Vad gör du på milen?

För att svara på det behövs mer frågeställningar.
Hur mycket skall ryggan väga?
Terrängen är en viktig faktor förstås.
idag gör jag cirka en mil på ungefär 120 min.
Men, hur långt är en mil?
Vad är en mil?
Skumma filosofiska  tankar dyker upp under mina trailpass.
Det mentala är viktigt för hur snabbt en mil upplevs. Kan gå typ 10 km på morgonen utan att jag noterar någon tid passerat.
Medan dagens sista 2 km downhill-löpning kan ta/kännas som en evighet.

Citat längs trailen:
"You thruhikes smells but you don't have the virginia smell yet."

"You can smell a dayhiker before you see one."
(Smells good)

24 och 25 maj var tunga dagar.
24:e gjorde jag bara 15 miles men var ändock utmattad redan sista 5 km.

25 vaknade jag 06.00 i vanlig ordning. Det var en hård kamp att komma ur sovsäcken och efter frukost (08.00) när jag började röra på mig så saktliga kände jag mig trött och matt redan från start så jag tog det superlugnt och rastade mycket hela dagen. 20 miles (32km) är en rätt ok sträcka men det tog 10 timmar och jag hade noll krafter kvar.

Jag har en del bra dagar också.
Skall ta upp någon sådan också snart. 😀

En intressant sak hände dock. Träffade en pensionerad amerikansk överste-löjtnant. Han såg ut som en Amerikansk överste i fält skall se ut. Bra hållning, vältränad trots rätt hög ålder och perfekt gångstil. Inte nog med det som i alla filmer från Vietnamkriget hade han litet arsle och skitfula kalsongliknande shorts. Höhöh.. skitroligt.

Alltid

Normalt somnar jag när det blir mörkt (21) & vaknar när det blir, jaaa... ljust. (06.03)
Men nästan oavsett när jag går och lägger mig så vaknar jag mellan 05 och 06 varje morgon.
Måste vara en bra sak.

Nu när jag är nyduschad kliar myggbetten. Mycket.

Poison ivy fastnar inte på en svettig och skitig hud. så då slipper jag blåsor och kli.

Slutsats: Leva efter solens tider i vildmarken och duscha sällan är bra för välmåendet.

Enjoy the ride!

Utan att ge upp något så bör jag nämna att detta med att klara Appalachian Trail på 100 dagar kommer bli fruktansvärt svårt.

Min status just nu är att överhuvudtaget klara mig till Maine innan jag måste åka hem.

Jag springer inte mycket nu. Orkar bara inte med ryggsäcken. Det sliter för mycket också. Det är i stort sett bevisat att det går inte att löpa hela trailen. Av dom som innehar hastighetsrekorden har ingen sprungit. En av världens mest meriterade ultralöpare, xxxxx xxxx har varit tvungen att ge upp två gånger under sina försök.
Jag ursäktar mig inte... bara informerar. ♡

Många tankar flyger igenom mitt huvud och några rubriker är:

☆ Kör allt du kan, ligg på gränsen vad du tål, ingen njutning förrän du blir en Thruhiker eller bryts sönder.

☆ Ge järnet men vara smart. (som nu) stanna en dag ngn gng men annars jobba hårt 10-12 h/dag
100 dagar finns med, men mer realistiskt är att jag blir en Thruhiker eller nästan hela vägen.

☆ Köra hårt men stanna till och Enjoy the ride ibland/dag eller när som helst och komma väldigt långt.

Mycket talar för att sista alternativet är bäst för helhetsupplevelsen men jag kör på tvåan nu.

Virginia
skall vara lättare än tidigare delstater så *20+ miles borde vara bli standard.
Men redan i morgon (21/5) kommer Greyson highlands där vildhästarna 🐫 hänger och något senare rhododendron valley 🌸. 

Det blir som vi säger här i Nord Amerika, awesome.
Men det gör ju också att man stannar till och Enjoy the ride lite... och sådant tar tid från uppdraget.

* 26 miles = Marathon.
Alltså 42 Km.

* 20 miles = 32 Km

* 13 miles = typ halva 😀 marathon.

EDIT: Nu verkar det som om Scott Jurek har startat ett rekordförsök och kommer  snart att passera mig.
Coolt!

Waterfallbreak.

