svältvarning. 

Eller inte vet jag.

Jag har haft ätarmånader nu sedan september.

Innan jag fick covid till och med.

Idiotiskt.

obra!

Har verkligen ett missbruk. 

Ett vidrigt sockerberoende.
Det räcker inte med en ätardag i veckan för mig utan det blir en ätarstund lite då och då.

Per dag.

Måste träna mera. 

Eller sluta med socker.

Tror jag har labradorgener.

.

Allt jag vill göra är äta gotta och sova.

Länge och ofta.

Det var så lätt att kuta förr. spelade ingen roll om det var 18 minusgrader eller natt och ösregn. 

Kärvare dess då bättre.

Jag letar bara efter ljuset i tunneln. 

Och sent omsider verkar det ha vänt lite.

Jag har inte offentliggjort någon pension från löpandet än så följ med.

To be continued...

For whom it may concern.

Genomförde.

Eller genomförde och genomförde, jag vet inte om det ens räknas som genomfört men jag var ut på en träningspass nyss. Skulle jogga lite lugnt och skönt.

Ett lätt pass för att få feeling, glädje och harmoni. 

ICKE! sa Nicke.

Kan ha varit ett av dom värsta passen jag har genomlidit.

Spännbuk och brännande bröst. Astmalungor och minuspsyke.

Jag ...Nä jag orkar inte ens skriva om skiten.

Ber om att få återkomma någon annan gång. 

COVID 19-22 och besserwisservarning

Jag kan normalt inte skriva om jag inte löptränar. 

Jag löptränar inte nuförtiden.

Jag har symtom.

Jag har inte det där Covid.

Har aldrig haft det.

Skall inte klaga.

Det finns ett gäng på mitt jobb som har haft Covid en sisådär 5 gånger. 

Dom har osis.

Jäkla osis är vad dom har.

Men bara när karensdagen är borttagen. 

Och inte när det är mycket OB-Ersättning.

Det är ju i alla fall tur i oturen.

Hade tänkt att jag skulle skriva om roliga händelser och underfundiga tankar men bitterheten tog över.

*Andningspaus.*

Nu börjar vi om.

Du vet, det finns ibland någon i ett sällskap eller på en arbetsplats som har gjort saker bättre, mer eller tidigare.

Alltså, berättar du att du har åkt bil i 200 km/h har den andra kört 250. Skall du till New York på semester har den andra bott där, och så vidare.

Jag kan vara en sådan som varit (eller är) sådan.

Vara den där andra som gjort allt tidigare, mer eller mött den där kändisen du skulle vilja träffa.

Åtminstone så kändes det så härom natten.

Kan förstås bero på åldern dårå. 

Har ju liksom hunnit med att hinna med en hel del under åren.

Tänkte nu att jag skall dra en anekdot om när jag nyligen fick dra en anekdot om vad jag varit med om.

Det var en kamrat som....

Stopp stopp stopp!!!

Vad eller vem är kamrat. 

Vad är betydelsen?

Dvs. när har man statusen:

KOLLEGA eller KAMRAT

Synonymer till kamrat

vän,

förtrogen,

sällskap,

medbroder,

medsyster,

följeslagare,

vapenbroder,

stallbroder,

kollega,

kompanjon,

kumpan,

kompis,

polare,

väninna

VÄN eller KOMPIS

Enligt svenska akademiens ordlista betyder kompis

”förhållandet att mera tillfälligt vara samman eller i sällskap med någon” 

och vän 

”person som annan person känner väl och hyser tillgivenhet för och tillit till”.

Okej så att...

Alla och allt är KAMRAT även om man är närmare en annan person om man är VÄN än om man är KOMPIS.

Klockrent.

Tillbaka till min anekdot om när jag agerade som den där "mytomanen" som känner den där kändisen, har lyft 120 kg i bänkpress eller har letat guld i USA.

Jag har alltså en kamratkollega som hade läst om ultralöpning på internettet.

Han kom till mig och sa (frågade):

- Vet du om att det finns ett lopp som är 500 mil långt? 

Och att det är en Finländare som har världsrekord på det loppet?

- Jo! 

- The Self-Transcendence 3100 mile race. The world's longest certified footrace

Sa jag.

Sedan kom det.

Jag berättade:

- Jag "känner" finländaren. 

Ashprihanal Alto heter han. 

Jag var och tittade, kutade något varv med och hejade på honom i New York under The Self-Transcendence 3100 Mile loppet 2016.

Kollegan sa då:

- Aha, ok!

