Post Trail.

Tjena.
Ett tag trodde jag att jag hade svart bälte i blogg men snacka om pekfingerhäfta nu när detta äventyr är över.
Hehe.. ordet snacka ser också jättekonstigt ut när man specialstuderar det. Man borde inte göra det.
Jo.
Nå.

Shit asså, varmvattnet här i sweden är ju redan så varmt att när man sen kokar det så blir det minst 140°

Jag kan fortfarande inte sammanställa det jag har gjort eller hur jag känner.

Mycket: - jaha nu då?

En tomhet.

Jag har inga problem med mycket människor, bilar eller något sådant. Tror jag.
Det enda jag reagerat på är att det är ovant att inte ha med mig allt jag äger och behöver hela tiden.

Förutom dom underbara upplevelserna och själva äventyret så är det ett faktum att detta var mer en psykologisk resa än en fysisk. 

En fråga om vilja och motivation.

Vill du-så kan du.

No book you can buy, read or study will lift your pack up to Springer Mountain in Georgia or to the summit of Mount Katahdin in Maine. 

Only you can do that.
For yourself … or anybody or anything you choose.

Nu skall jag fälla in vingarna och landa sen börjar träningen igen.
En annan träning.
Har inget större äventyr på gång men skall nu börja om och ändra målsättningen från att springa jävulskt långt och sakta, till rätt så långt och snabbare än mina personliga rekord.

SUM. 50 km terräng den 10 okt är bokat av min coach sedan länge. Göttmos!

Nu då?

Hej.

Jag är lite i ett vacum. Har inte riktigt landat även om jag fick ett par civilisationsdagar i både Boston och NYC.

Har ännu inte utövat någon fysikt aktivitet men skall nog dra ut på en mysrunda i morgon så jag har något sportigt att säga... och för att jag vill :)
Kommer snart med ett litet mer matigt inlägg men är fortfarande lite offside och vet inte riktig hur jag känner och mår.

Återkommer snart.
Kram.

Off you go!

Sitter nere vid Hudson River och injicerar socker.

Nackdelen med det kraftprov jag utfört är att jag överdoserat kolhydrater och ofta då igenom godissocker.

Nu sitter jag alltså lätt dold på en parkbänk i Riverside park och rider ut svallvågorna efter beroendet. Jag konsumerar sakta en milkshake och kollar ut mot New Jersey.
Också nice.
Om tre timmar åker jag hem.
Hem.
Till Sverige då.

Lungan av NY.

Mmm... så är det ju det här med gud. Chillar i C-park och fick precis ett häfte att läsa som handlade lite om gud.  

Ja i korthet handlar det om att om jag inte tar till mig hen blir jag "Punished with everlasting destruction". Känns ju inte avslappnat. Sådana ord gör det ju inte lättare att släppa garden och släppa in en filur i min själ som har skickat folk att hota mig till samarbete.
(Nu fattar jag ju visserligen att "Punished with everlasting destruction" inte innebär att jag skall få duktigt med stryk varje dag utan betyder nog att jag inte kommer att återuppstå)

Gu' vad trevligt att softa omkring här i Big Apple.

Jag är fortfarande väldigt trött i benen dock. I huvudet. Vaden är bra. Borde dra en lubbrunda runt parken men väntar lite till med sportandet.

Tvättade i morse.
Detta med tvättomater är ju bra men det suger ju lite att vara tvungen att sitta och sällskapa med maskinen ensam.
Var på hostelet.
Hade det varit en laundrymat på gatan hade det ju varit en annan sak, då får man ju interaktionen med byborna.
Hänga med locals och känna på pulsen så att säga.

Har gått upp 5 kg i civilisationen.
Inget mer med det.
Trött.
Trött på sovsätt.
Vill löpträna. Tävla, Träna, Tränspirera.

New York-New York big city in dreams

Två fridagar i New York.
De ä' fint som snus de'.
Efter ha haft en suburban softisch förmiddag med en lugn promenad, prottelunch och sen triathlonsnack med Evans farsa åkte jag till schtaan.
103:e & Amsterdam Ave. så det är nära till central park och Guggenheim.
NY är min favvostad.