Startade dagen 08.00 med vetskapen att efter 5 miles skulle jag passera en väg och 800 m västerut fanns en bensinmack. Försökte softa men lockelsen eftet gotta blev för stor så jag pinade på och längtade. Det var dom längsta 7 km jag gjort. Inte så att jag hade ont eller så som i slutet att dagarna, men längtan var så stor att varje minut tog en evighet och varje km ett ljusår i distans. Väl på macken 10.00 köpte jag på mig godsaker och tre on the road brus.12.00 kom tre dudes ikapp mig med ett mission i deras blickar.
Jag hängde på.
Jag kom i kapp vid en trailkorsning och dom frågade om jag skulle hänga på till ett vattenfall ett tag och jag sa: yes!

Det blev en suverän upplevelse vattenfallnatur, Bad, en bärs o njut-softa. Kände lugnet en timme och det var... Fantastico!

Det blev ett helt underbart avbräck från det strikta schema jag ligger på och det närmaste semester jag haft på 6 V.  Men det får ju inte bli en vana. 

GREYSON HIGHLAND PARK.

GREYSON HIGHLAND PARK.
2015-05-21/22

Pretty cool in many ways.. 
It was swedish-fjällen-cold on the highlands this morning! 

Svinkallt var ordet.

Det är supernice att knalla runt på höglandet och stöta på tjurar, kor och vildponnys lite då och då.

Vildhästarna var sååå golliga!

Här är en selfie som jag och Pony tog idag. 

Att han aldrig kan vara seriös och skall jämt göra fula miner.

VIRGINIA

"It's flattens out in virginia".
Jo tjena, Tänkte jag första två dagarna. Men det är nog faktiskt lite lättare här

Dock så är det mycket upp och ned. Vanliga leder går runt höga berg, i dalgångar eller anpassade så att man inte tappar höjdmeter i onödan men här skall man över varje topp som finns. Så kallade PODS. Pointless Up n' Downs.

26/5 var en jobbig dag. Nog om det. (Alla dagar slutar med fysisk utmattning)

Tankemat & tips.

Packa lätt: Det du inte använder varje dag behöver du inte. Det är en sanning med modifikation men efter 120 mil ser du till att det blir en sanning.

Varm mat: 

vet vi ju sedan gammalt att det är bra för styrka och motivation.

Musik: 

Det kan bära dig till stordåd. Ge dig styrka att bara köra på eller sväva iväg och få tiden att gå. Men här måste jag lägga in en varning utefter egen erfarenhet

Musiken kan få dig att sväva iväg så pass att du går på FÖR hårt.

Trail magic delux.

May 22.

Klockan blev 17 och jag var redan trött i benen. 
Passerade en skylt (snygga rejäla skyltar i trä) som sa att det var 5 km till nästa shelter. Passade perfekt, 32 km är en bra dag på trailen.
DÅ ser jag en handskriven papperslapp fastspikad på ett träd. Passade inte riktigt in i miljön så jag slog ett getöga och noterade att kyrkans män bjöd in till pizza och campfire på en gård 7 km längre fram.
TAGET!
Efter en överjordiskt speedhike kom jag fram.
Heeelt undebart, jag har aldrig (förutom i Långvik förstås) varit med om sådan hjärtlighet och gästfrihet. Alla var välkommna och vi (det kom 10 hikers till under kvällen) fick Pizza, läsk, kaffe & tårta. Tillgång till alla faciliteter, underbara samtal samt tälta på gården.
Obeskrivligt!

Damascus

Var en söt liten stad men jag hikeade in vid helt fel tillfälle.

Under helgen som var anordnade Damascus något som heter Traildays och staden med 800 invånare besöktes av 20 000 festprissar, friluftsintresserade och hardcorehikers. Det är enligt många den bästa festivalen man kan vara på. Meeen...
Detta gjorde då att allt var nu utplockat och alla resturanger/Pubben var stängda för omgrupperingar eller vad jag-dom vill kalla det.
Staden alltså var helt död. Tom på allt... Folk, mat, bränsle och öl. Jag startade på leden 19 april och det hade varit lite trevligt att festa till det lite idag 19 maj. Typ en månad sedan jag började.
Jag hade en zero som blev lugn och fin i alla fall.Finns inte mycket mer att säga om denna dag så jag bifogar en bild från trailen istället

Lyssna på kroppen

Om jag gör det skulle jag ligga i tältet hela dagarna.

