UTMB® 2021 - TDS® BOURG-SAINT MAURICE.
Known for being the more technically challenging of the UTMB events, the TDS, which stands for Sur les Traces des Ducs de Savoie, literally in the footsteps of the Dukes of Savoie, is often said to be a more beautiful route than the original TMB around Mont Blanc
Kortfattat så kan jag nämna att TDS var det enskilt hårdaste loppet jag genomfört som jag INTE har genomfört.
Detta inlägg och så kallad race report kommer på inget sätt vara fullt representativt av hur underbart och fruktansvärt jobbigt loppet var. Mycket kommer att saknas i helheten
Tycker faktiskt nästan att detta inlägg blev lite tafatt men vissa lesson learned av kvalité har nog säkerligen smugit in ändå.
Med detta sagt så är det viktigt att du är införstådd och kommer ihåg dom fyra största lögnerna inom ultralöpning.
1. "Jag skall aldrig mer göra om detta lopp"
2. "Nu är det bara nedför resten av loppet".
3. "Du är snart framme".
4. Jag är för gammal för det här.
Hur börjar man skriva om detta?
Hur skall man känna om detta?
LOPPET
(Vi - Your crew is your life line)
På tal om just supportcrew så kan det ofta vara betydligt stressigare och jobbigare än att springa.
Speciellt här när dom skall förflytta sig långa omvägssträckor, runt bergskedjor och igenom flera länder är det extra bökigt. Dåligt med sömn och mat. Löparen kommer försent eller beteer sig irrationellt. Du måste vara på tå och beredd på allt. Tiden är knapp i mötet och sedan evighetsväntan.
Ja det var kortfattat men mening som en hyllning.
Något mer text om Crew kommer på slutet.
VI startade själva loppet klockan 16.00 från italienska Courmayeur.
En tisdag.
Första steget var platt och lättlöpt.
Sedan gick det uppför.
Efter en kilometer stod Anna och Johan och vrålhejade.
Fick direkt en känsla att jag ville stanna, highfive'a och kramas.
Nej!
- "Nu gäller det att inte visa svaghet inför bergen"
Tänkte jag, och fortsatte jogga oförtröttligt.
Dock med en fånig vinkning bakåt.
Sedan gick det uppför på riktigt.
Då menar jag inte uppför som i slalombacken i Vemdalskalet där man joggar upp på toppen på omkring 16 minuter.
Utan uppför länge.
Jämt och hela tiden...
I timmar.
Brutalt, spännande, utmattande och alldeles, alldeles underbart.
Första timmen av loppet blev verkligen en väckarklocka.
Det kan ha varit spänningen, värmen, men också det uppenbara att jag hade ansenlig arbetspuls och befann mig på 1500 m höjd och oavbrutet på väg upp, upp.
... så att...
😱 Efter 3 km blev jag yr och svimfärdig så jag var tvungen att stanna till en minut.
😳 Efter 5 km kom illamående.
⛰️ Efter 7 k började obehaget släppa.
Det kom äntligen en period när jag kunde sluta klättra och kunde röra mig längs ett gäng någorlunda obrutala-uppförmeter.
Snurrigheten och illamåendet släppte och jag började komma in i loppet.
Nu kunde jag agera och inte bara reagera.
Det var en skön känsla att lyfta huvudet, sluta borra och äntligen ha möjligheten att beskåda omgivningen.
Vackert ju!
Efter 2.5 h var jag uppe på 2400 m och skrattade högt och hjärtligt för mig själv åt att nu är det bara 35 timmar av underbar kamp kvar.
Uppvärmningen var klar och vi fick 500 negativa höjdmeter att jobba på under några kilometer.
Eller heter det nermeter då?
Första Aid station.
Lac Combal. 11 km.
Här kan jag i efterhand flika in att jag borde ha tryckt på mer med joggandet mellan toppen Mont-Fevre och fram till check point LC för att på så sätt buffra minuter att nyttja senare under kommande natt.
Om jag har tveksamhet inför hur jag avverkade vägen fram så är jag tvärtom relativt nöjd hur jag agerade i checkpointen.
Snabb pitstopp i LC där jag fyllde på mina flaskor med vatten. Jag hälsade artigt, plockade med mig melon, bröd, korvbitar och ost på vägen och så lämnade Lac Combal lika snabbt som jag kom in.