Och jag förstod att här skulle jag hållt tyst.

Icke trovärdig.

Eller ännu värre så tog jag hans historia.

Men för dig och för mig själv skall jag nu bevisa att jag inte ljög i alla fall.

Omedvetet skröt ja, men inte ljög.

Så det så.

Ashprihanal & Hailstorm at The Self-Transcendence 3100 mile race 2016

HÄR

Finns en dokumentär om bland annat min kompis Ashprihanal. Eller då Pekka Alto för er som inte är polare med honom. 

Kom och tänka på en annan grej.

När jag åkte T-Bana nyligen

hörde jag ett utrop i tunnelbanan. "Ring din moster!!"

Ja då gjorde jag det då.

Sedan under dagen när jag åkte tuben igen fick jag höra att dom egentligen sa:

"Res bara om du måste!"

Race Report till slut.

UTMB® 2021 - TDS® BOURG-SAINT MAURICE.

 

Known for being the more technically challenging of the UTMB events, the TDS, which stands for Sur les Traces des Ducs de Savoie, literally in the footsteps of the Dukes of Savoie, is often said to be a more beautiful route than the original TMB around Mont Blanc

Kortfattat så kan jag nämna att TDS var det enskilt hårdaste loppet jag genomfört som jag INTE har genomfört.

Detta inlägg och så kallad race report kommer på inget sätt vara fullt representativt av hur underbart och fruktansvärt jobbigt loppet var. Mycket kommer att saknas i helheten
Tycker faktiskt nästan att detta inlägg blev lite tafatt men vissa lesson learned av kvalité har nog säkerligen smugit in ändå.

Med detta sagt så är det viktigt att du är införstådd och kommer ihåg dom fyra största lögnerna inom ultralöpning.

1. "Jag skall aldrig mer göra om detta lopp"

2. "Nu är det bara nedför resten av loppet".

3. "Du är snart framme".

4. Jag är för gammal för det här.

Hur börjar man skriva om detta?

Hur skall man känna om detta?

LOPPET  

(Vi - Your crew is your life line)

På tal om just supportcrew så kan det ofta vara betydligt stressigare och jobbigare än att springa.
Speciellt här när dom skall förflytta sig långa omvägssträckor, runt bergskedjor och igenom flera länder är det extra bökigt. Dåligt med sömn och mat. Löparen kommer försent eller beteer sig irrationellt. Du måste vara på tå och beredd på allt. Tiden är knapp i mötet och sedan evighetsväntan.

Ja det var kortfattat men mening som en hyllning. 

Något mer text om Crew kommer på slutet.

VI startade själva loppet klockan 16.00 från italienska Courmayeur. 

En tisdag.

Första steget var platt och lättlöpt.  

Sedan gick det uppför.

Efter en kilometer stod Anna och Johan och vrålhejade. 

Fick direkt en känsla att jag ville stanna, highfive'a och kramas. 

Nej! 

- "Nu gäller det att inte visa svaghet inför bergen" 

Tänkte jag, och fortsatte jogga oförtröttligt. 

Dock med en fånig vinkning bakåt.

Sedan gick det uppför på riktigt.

Då menar jag inte uppför som i slalombacken i Vemdalskalet där man joggar upp på toppen på omkring 16 minuter. 

Utan uppför länge.

Jämt och hela tiden... 

I timmar. 

Brutalt, spännande, utmattande och alldeles, alldeles underbart.

Första timmen av loppet blev verkligen en väckarklocka. 

Det kan ha varit spänningen, värmen, men också det uppenbara att jag hade ansenlig arbetspuls och befann mig på 1500 m höjd och oavbrutet på väg upp, upp.

... så att...

😱 Efter 3 km blev jag yr och svimfärdig så jag var tvungen att stanna till en minut.

😳 Efter 5 km kom illamående.

⛰️  Efter 7 k började obehaget släppa.

Det kom äntligen en period när jag kunde sluta klättra och kunde röra mig längs ett gäng någorlunda obrutala-uppförmeter.

Snurrigheten och illamåendet släppte och jag började komma in i loppet. 

Nu kunde jag agera och inte bara reagera. 

Det var en skön känsla att lyfta huvudet, sluta borra och äntligen ha möjligheten att beskåda omgivningen.

Vackert ju!

Efter 2.5 h var jag uppe på 2400 m och skrattade högt och hjärtligt för mig själv åt att nu är det bara 35 timmar av underbar kamp kvar. 