Nu har jag dock vilat en dag och kommer att göra 500 miles Virginia.

Börjar med babysteps och drar ut i bergen en 4-5 dagar. Något som är lite synd men också säkert bra är att jag har strul med det Amerikanska abonnemanget (måste till en butik för att ordna upp det) så jag kommer inte kunna sno åt mig eller sända något från topparna.

BOSTON MARATON

Hängde med en snubbe (Brady) under två dagar på trailen. Han var något snabbare än mig så vi träffades först vid Big Bald Shelter och småsnackade lite om mat, smärtor, väder och hur långt vi går/dag.
Ja det vanliga.
Han gör 25 miles/dag.
Det är skitlångt. 40 km.
När jag frågade:
Hur kan du?
Svarade han:
- Jag är härifrån North Carolina och brukar vandra här samt att jag springer en hel del.
Och jag:
- Ok du är van vid att vandra här men jag lubbar rätt mycket trail också.

Blev inte så mycket snack om det den dan.

Men så senare.
Dagen efter tältade vi bredvid varandra utanför Erwin. Sent på kvällen låg vi i gräset, kollade på stjärnorna och käkade varsin eftermiddagensnack. Då kom vi in på trailsnack och började prata löpning.
Jag berättade att jag minsann har kutat Ultror och sånt.

Körde min standardreplik,
-"I can run like forever, but i can't hike the AT fast"
och då sa han.
(urskuldrande och med ödmjukhet):
- Jo men jag springer 100 miles lopp.
Vi pratade lite mer runt om det.

Och till slut kom det:
-Fast jag är bättre på marathon.
Jag:
- coolt!
Han:
- Jo jag har kvalat in till Boston Marathon, om du kollar på TV nästa gång så ser du mig.
Jag:
-haha.. jag lovar att jag skall kolla efter dig.
Då sa Brady:
- Det är lätt! Jag persar 2.20, förväntas bli starkare löpare efter detta, kommer att starta i första ledet och siktar på bättre placering än top 30!

Högre klass på dom Amerikanska löparna än dom svenska löparna på trailen.

Dont talk to strangers.

They are only there to slow you down.

Och "Hey how are you doing?" betyder inte att dom vill veta hur illa det är just nu, utan dom säger bara så för att man skall stanna till och tappa momentum.
Jädra-artighetsfras-svammel.

Jag har haft ett par dagar då jag varit låg, så: 

Den 16:e vandrade jag en halvmil på morgonen och sen 1 km offtrail till ett Hostel och tog en fridag... från ryggsäcken!
Jag *slackpackade och sprang med lätt ryggsäck 40 km till ett annat hostel där min stora rygga väntade.

45 km bergsultra på min vilodag kan man säga.

Det är som det är med det.

Helt underbar känsla att vara fri och kunna springa igenom denna underbara natur utan att vara rädd för skador på grund av ryggsäckstyngden.

Maj 2015.
17:e var jag ganska sliten men bestämde mig att gör dom 50 miles till Damascus på två dagar. Det blev en hård kamp att inte ge upp, stanna, tälta och "lyssna på kroppen" men gjorde 24 miles.
(Ja va fan, det är cirka-typ 39.4 svenska Km)

Och då idag 18/5 avslutade jag med mågot lättare 26 miles
(prick marathon dårå)
till Damascus.
Farbror är lite trött.

Another trailweek is over and it's no chance to stay sober.

* se inlägget slackpacking där jag beskriver lätt vad det är och att jag aldrig skall göra det.

Trail Magic blessing.

Precis när jag gick tom sprang jag på trail magic.  Näästan så att jag börjar tro.

Onsdagen

Den 13 maj
Vaknade 08.00.
Tänkte ta en Nero med det blev en lång dag med hyfsade km.

MYCKET BRA DAG.

🚵 Hyrde hoj på ett hostel & Cyklade 14 km till och från Erwin.

🍔 Utspisade lunch på Mac-D.

🕑 Startade på leden 14.

🌘 Slutade 20.30.

🏥 Inga smärtor alls. ✌

🌅 Solen gick ned 20:44 och18.

Ungefär 21 km.

🌲Tältade bland pine trees på 1580 m.