Mötte upp Mia Henriks med familj som av en händelse också gör NYC och tog några brus. Dom tyckte att jag var jättebra på svenska. Kommer faktiskt ihåg nästan alla ord.
Snacka om lycka när jag fick en Ljunglöfs Ettan dosa och Mumsigt godis.
Right on!

Rullade hemåt vid 23-snåret efter en trevlig kväll. 

Då hände ännu en rolig händelse. Jag hoppade på rätt tåg men just detta var lite fel. Tåget jag tog var ett expresståg till Bronx så det stannade bara på fåtal stationer. Men 113:street var nära nog tänkte jag så det var ju inte hela världen. Det roliga i kråksången var att då fick jag studera NY by night med att gå från Harlem och hem.

Kul.

Någon tänker nog nu: 

ooohhnämenusch Harlem.
Det är livsfarligt det har jag nog sett på TV.

Men jag har mött värre faror å då menar jag inte svartbjörnar utan att jag har ju gått i kampsort. Till och med en MMA-liknande match, och det märkte dom som ville bråka nog på min självsäkra gångstil.

Det är alltså ingen som vill bråka. Allt sån är   bara såå gammalt.
Livet är en fest n' I Love NY!  

Imorgon testar jag Coolattan..

Chockoläääde.

18 Augusti.
Jag säger det direkt, Boston  South station's MacD har dom gooodaste Choklad- milkshakesen jag surplat i mig.
Dunking Donouts på Massachusetts Av. I samma stad har mycket delikata & lika uppfriskande coolatta's.

ßřą śå.

Skall försöka återkomma i framtiden med något inlägg om intressanta människor jag mött på trailen. Bionic woman mötte jag två gånger i juni och det jag kan säga är bara kort att hon var målmedvetet och väldigt fåordig. Hörde sen igenom djungeltrumman att hon haft otur senaste tiden. Men visste inte hur det gått för henne efter infektionen innan jag läste artikeln. Stark människa.

19:th of August.
(Obs sant Anders!)
Jag är i shrewsbury, NJ.
Bra dag, inga måsten.
Tog sovmorgon till 07.33 och sen har jag diggat lite musik i gästrummet en timme. 
Hänger alltså i förorten hos min thru hiker friend Evan's far. Vi debatterar nu om vi skall dra ut på en 6 miles löprunda till Asbury Park och bada eller bara rehabilitera och dricka lemonad på gården. Vad tror du?
Senare i eftermiddag åker jag till gamla New Amsterdam.

Boston by foot.

Jag hänger i Boston för andra gången under detta äventyr.

Kan ju gå omkring nu så upplevelsen av staden är betydligt trevligare denna gången. Har utövat så kallad aktiv vila och knallat omkring runt staden hela dagen. Vacker stad också.

Det är en härlig stad förutom att boendet är till och med dyrare än New York. En bädd på det billigaste hostelet kostar 550 spänn fast i dollares då.
Evan och jag har dock tackolov bott hos en polare till honom och det tackar jag som sagt järnet för.

Måste tillbaka och kuta Maran något gång. Skall bara göra 3.25 som PB först.

Och vädret... hur är vädret?  Ja 35° i skuggan vilket betyder att solen skiner men skyms på valda ställen.

Vi har talat om att hyra en bil och åka 3 timmar ut till trailen och ge trail magic men det var lite för dyrt och kort om tid  för besväret

(Trail Magic; man placerar sig vid lämpligt ställe där folk är som tröttast och bjuder på nått lätt äta och läskeblask elr bärs)

I morgon blir det att dra sig ner mot NYC istället ... jäää.

Dagen efter.

It's a brand new morning.