Uppvärmningen var klar och vi fick 500 negativa höjdmeter att jobba på under några kilometer.

Eller heter det nermeter då?

Första Aid station.

Lac Combal. 11 km.

Här kan jag i efterhand flika in att jag borde ha tryckt på mer med joggandet mellan toppen Mont-Fevre och fram till check point LC  för att på så sätt buffra minuter att nyttja senare under kommande natt.

Om jag har tveksamhet inför hur jag avverkade vägen fram så är jag tvärtom relativt nöjd hur jag agerade i checkpointen.

Snabb pitstopp i LC där jag fyllde på mina flaskor med vatten. Jag hälsade artigt, plockade med mig melon, bröd, korvbitar och ost på vägen och så lämnade Lac Combal lika snabbt som jag kom in. 

(6min) Bra gjort.

Efter Lac Combal kom det några km med böljade landskap som jag så här i efterhand kan tycka att jag även här hade kunnat trycka på lite mera än jag gjorde.

Så började nästa stigning. 

Jobbigt javisst, men nu var jag införstådd att när stigningarna kommer här borta är dom långa och konstanta så det var bara att inse att det tar tid sådant här. 

Bara sluta tänka och mata på. 

Ingen vila förrän man är uppe.

Faktiskt ingen vila då heller men betydligt lättare att andas. 

På toppen Col Chavannes var det blåsigt, svinkallt och dimmigt. 

Mörkret -det riktiga, ingen synonym- påbörjade så smått sin omfamning så det fanns inget naturlig ursäkt att stanna kvar på toppen längre stund än ingen tid alls.

Jag drog en snabb selfie på toppen och sedan fortsatte jag nedför. 

Planen blev att snabbt komma ned från toppen och undan från dom kalla vindarna innan jag tänkte plocka fram pannlampan inför nattens eskapader. 

Tyvärr var jag så ivrig att jag fortsatte nedför någon minut för länge. 

När jag stannade hade det becknat ordentligt. Det behövdes nästan ficklampa för att hitta pannlampa. 

Skall banne mig återkomma till följande ⤵️ utrustningserfarenheter

i ett annat inlägg.

Pannlampan låg i huvudfacket på västen. Detta gjorde att jag var tvungen att stanna och ta av mig västen för att plocka fram lampa mm. 

Chockerande orutinerat ändå.

Jag hade förvisso packat min väst välorganiserat så det var inte svårt att hitta utrustningen och hela processen tog inte någon lång tid.

Det är verkligen inget sprintlopp så speciellt bråttom hade jag inte men jag upplevde det som ett rejält störningsmoment att behöva stanna till.

Kände mig fruktansvärt orutinerad... Och kall.

Kall om händerna mestadels.

Kall om händerna 😮

Ja det var samma sak med handskarna som med lampan. handskar och extra "Buff" låg i huvudfacket fast i påsen för saker jag inte behöver förrän det är "kris".

Kris och kris men kalla fingrar är sura fingrar.

Skönt med handskar. 

Nu snabbt iväg.
Snabbt nedför.

Nu lättlöpt ett tag.

Det var ganska härligt att rulla på  nedför i mörkret på jämna stigar. Dim-fukten gjorde att det (så där skrönigt) kändes som om det var "mycket syre i luften"

Även här kan jag tycka att jag var för passiv och borde ha joggat på lite mer aktivt för att få fler minuter på bonusbanken inför tyngre partier.

Här var det någon timme som det är lite dimmigt (pun intended) hur allt utvecklade sig. 

Att springa i mörker är ett lopp för sig och att springa en hel natt kan ta på psyket.

Jag personligen upplevde det som ganska behagligt att få känslan av att mörkret omsluter ens värld och dämpar allt ljud. 

Man är ensam fast man bevisligen har väldigt mycket folk omkring sig.

Ett par på sätt och vis händelselösa timmar passerade.

Så kom jag fram till sjön och en sista stigning innan Check point; Col du petit Saint Bernard.

Aid Station Saint Bernard.

Här var det många som var trötta och frusna. 

Så även jag förstås. 

Trots att jag på denna CP satt ned en stund och molade bröd, ost och melon/salta kex samt kompletterade med nudelsoppa "to go" var jag ute på på bra tid igen. (12min)

Det är ju bara 15 km och mestadels, eller bara nedför innan jag får möta upp med mitt Crew.

Jo tjena!!

Förvisso stora delar lättsprungen väg men också långa partier med rot-steniga lårmördarbranta singeltrackstigar. 😜

Nedför är INTE min kopp of Te.