(6min) Bra gjort.
Efter Lac Combal kom det några km med böljade landskap som jag så här i efterhand kan tycka att jag även här hade kunnat trycka på lite mera än jag gjorde.
Så började nästa stigning.
Jobbigt javisst, men nu var jag införstådd att när stigningarna kommer här borta är dom långa och konstanta så det var bara att inse att det tar tid sådant här.
Bara sluta tänka och mata på.
Ingen vila förrän man är uppe.
Faktiskt ingen vila då heller men betydligt lättare att andas.
På toppen Col Chavannes var det blåsigt, svinkallt och dimmigt.
Mörkret -det riktiga, ingen synonym- påbörjade så smått sin omfamning så det fanns inget naturlig ursäkt att stanna kvar på toppen längre stund än ingen tid alls.
Jag drog en snabb selfie på toppen och sedan fortsatte jag nedför.
Planen blev att snabbt komma ned från toppen och undan från dom kalla vindarna innan jag tänkte plocka fram pannlampan inför nattens eskapader.
Tyvärr var jag så ivrig att jag fortsatte nedför någon minut för länge.
När jag stannade hade det becknat ordentligt. Det behövdes nästan ficklampa för att hitta pannlampa.
Skall banne mig återkomma till följande ⤵️ utrustningserfarenheter
i ett annat inlägg.
Pannlampan låg i huvudfacket på västen. Detta gjorde att jag var tvungen att stanna och ta av mig västen för att plocka fram lampa mm.
Chockerande orutinerat ändå.
Jag hade förvisso packat min väst välorganiserat så det var inte svårt att hitta utrustningen och hela processen tog inte någon lång tid.
Det är verkligen inget sprintlopp så speciellt bråttom hade jag inte men jag upplevde det som ett rejält störningsmoment att behöva stanna till.
Kände mig fruktansvärt orutinerad... Och kall.
Kall om händerna mestadels.
Kall om händerna 😮
Ja det var samma sak med handskarna som med lampan. handskar och extra "Buff" låg i huvudfacket fast i påsen för saker jag inte behöver förrän det är "kris".
Kris och kris men kalla fingrar är sura fingrar.
Skönt med handskar.
Nu snabbt iväg.
Snabbt nedför.
Det var ganska härligt att rulla på nedför i mörkret på jämna stigar. Dim-fukten gjorde att det (så där skrönigt) kändes som om det var "mycket syre i luften"
Även här kan jag tycka att jag var för passiv och borde ha joggat på lite mer aktivt för att få fler minuter på bonusbanken inför tyngre partier.
Här var det någon timme som det är lite dimmigt (pun intended) hur allt utvecklade sig.
Att springa i mörker är ett lopp för sig och att springa en hel natt kan ta på psyket.
Jag personligen upplevde det som ganska behagligt att få känslan av att mörkret omsluter ens värld och dämpar allt ljud.
Man är ensam fast man bevisligen har väldigt mycket folk omkring sig.
Ett par på sätt och vis händelselösa timmar passerade.
Så kom jag fram till sjön och en sista stigning innan Check point; Col du petit Saint Bernard.
Aid Station Saint Bernard.
Här var det många som var trötta och frusna.
Så även jag förstås.
Trots att jag på denna CP satt ned en stund och molade bröd, ost och melon/salta kex samt kompletterade med nudelsoppa "to go" var jag ute på på bra tid igen. (12min)
Det är ju bara 15 km och mestadels, eller bara nedför innan jag får möta upp med mitt Crew.
Jo tjena!!
Förvisso stora delar lättsprungen väg men också långa partier med rot-steniga lårmördarbranta singeltrackstigar. 😜
Nedför är INTE min kopp of Te.
Här tappade jag mycket tid, kraft och placeringar.
När jag kom ned till en sovande by ( Vid Saint-Germaine) kunde jag lyfta blicken lite och där insåg jag att tiden började rinna iväg.
Jag var sen.
Är jag så jävla värdelös på nedförslöpning 😳
Tack och lov så kunde jag sträcka ut stegen lite mer mellan husen.