Jag är "hel" och ren och på väg söderut. Lämnade Millnocket i morse och fick skjuts till Medway där blev det buss till Bangor (ännu en skitliten stad fast det är typ Maines tredje största)
Lite chill och eftertanke - Nudå?
Tog beslutet att lämna obygden & dra till Boston, Massachusetts igen. Slagga gratis hos Evans polare, Sweet.

(Några på jobbet kan väl öva på att uttala Massachusetts till jag kommer hem)

Ja, så nu är jag på tredje bussen idag.
Pausmusik.
Missade ett 5k race i Boston idag. Naaa... hehe... kanske inte aktuellt att lubba än. Mest för spara vaden dock. Och för att jag ändå missade det förstås.

Försökte boka om min flygbiljett. 25.000 var lite för mycket. Men under 3000:- om du åker fr. Sthlm till NYC.

Jo just det. Det tog 4 månader men efter ha suttit på span med Ghillie Suit och lurpassat fick jag tillslut en bild på en chipmunk.

aaah..men ett Piff å Puffdjur ju!

(Fast ba' Puff dårå)

TOPPEN

Eftet att ha avslutat gårdagen med 40 km vandring/speedhike gick jag och la mig i ett vindskydd vid botten av Mount Kathadin.

Efter mycket Knapphändigt med sömn ringde mobilen 04.01 och en stadig frukost inmundgades. 

05.15 Startade min sista vandring.
1/3 var mycket avancerad klättring som ofta krävde tre fästpunkter.
Jag visste att brister vaden igen, då dör jag på berget... inte en chans att jag skulle kunna klättra ned på ett ben.
Med en behärskad men bestämd fart var jag snart bland molnen och det blev en helt underbar hike 8 km upp till toppen.
Blev lite känslosam halvvägs upp men jag släppte inte focus på uppgiften-Stabilt&försiktigt
Avsluta på ett säkert sätt hiker!
När jag tillslut 08.14 den 15:e Augusti nådde toppen var det fantastiskt.
Inte så att jag började stortjuta eller tala i tungor men,
Det var bara så jävla skönt!

Först var jag helt inbäddad i moln men eftersom solen värmde upp Maine blev det gudabenådade vyer.
Stannade 2 timmar och käkade lunch fotograferade och njöt.

Vägen ned tog en timme extra för nu hade jag stämplat ut. Det inget jobb längre, bara hiking for fun.

När jag kom ned från berget liftade jag till ett samhälle. Killen som stannade så riktigt sportig ut och bodde i kanada. När han frågade var jag kom ifrån, och jag berättade glatt, sa han:  - Då kan vi snacka svenska! Ännu en suverän händelse. Det var (är ju) en riktig kanonkille. Bland annat var han Multisportare (så nu har jag nya idéer) så vi snackade oavbrutet i en timme och sen när jag var framme vid hostelet gick vi och käkade lunch och snackade vidare. 

Nu är jag i ännu en ministad och bara softar.
Imorgon då?
Chill!
Jag har snittat ett Lidingölopp i ca 100 dagar men inte i morgon i alla fall.
Har nog inte riktig fattat vad som hänt än.
Öl?
Oojaaa...2 st blev det.
Kan inte dricka fler.
Jag är klar
Jag har semester.
I'll be back.
Med bloggen alltså.
Glöm hiking här skall kutas.

Yeeeaaaahh!!!

Sista veckan.

"It’s almost impossible to plan for every situation, every whim, every factor that’s beyond your control, especially when you’re talking about roughly four months of backpacking through 14 states, 6 national parks, and 8 national forests and over more than 400 named peaks".

10-12/8

Jag har nu kämpat på och blir bättre i vaden men det går så sakta framåt nu när jag bara  vandrar.
Tråkigt!
Jag verkar också helt ha tappat formen för jag är helt slut trots att jag gör miles som skulle räknas som lugna dagar tidigare.

Detta har varit mitt liv i snart fyra månader så det är mycket blandade känslor att detta tar slut inom väldigt kort.
(Eftersom det inte finns något nät förrän jag är på toppen av Mount Kathadin så ÄR det slut nu)
Mycket har hänt både på den bra och det mindre bra sidan.
Det är svårt att skriva något nu när jag fortfarande är mitt uppe i det. Men en kort sammanfattning skulle bestå av dessa stolpar.