⚠ 20 kg inkluderat mat för 7 dagar i ryggsäcken!?

Och du... A MilkyWay a day
Helps you work, rest and play!

Demoner på trailen.

14/5 Tung dag.
Lyssnade på musik för första gången.

Behövde det.

Inte så mycket smärtor överallt längre men ont som attan i vänstra isterbandet.

15/5 tung morgon.
Ingen motivation första timmarna. Brukar ju var på morgonen det är som bäst och sen får jag dippar på eftetmiddagen.
Man är ju som Landslaget i Herrfotboll:
Aldrig två bra halvlekar.

Lunch at overmountain shelter. En lada som dom byggt om till shelter. Tror den varit med i en skräckfilm och dalen den står i användes som transportväg av "The Overmountain men" till slaget vid Kings Mountain.
Se närmare fakta i The Patriot med M. Gibson.

I met schoolkids with trailmagic at Carvers gap.

Haft en motivationsdipp i två dagar. Det är inte bra. Har man ont är trött och till råge av allt, ingen motivation, då är det tuungt.
Blev dock glad idag när jag träffade en skolklass som hade lektioner ute i det fria om appalachian trail. Jag var hjälte när dom fick träffa en livs levande thruhiker 😀 fick massa "trail magic" *äpple, cola, Mn'M och kakor som dom hade med sig till thru hikers.
Dom å jag var skitnöjd.

Hikerlegs

Nääär skall jag få hikerlegs och bli någorlunda smärtfri.

Jag gillar att vara ensam men halleluja vad trevligt det är att prata av sig lite när man stöter på andra hikers.
Inte babbla på... bara säga:
-well ajm fråm sviiiden änd aj lajk it.
Jäs, Ajm gonna hike the håle way bat ajm in a hurry.

I can hear the sound of silence.

Klockan är 06.04 maj 11, och det är läge för lite frukost.
Idag skall jag köra ordentlig frulle. Lite middagstatus.

 Övernattade på en perfekt tältplats inatt. 900 meter upp på ett berg jag snart skall över. Ligger på en mysigt lummig platå brevid en liten fors. Fåglarnas kvitter och forsen tävlar om att göra morgonen så ultimat mysig det bara går och hur konstigt detta nu låter men
- I can hear the sound of silence.

Under dagens kart-kontroll stod det klart att min tältplats inatt låg på kilometern när,
50 mil sedan jag startade.
Bara säga femti mil blir man ju trött av, och trött det har jag varit idag.

Inga problem med knäna men nu är fotlederna slut och benen i allmänhet mycket slitna muskulärt. Efter en timmes lunch kändes det bättre under ett par miles.

Thunderstorms rullade in och jag ökade för att hinna till närmsta shelter. Jag klarade det med 10 minuter men fotlederna slet ont. Hade planer på klippa 4 miles (6km) mer idag men kroppen/fotlederna  tyckte annat. När regn & åskan kom blev beslutet lättare.

Stanna. Vila. Ladda.

Mediokra 24 km idag.
18X1.6 km till Erwin i morgon istället.

Oj! Efter regn kommer solsken.
Denna bild är tagen vid 20.14 -snåret från Sheltret jag gömde mig på under regnet.

10 Maj.

☆Morsdag i Amerika.
☆Försov mig 
Om jag nu kan det. Vem skall skälla.

♤Kom inte iväg förrän 09.00 och tog många stopp.
♤Middag och läger 18.15
♤Seg dag efter tuuung avslutning igår.

♡Nåja det blev 27 km.
♡"Inga" smärtor men trötta ben.

Lunch bestående av Nutella Laxoch sommarkorv-wraps

Innan du vomerar kan jag säga att det var uppdelat i tre (III) individuella wraps.

Blackflies och toaletter.

Utedass är lyx och man ser om det är upptaget.

Blackflies är ena sadistiska idioter.
Dom irriterar inte med surrande ljud kring öronen som vanliga hederliga svenska myggor eller mer liknande knott då. Utan dom skall bestämt in i öronen.
Och är det kö till öronen då dyker dom i hundra knutar rakt in i ögonen. Asså så där att dom kladdar fast.
Jag är skitsur på dom.