Med fyra kilometer kvar till i BSM där jag skulle möta Anna och Ekan passerade jag Aid station Seez. Jag stönade ett tacksamt MERCI! till personalen men utan att stanna denna gång.
Jag älgade på bra nu och ganska snart kom jag in i staden Bourg Saint Maurice.
Trots viss tidspress-stress så var det ganska mysigt att springa omkring på gatorna i en i övrigt sovande stad.
Så under en gatlampa på gågatan som gick upp mot Aid Station BSM stod Anna och mötte mig.
Underbar känsla.
Jag kom på mig själv med att rabbla händelser, upplevelser i allmänhet och mycket känslor i synnerhet innan jag landade lite och lyssnade på Annas instruktioner om vägen till Check point och hur det skall gå till där.
Man får bara ha med sig en medhjälpare in i CP området så det blev Johan som blev min assist denna gång. Anna var i hyfsat prat-avstånd men tyvärr utanför ett litet staket. Covid-säkert. :)
Jag fick ny vätska däribland två extraflaskor då det skulle dyka upp ett parti där det var 6 timmar utan möjlighet att fylla på vatten. (Tack för den infon för det hade jag förträngt) Gel, pulver och treat-godis fylldes på och byttes ut. Man äter ju ALDRIG så mycket som man borde under ett ultra så jag hade kvar en hel del men bytte ut det gamla och in med det nya. Kopplade in powerbank och laddade klockan.
Jag hade tyvärr lite tidspress pga. att jag startat alldeles för konservativt men hade ändock gott om tid att greja med utrustning och äta..
Stress-lugn är en lattjo känsla.
Jag måste vara världens mest ynkligaste och börjar alltid attackfrysa så fort jag stannar till med en blöt tröja. Så tröja bytte jag i brådrasket och högst frivilligt. Lånade en dunjacka några minuter.
Jag fick snabb info om vad som komma skall och olika tidsangivelser innan jag passivt-aggressivt blev uppmanad att byta strumpor, NU.
Man får även supporta 500m före och 500m efter supportertältet så när jag hade bytt om och plockat på mig käk möttes vi allihopa upp igen utanför och drog några snabba ord, fist bumps och kramar.
Klättringen som skulle komma var ingen lek.
"The hardest climb of the four races.
Nearly 2000m of vertical drop over a little more than 10km. Exposed to sun,
rain and wind, the climb to the Passeur de Pralognan remains the key moment of
the TDS®. It is the gateway to the Beaufortain, the most technical part of the
course."
Kan naturligtvis ha att göra med att jag varit igång i 10 timmar och mörkret hade tagit ut sin rätt
men denna stigning var på ännu en helt ny nivå.
Det är att klara timmarna innan gryning som skiljer agnarna från vetet.
Nu började loppet på riktigt.
Börjar bli jobbigt.
Men bara att trampa på.
Efter en timmes harvande uppför berget märkte jag att fler och fler började hålögt vila sittande bredvid leden. Högre upp längre fram i mörkret hörde jag både en och tre som brutalspydde upp den vätska och energi dom nyss hade fått i sig på CP eller under denna lång vägs färd uppåt.
Jag visste att jag inte ens var halvvägs och ville inte sätta mig mitt i backen än. Nu började jag känna mig lite sliten av det kontinuerliga trampandet uppför men enträgen vinner.
Inte en meter icke-uppför så man får ned pulsjävuln.
När en tillsynes upprörd italienare började tilltala mig samtidigt som han stod och pratade i telefon och agiterat gestikulerande, stannade jag till.
Jag spelade intresserad av vad han ville och tog tillfället i akt och satte mig ned i det daggblöta gräset vid sidan av trailen. Lätt att bli distraherad nu.
I ett moln av ånga från munnen som i pannlampans sken gjorde mig genomfrusen av bara åsynen,
sa han:
- Jou hav SMS from UTMB!
- We most go back!
och jag sa:
- You can fool some people some time, but you can´t fool all the people all the time.
Nä det gjorde jag inte.
Men han sa så som han sa.
Jag läste mitt SMS.
Italienaren hade ringt till tävlingsledningen och hade fått allting bekräftat direkt från pudelns kärna.
Det visade sig att...
A
Czech runner has fallen and died from his injuries at the
TDS mountain
ultra race.