Fantastiskt vacker natur.
Smärta.
Spännande.
Långtradigt.
Jobbigt.
Superkul.
... äsch kan fortsätta hur långt som helst för denna resa har allt.

13-14/8

Jag hade hört att det skulle vara många vackra sjöar att bada i här i Maine men har tänkt:

"Hur vackert kan det vara, jag har sett många sjöar"

Men idag förstod jag. 

Jag hade slagit upp tältet i halvmörker vid en sjö och Vaknade upp med morgonsolen blänkande mot vattenytan, fåglarna kvittrande och vågorna lätt kluckande.
Borde kanske ha stannat hela dagen men då vaden är nästan bra så la jag in ett par dagar med big miles.
Blev sådär inlägg detta.
Nästa inlägg blir toppen.

100 miles.

Nu har jag handlat på mig mat och godsaker så det heter duga. Är i Monson som är sista utposten innan 100 M o W. I morgon drar jag ut på sista 100.

Skadan i vaden blir stabilare men jag är fortfarande försiktigt och nervös.

Har börjat öka på distanserna lite grann men då jag inte kan springa eller på annat sätt ge järnet blir det inte samma distanser som förr.  Terrängen är bitvis mycket lättare än tidigare så det kan ränta på bra snart. Detta rotinferno räknas dock som något besvärligt.

Jag kommer förmodligen inte ha någon mottagning förrän vid målet på toppen i horisonten på bilden nedan. Så vi hörs då.

Under tiden kan jag berätta en lattjo händelse. När jag kom till Atanta i april mötte jag en snubbe som var Ultralöpare och skulle starta på trailen samma dag som jag.

Vi hängde ihop under två veckor till jag fick för
ont i knät för att hålla hans tempo. Jag skulle försöka hinna ikapp honom eftersom men lyckades aldrig.

Förrän igår!

Han hade hittat en ny mening med hikandet och softat ned ordentligt så vi hamnade plötsligt i samma shelter igen efter 4 månader.
Som det ser ut nu kommer vi att avsluta tillsammans.

Pinar på.

SUPERKORT UPPDATERING.

skickar detta när jag nu väl fick kontakt med cyberrymden.
Maine är riktig vildmark. Har ju inget internet.
Jobbigt...
Nä nåja. Jag hankar mig fram och det känns ok.  Är livrädd varje gång jag använda benet men det håller än så länge.
Ont.
Litegrann i vaden ba'
Är ju hårt tejpad.
Smärtorna är mest på andra ställen.
Högerbenet är i total chock...
Och skriker:
- varför i Småländska skogarna skall jag göra allt jobb.

30 km till 100 miles of wilderness.
Seeya!

Hej allihoooopa.

På sista tiden har jag mest känt mig som en Hobo men nu är  Jag är tillbaka på trailen.
Jag är en Nobo igen. (Northbounder)
Försiktig.
Hårt tejpad och utkörd till ett ställe bortanför berget jag skadade mig på.
På grund av skadan och att det skall vara thunderstorms närmaste dagarna har jag blivit avrådd, kan och törs inte börja med att klättra The whites Mountains.

Började med att i sakta mak halvhalta mig framåt mot ett vindskydd 4 miles (6 km).
Det tog 2.5 timme.
Normalt gör jag den distansen på  högst 1.5 h.
Siktar på 5-10 miles till idag.
I normala fall gör jag 20-27/dag
Det är blandade känslor.

1. Jag är glad att jag är tillbaka i naturen och får möjligheten att slutföra. Göra bokslut.

2.
Då jag är competitativ...
(finns det ordet på Svenska & stavas det så på Amerikanska?) så känns det jantelaguppväxt - misslyckat att ha varit av trailen en vecka och att jag missar sektionen jag skadade mig på.