Kläder

9 maj och jag lämnade Hot springs i gryningen. I regn och dimma sprang jag lite fel. När jag väl insåg att detta är lite jobbigare är vanligt och rent omöjligt att bestiga för vanliga människor kollade jag på kartan och insåg misstaget. Då jag redan kommit upp en bra bit på berget och såg att jag skulle korsa leden på ett eller annat sätt på toppen fortsatte jag på alla fyra uppför.
Gick bra.
Ryggsäcken fulladdad med mat. Jag blev anfådd.

Solen plockades fram bortåt 10 så man fick värmen att klaga på. (Nåt måste man alltid gnälla på). Körde på hyfsat men något avvaktande till lunch.
Lunchen utspisades i för dagen en mycket välkomponerad utstyrsel.
(Samma kläder som alla andra dagar 😂 )

☆Altra lone peak 2.0 skor.
☆Bauerfiend compressionstrumpor.
☆Quicksilver bad/surfshorts.
☆2XU kompresskalsong.
Och en strumpfärgmatchande funktionströja från NOC.

Eftermiddagen flöt på bra till sista 9 km (vilket tar ca 2 timmar i Appalacherna) kokhett och åskfuktigt i luften.
Mitt vatten tog slut och det fanns  inga bäckar på sista delen innan shelter.
Vaderna började ömma, låren stumnade, hälsenan gick från öm till brännande ont, axlar och rygg stämplade ut.

Humöret/moralen gick från:
"Yeah freking cool. im the king of the hill! 😆 "
till
"Satans jävla skitslit 😠😢😨😱"

Synen blev suddig och jag vinglade under tyngden av ryggsäcken.
Jag var helt utmattad och dehydrated.

32 km - Check.
Nu mår jag prima men det tog hårt idag.

Har fått frågan om jag börjat tycka att det är tråkigt efter snart 50 mil.
Nej! Jag älskar att vara här. Framförallt på tidiga morgonen och första 5 timmarna, varje måltid och att slå läger ☆♡
Och ja! ofta sista timmen(ar) på färden, då är jag så slut att jag kan inte se å uppskatta skönheten och "gåvan" att få vara här.

Förväl vänner.

No one finishes anything they don’t begin.

Under Smokey Mountains sheltermöten och sen här i Hot Springs har jag lärt känna många sköna karaktärer och haft så jädra kul.

Nu är det slut med det, och om nu allt går som det skall kommer jag börja köra hårt och aldrig se dom mer. 

Lite sorgligt.

Klockan är 20.10 och det är sängdax.
Väckning 06.

Slackpacking

Skulle kunna vara på sin plats att översätta några uttryck.

SLACKPACKING: Skicka sin ryggsäck med bil i förväg till nästa övernattningställe, och vandra med superlätt eller ingen packning.
Inget jag håller på med förstås.

ZERO (DAY): Ja rätt lika som det låter. Man avverkar noll km den dagen. Vilodag.

NERO (DAY): man vandrar men väldigt lite den dagen. Säg att man redan är i samhället och har haft en Zero då softar man förmiddag dagen efter och drar ett par km på kvällen.
Eller så går man en kort sträcka  till en stad och man anländer tidigt. Då hinner man handla mat, duscha och softa mycket men ändå ha avverkat någon sorts sträcka. Ja du fattar.

Hello

When you met someone in the beginning of the trail it was: 
-in what transision are you in your life.

Now it is:
- how bad does it hurt.

Or:
- Do you have you enough trailfood?

Undrar

5/5-15. vaknade, klev upp, plockade ihop mina saker och drog iväg.
Efter 90 min vandring Satte jag mig på en vacker plats i solen tittade ut mot bergsvyerna och käkade frukost.

Man tycker ju att summan av:
vakna-vandra-frulle-vandra.

Borde vara samma som:
Vakna-frulle-vandra-vandra.

Men det är det ju inte.
Det är så otroligt mycket skönare att...sitta å blicka ut mot den tavelbedårande vyn med solen som värmer upp  den sargade kroppen. Man blir kvar någon minut extra. 

Måste flika in att nu på morgonen är jag stark nu på morgonen mår jag bra. 

Bästa känslan på länge.

Andra sidan. Äter man frulle vid 06.00 snåret är man bra seg på ta tag i bitarna direkt. Första minutrarna famlar man i  mörker och sen pannlampamode och flacka med huvudet som hackspett.  Är du i shelter måste du smyga lite. På med varma kläder/av med dom. äsch... släpper det där, dött lopp. 