In the
early hours of Tuesday morning rescuers were called out to an indecent involved
one of the athletes in the mountainous 147km race with over 9,000m of elevation
change.
The runner fell “on the descent of the Passeur de Pralognan at km 62.3
at 00:25. The rescue team present at the top of the pass intervened immediately
after the fall” states the UTMB website.
A helicopter rescue was brought in but unfortunately a press conference
in Chamonix this morning confirmed the runner had passed away from his injuries.
Due to the
duration of the evacuation effort, and to ensure the safety of the runners, the
race committee determined that the safest course of action was to stop the race
for some 1,200 runners who were instructed to turn around and go to Bourg Saint-Maurice.
I detta läget var det tyvärr bara att vända tillbaka ned till Bourg Saint-Maurice och invänta ytterligare order. Väl nere i BSM gick det mesta snabbt. Klockan var kanske 06.30
Jag fick en kopp kaffe i Check Point BSM och bytte blixtsnabbt om till torra kläder.
Därefter fick vi raskt hoppa på en buss som skulle ta oss hem till Chamonix.
Ja riktigt direkt gick den inte för vi skulle förbi Courmayeur och släppa av en snubbe som höll på och svimma lite sådär då och då.
Väl i Courmayeur var det bussbyte och sådant.
Jag anlände Chamonix cirka 9.30
Som förträfflig komplettering följer nu delar berättelsen från Anna /supportcrews vinkel om händelserna i slutet.
"02.20 kom han så äntligen joggande mot
mig. Åååh!
Han tycktes oförskämt stark och pigg. Och
något regn hade han då inte märkt av!
Kl. 3 gick repet i aid-station så vi
utnyttjade tiden till max och lämnade stationen en minut före. Sen kickade vi
iväg honom mot nästa, och enligt uppgift loppets mest krävande stigning.
Mot Passeur de Pralognan.
Vi packade ihop våra prylar och klev
ombord på en buss som skulle ta oss vidare till nästa station, Beaufort. När vi
kuskat runt i ungefär två timmar får jag ett sms av J. Löparna har fått sms
från tävlingsledningen om att loppet är "neutralised". Ingen förstår
vad det betyder. En stund senare ringer J. Alla löpare har blivit stoppade. Det
ska ha skett en olycka utmed banan. Han ska forska vidare. Vi ska höras senare.
Jag som support får ett sms en stund senare. Vi ska alla se till att återsamlas
i gympasalen i Bourg Saint-Maurice – som vi lämnade för två timmar sen.
J ringer igen. Det har skett en allvarlig
fallolycka. Alla löpare beordras vända om. Med största sannolikhet tar loppet
slut här.
Vi i bussen hamnar i en liten bergsby. Vi
ska byta buss. Den nya chauffören, liksom den vi hade åkt dit med, dirigeras
om. Vi ska tillbaka till Bourg Saint-Maurice för att evakuera de löpare som kommer
tillbaka ner från berget.
Dom är många. I Bourg. Men det finns också
många bussar. Det ser inte ut som att några behöver vänta. Alla kommer ombord.
Dom är trötta, besvikna, chockade, frusna…
J har hamnat på en buss som förmodligen
gick precis före vi anlände. Vi har sms-kontakt. Han mår bra. Jag tror klockan
är något över 9 på morgonen när vi kommer tillbaks till Chamonix. Vi kommer
ikapp J alldeles innan han når vårt hotell. Vi rasar ner i hotellmatsalen och
äter lite frukost. Vi säger inte så mycket. Vilket jävla antiklimax.
Vi hasar oss upp på rummet och däckar."
Att läsa mer utförligt i nämnda text om supportcrew under loppet > Anna
Som avslutning vill jag återknyta till en av dom första meningarna i denna blogg...
Jag hann alltså endast något längre än en tredjedel.
Jag var relativt stark men det var det hårdaste loppet jag gjort.
Så att naturligtvis kom jag fram till.
- okej nu har jag testat detta och det var alldeles underbart men ack så kärvt för en tjockis.
- Jag är för gammal för det här.
- Det är för besvärligt att kvala in och sedan som grädde på moset gå och hoppas på att ha lyckan att bli inlottat igen.
Det blir aldrig mer detta lopp.