Naturligtvis rullade det in en thunderstorm som efter kalla vindar övergick till en HAILSTORM.
Jag fryser som en hund.
Nice.
Survival mode on.
Fryser inte längre.

3.
I'm back - alive n' kicking.

Kort pressnotis.

Det ligger till så här att jag är bättre i vaden nu.

Inte bra men musklerna i vaden samarbetar något igen, jag kan gå i trappor.

Jag känner att det är stelt och skört. Ömt och ont på ljupet av muskeln men jag har återfått lite spänst.

Så efter mycket övervägande. Mycket stöd, tips och rådgivning drar jag nu mot higher ground 

(måste åka lite  buss först) för att komma tillbaka till trailen. 

Kommer att smyga igång och testa försiktigt så än vet jag inget men kan jag på ett någorlunda säkert sätt förflytta mig provar jag att slutföra mitt mål... fast sakta.

Detta kan bli helt underbart eller gå käpprätt åt helvete.

It's all part if the story

Cheers to you!

Norra Nordamerika.

Hade en intressant upplevelse igår. Var på Van Halen konsert men det var inte helt lätt att ta sig dit eller hem. 

Konserten var i vad jag tänkte en förort. Ja så där lite utanför city. men det var i.. eller till och med utanför, ett litet samhälle som heter Mansfield.

Jag skall inte göra en för stor berättelse av detta utan skriva ned några konstateranden om ditt och datt omkring min resa till - från och under konserten.

Redan nu kan jag berätta att i USA tar du bilen till arenan och festar på parkeringen. Därför kan du ha en arena mitt i ingenstans.

☆ Jag tar tåget till Mansfield och ser redan då att tågen tillbaka till Boston slutar gå 22.25. Här tänker jag då Svenskt: "Dom sätter väl in extra tåg eller bussar tillbaka till Boston"
NEJ.

☆ I Mansfield inser jag att Arenan är 4 km utanför staden och det går INGEN buss dit.
Försöker lifta men till skillnad från söderut och omkring trailen när jag var en hiker och inte en hitchhiker stannar ingen.
Jag haltar dit på en timme.
Ont.

☆Kommer in till arenaområdet.
Nu är jag trött och törstig så jag går raka vägen till ölstånden och beställer en stor Bud.

Måste skriva ned dialogen.
Livrädd anställd: - ID please!
Jag: - hehe here you go.
LA- this is not a US or Canadian - id... I can't sell you anything!
J: - Eh... nooo... but do i look like i'm under 21 years old?
LA: I know that you are old enough but.... the ID...
Ja diskussionen fortsätter hur problemet kan vara id't när åldern uppenbarligen inte är något problem.

Ja så jag fick be folk köpa ut hela kvällen vilket inte heller var helt lätt för dom var livrädda att åka dit och svenskt  reserverade att prata med mig.

Scenområdet som var lite amphiteater-uppbyggd var bra.

Sen har jag inte bestämt mig om jag gillar att det är sittplatser överallt, även längs fram. Folk står ändå när det börjar men du har din plats (i mitt fall långt fram) så du kan komma och gå enkelt. (Tumme upp) men du kan inte röra dig i sidled eller avancera.

☆ Då jag nu insett att det inte kommer att finnas några bussar till Mansfield eller extratåg till Boston för den delen ligger jag lite pyrt till.

Trailen har gjort att jag blivit mindre bekymrad över hinder som uppstår men detta var ett litet tråkigt läge.

Hittade tillslut ett tokfull snubbe som levde rövare och skrek åt den enda taxibilen i synhåll att han skall in till South Boston, kosta vad det kosta vill. Så jag högg som en cobra presenterade mig och drog några hårdrocksanekdoter. Sedan lät jag honom skräna mera och tränga sig i vad som skulle kunna vara en taxikö & lyckades join the ride!
Back to Baaaston.

Jahapp blev långt inlägg ändå.

Skriver mer senare om hur folk norrut är mer reserverade och skillnaden hur jag blir behandlad trail & offtrail med mitt vilda utseende mm.