Hade en suverän frukost idag iallafall.

Varför gömmer sig naturen och förminskar sig själv när man tar fram en kamera.

Bear in Hot Springs

It's never to early to have a bear
...bare...beer...hmm.. Jag mena, int' är det för tidigt att ta en bärs i sola vid 13-snåret när man tagit resten av dagen R n'R-ledigt

.

Europa

Isn't it funny that when i started my Journey and left Europe, i met Chicago.

Nooo... wrong!
I met Europe in Chicago but it was pretty cool anyway. 😎

Are you trying to do the whole thing?

Well i hope i can make it the whole day!
Fjärde maj började med en underbar soluppgång.
Jag stapplade iväg bra precis exakt 07.00. I vanlig ordning var det fantastiskt vackert med vyerna som gör att man bara står och gapar och sen den gamla sagan om ringen trollskogen.
Kroppen sa nej!
Fan, det kändes ju bra igår men idag kom smärtorna i höger knä igen. Hamnade i ett dilemma då man är tvungen att "stay at shelters" i Smokey Mountains. Valet stod då att ta en kort dag 13 miles (20.8 km) eller en
20-milesare. (32 km)

Då jag fick svårigheter att bara  gå tidigt,  var 20  otänkbart så det blev 13 och  var framme för camp och rehab vid 13.00

Mycket skönt att hinna tagga ned, njuta av camplivet  och vårda kroppen i lugn & ro.

Im not sweden.

I'm at the Standing bear hostel.
Det är några byggnader mitt på trailen där man kan tälta-bo i "bunks' och köpa förnödenheter.

Jag är så lycklig. Brände på en pizza och drack två PBR.
sitter och snackar med sköna människor från "everywhere" och New York.

Min vandring på 10 timmar  gjorde mig trött i benen och fötterna men jag hade inte smärtsamt ont i 6-7 timmar som jag har haft sista två veckorna.

Det var en på trailen som sa:
-you are not the only Swede on tha trail. There is another one.
His name is "I'm not sweden"
And he is German and lives in switserland.

- ok... ööh thanx.

Sen visade det sig att dagen & standing bear övernattningen blev det bästa dygnet på trailen. Inga smärtor under dagen och campfire med gitarr på kvällen.

Ps/ blev i mörkret och vid lägerelden, i lönndom, bjuden på RIKTIGT moonshine.
Starkt. /Ds

Håll käft!

Nu har jag kämpat på.
Rätt bra med tanke på krämporna.
Det var 14 (fourteen days) dagar sedan jag startade på Springer Mountain..tror jag.

Sitter i Icewater spring shelter och berättar att snart...ja snart skall jag börja öka och trycka bra många miles.

Då kommer en tystlåten spenslig 30-åring in med en liten ryggsäck innehållande:
Sovsäck,liggundelag,lite mat och en påse med pengar och bankkort.

-Are you on a dayhike?
- naaaa i'm thruhiking.
- when did you leave Springer?  (starten)
- six days ago.

Six days ago!!!
Äääh håll käften.

Smokies

Allmänt och delar av en dag.

DEL 1.
FÖRMIDDAG.

Det är så mycket jag vill säga och det är så mycket jag tänker på under mina 8 till 12 timmars pass på trailen. MEN när jag kommer till camp är jag heelt slut och alla tankar jag haft tidigare är bortblåsta eller satt på "hold" för grundläggande överlevnatsämnen.
Vatten.
Mat.
Skydd.
Värme.
Sova.
En sak som är säker är att varje dag är ny, med nya åsikter, skavanker och tankar.

Idag 3 maj känns benen helt ok så jag kan nog kanske börja öka intensiteten snart igen.

Noteras bör, att göra 20+ milers här är både dumt å jävligt jobbigt för att det sliter mer än det ger.

Idag passerade vi högsta toppen på leden. Det finns högre men inte som vi passerar rakt över. Det var trevligt men sen skall man neeeer!!! F-ck!

Jag skriver det alla redan vet men:
Uppför är bättre än nedför. Uppför kan man vila när man vill men man kan också mata på så det tar slut någon gång.
Men nedförs är det rent livsfarligt att trycka på när du är trött och det är här alla förslitningskadorna kommer.
Jag lider fruktansvärt nedför nu andra veckan medan jag blir överlycklig..mmm typ... när det kommer uppförsbackar.