Här tappade jag mycket tid, kraft och placeringar. 

När jag kom ned till en sovande by ( Vid Saint-Germaine) kunde jag lyfta blicken lite och där insåg jag att tiden började rinna iväg. 

Jag var sen.

Är jag så jävla värdelös på nedförslöpning 😳

Tack och lov så kunde jag sträcka ut stegen lite mer mellan husen.

Med fyra kilometer kvar till i BSM där jag skulle möta Anna och Ekan passerade jag Aid station Seez. Jag stönade ett tacksamt MERCI! till personalen men utan att stanna denna gång. 

Jag älgade på bra nu och ganska snart kom jag in i staden Bourg Saint Maurice.
Trots viss tidspress-stress så var det ganska mysigt att springa omkring på gatorna i en i övrigt sovande stad.
Så under en gatlampa på gågatan som gick upp mot Aid Station BSM stod Anna och mötte mig. 

Underbar känsla. 

Jag kom på mig själv med att rabbla händelser, upplevelser i allmänhet och mycket känslor i synnerhet innan jag landade lite och lyssnade på Annas instruktioner om vägen till Check point och hur det skall gå till där.

Man får bara ha med sig en medhjälpare in i CP  området så det blev Johan som blev min assist denna gång. Anna var i hyfsat prat-avstånd men tyvärr utanför ett litet staket. Covid-säkert. :)
Jag fick ny vätska däribland två extraflaskor då det skulle dyka upp ett parti där det var 6 timmar utan möjlighet att fylla på vatten. (Tack för den infon för det hade jag förträngt) Gel, pulver och treat-godis fylldes på och byttes ut. Man äter ju ALDRIG så mycket som man borde under ett ultra så jag hade kvar en hel del men bytte ut det gamla och in med det nya. Kopplade in powerbank och laddade klockan.
Jag hade tyvärr lite tidspress pga. att jag startat alldeles för konservativt men hade ändock gott om tid att greja med utrustning och äta.. 

Stress-lugn är en lattjo känsla.
Jag måste vara världens mest ynkligaste och börjar alltid attackfrysa så fort jag stannar till med en blöt tröja. Så tröja bytte jag i brådrasket och högst frivilligt. Lånade en dunjacka några minuter.

Jag fick snabb info om vad som komma skall och olika tidsangivelser innan jag passivt-aggressivt blev uppmanad att byta strumpor, NU.

Man får även supporta 500m före och 500m efter supportertältet så när jag hade bytt om och plockat på mig käk möttes vi allihopa upp igen utanför och drog några snabba ord, fist bumps och kramar.

Klättringen som skulle komma var ingen lek.

"The hardest climb of the four races. Nearly 2000m of vertical drop over a little more than 10km. Exposed to sun, rain and wind, the climb to the Passeur de Pralognan remains the key moment of the TDS®. It is the gateway to the Beaufortain, the most technical part of the course."

Kan naturligtvis ha att göra med att jag varit igång i 10 timmar och mörkret hade tagit ut sin rätt 

men denna stigning var på ännu en helt ny nivå. 

Det är att klara timmarna innan gryning som skiljer agnarna från vetet.

Nu började loppet på riktigt.
Börjar bli jobbigt.

Men bara att trampa på. 

Efter en timmes harvande uppför berget märkte jag att fler och fler började hålögt vila sittande bredvid leden. Högre upp längre fram i mörkret hörde jag både en och tre som brutalspydde upp den vätska och energi dom nyss hade fått i sig på CP eller under denna lång vägs färd uppåt.

Jag visste att jag inte ens var halvvägs och ville inte sätta mig mitt i backen än. Nu började jag känna mig lite sliten av det kontinuerliga trampandet uppför men enträgen vinner. 

Inte en meter icke-uppför så man får ned pulsjävuln.

När en tillsynes upprörd italienare började tilltala mig samtidigt som han stod och pratade i telefon och agiterat gestikulerande, stannade jag till. 

Jag spelade intresserad av vad han ville och tog tillfället i akt och satte mig ned i det daggblöta gräset vid sidan av trailen. Lätt att bli distraherad nu.

I ett moln av ånga från munnen som i pannlampans sken gjorde mig genomfrusen av bara åsynen,

sa han:

- Jou hav SMS from UTMB!
- We most go back!

och jag sa:
- You can fool some people some time, but you can´t fool all the people all the time.

Nä det gjorde jag inte.

Men han sa så som han sa.

Jag läste mitt SMS.

Italienaren hade ringt till tävlingsledningen och hade fått allting bekräftat direkt från pudelns kärna.

Det visade sig att...

A Czech runner has fallen and died from his injuries at the 

 TDS mountain ultra race.

In the early hours of Tuesday morning rescuers were called out to an indecent involved one of the athletes in the mountainous 147km race with over 9,000m of elevation change.

The runner fell “on the descent of the Passeur de Pralognan at km 62.3 at 00:25. The rescue team present at the top of the pass intervened immediately after the fall” states the UTMB website.  A helicopter rescue was brought in but unfortunately a press conference in Chamonix this morning confirmed the runner had passed away from his injuries.

Due to the duration of the evacuation effort, and to ensure the safety of the runners, the race committee determined that the safest course of action was to stop the race for some 1,200 runners who were instructed to turn around and go to Bourg Saint-Maurice.

I detta läget var det tyvärr bara att vända tillbaka ned till Bourg Saint-Maurice och invänta ytterligare order. Väl nere i BSM gick det mesta snabbt. Klockan var kanske 06.30 

Jag fick en kopp kaffe i Check Point BSM och bytte blixtsnabbt om till torra kläder. 

Därefter fick vi raskt hoppa på en buss som skulle ta oss hem till Chamonix. 

Ja riktigt direkt gick den inte för vi skulle förbi Courmayeur och släppa av en snubbe som höll på och svimma lite sådär då och då. 

Väl i Courmayeur var det bussbyte och sådant.

Jag anlände Chamonix cirka 9.30

Som förträfflig komplettering följer nu delar berättelsen från Anna /supportcrews vinkel om händelserna i slutet.

"02.20 kom han så äntligen joggande mot mig. Åååh!

Han tycktes oförskämt stark och pigg. Och något regn hade han då inte märkt av!

 Kl. 3 gick repet i aid-station så vi utnyttjade tiden till max och lämnade stationen en minut före. Sen kickade vi iväg honom mot nästa, och enligt uppgift loppets mest krävande stigning. 

Mot Passeur de Pralognan.

 Vi packade ihop våra prylar och klev ombord på en buss som skulle ta oss vidare till nästa station, Beaufort. När vi kuskat runt i ungefär två timmar får jag ett sms av J. Löparna har fått sms från tävlingsledningen om att loppet är "neutralised". Ingen förstår vad det betyder. En stund senare ringer J. Alla löpare har blivit stoppade. Det ska ha skett en olycka utmed banan. Han ska forska vidare. Vi ska höras senare. 

Jag som support får ett sms en stund senare. Vi ska alla se till att återsamlas i gympasalen i Bourg Saint-Maurice – som vi lämnade för två timmar sen.

 J ringer igen. Det har skett en allvarlig fallolycka. Alla löpare beordras vända om. Med största sannolikhet tar loppet slut här.

 Vi i bussen hamnar i en liten bergsby. Vi ska byta buss. Den nya chauffören, liksom den vi hade åkt dit med, dirigeras om. Vi ska tillbaka till Bourg Saint-Maurice för att evakuera de löpare som kommer tillbaka ner från berget.

 Dom är många. I Bourg. Men det finns också många bussar. Det ser inte ut som att några behöver vänta. Alla kommer ombord. Dom är trötta, besvikna, chockade, frusna…

 J har hamnat på en buss som förmodligen gick precis före vi anlände. Vi har sms-kontakt. Han mår bra. Jag tror klockan är något över 9 på morgonen när vi kommer tillbaks till Chamonix. Vi kommer ikapp J alldeles innan han når vårt hotell. Vi rasar ner i hotellmatsalen och äter lite frukost. Vi säger inte så mycket. Vilket jävla antiklimax.

 Vi hasar oss upp på rummet och däckar."

Att läsa mer utförligt i nämnda text om supportcrew under loppet >  Anna

Eller läsa om starten och  Race day

Kanske denna också rent av Resan dit.

Som avslutning vill jag återknyta till en av dom första meningarna i denna blogg...

Jag hann alltså endast något längre än en tredjedel. 

Jag var relativt stark men det var det hårdaste loppet jag gjort.

 Så att naturligtvis kom jag fram till.

- okej nu har jag testat detta och det var alldeles underbart men ack så kärvt för en tjockis.

- Jag är för gammal för det här. 

- Det är för besvärligt att kvala in och sedan som grädde på moset gå och hoppas på att ha lyckan att bli inlottat igen.

Det blir aldrig mer detta lopp.