DEL 2
EFTERMIDDAG.
När jag nu tala om upp & ned.
Även idag går det upp och ned.. darn! Vad sliten jag blev kort efter jag skrev del 1.
Nu Newfound Gap och jag vill hem.
But i'm not gonna.
Passerade tillfälligt en liten cool gräns nyss.

Efter NfG fick jag krafter igen (och så var det uppför i 5 Km) och kunde trycka på igen. Skönt. 25 km.
Nu i shelter och skall få mig varm mat. Tja-rå!

*Se HÅLL KÄFTEN från samma kväll.

Första Maj.

Tog det riktigt lugnt.
Bra dag. Inga problem med knät/muskel.  Efter ha promenerat någon km på asfalt och passerat dammen (Fontana Dam) blev det i stort sett 16 km uppför. Gör ingenting, jag gillar det 100ggr mer än nedför i detta fallet.  Fick en liten dipp vid 15 tiden men precis då träffade jag på Jesus och hans tyska kompis Inga när dom satt och åt lunch längs trailen. Jag stannade också och slängde ihop en måltid.
Trevligt med sällskap men viktig som inget annat är varm och salt mat...
Får inte tulla på den regeln.
Äta varm mat ger styrka.

Djuren har börjat agera som dom skall och jag har sett ett par hjortar nu iaf.
Mer om djur och blommor annan gång.

Det var svinkallt inatt.
Provade och sova i shelter för första gången. Rätt najs på så sätt att du har nästa packat klart ryggan när du vaknar.
Men trångt.
Och folk.

Andra maj 2015.
Iväg klockan 07.00. Vacker natur. I mål 18.  Tog en långlunch o sov 20 min i solen v
Låter som njutning men det var fysikskt och psykiskt  nödvändigt att sova/vila.
Trots att jag försökte ta det lugnt och ta mig tid för att fota och i övrigt njuta av naturen blev det en jobbig dag. Trötta ben. Kroppen växlade mellan kallt & varmt. Jag växlade mellan frysa och svettas beror nog inte bara på utmattning utan är det är stora temperatur skillnader på den här höjden. Om solen är framme eller ej.
På natten eller nätterna i smokie är det mummymode som gäller på sovsäcken.

Lattjo grej.

I smokies måste man ju bo vid shelterna så då vill man lyxa till det å b-sa behagligt.
Jag balanserar (går/joggar) på gränsen mellan North Carolina och Tennessee. 
I Tennessee får frivilligarbeteare inte hantera hazardous material.
Det inkluderar feces.
Så det finns inga utedass vid shelterna i Tennessee men 5 miles senare är jag inne i NC igen å då finns det.
Bara en notis dude.

I will now kick the motherfucking Smokies ass

Börjar med 16 Km uppför.

Im not ready to make nice.

Im not ready to back down.

Jag drar nu.
11 mil av tunga stigningar och björnar.

Det är olagligt att tälta på andra ställen än vid shelters. 

Shelters (vindskydd) Är bra både för att man blir ett svårare mål när man är fler och för att det finns proffsiga upphängningsystem förberett för maten.

Efter halva vägen klipper man Appalachernas högsta berg, Clingmans Dome.

Köpte lite krubb för att överleva 5.5 dagar i Smokie Mountains.

Frukost at Fontana

Zero day var planerad. Detta är ett måste.

30 April 

Smokie Mountains år 2015.

The knee is beating me up good!

Jag skall tagga ned skadesnacket men viss info krävs. Det är mycket smärta och lite njutning i rörelsemomenten nu.
I ren rädsla att bli kvar in the woods gick jag 20 miles
till Fontana Dam igår. (20 X1.6)
Det tog 9 timmar inklusive minipausar utan lunch.
Mat!
Jorå jag äter ju under färden minst 1ggr/h.

Högg tag i en liftning till Fontana Village och bokade ett rum för att rehabilitera mig ordentligt (kan bli 2 dagar) innan the smokies.

Det var "fullbokat" efter mig.  När jag skulle betala så kom dom på att någon annan hade fått rummet. Eftersom jag har blivit Amerikaniserad argumenterade jag lite (rätt så lite faktiskt) å' vips så fick jag the honeymoon suite, för samma pris. Smutt!