Tchüss!

HAMBURG MARATHON.

Kroppen kändes bra. Vädret var perfekt. Solen innan start värmde lättklädda löpare. 8 grader och växlade molnighet när racet rullade igång. Svenskt lagom bra tempo, låg puls och lätt andning första 25 km. Dagen var min. Löpning är kul.

BANG!

Så kom klubban.
Ridå.
Dörren stängdes.
Väggen var tjock, bred och hög.
Ryggen krampade.
Lätt huvudvärk.
Orolig mage, Stumma ben och stötvis andning.
Inte så nice.

Vid 25 km springer Hannah lömskt upp och i kapp mig med orden:

- får du tjejstryk!

Jag grymtade med stirrig blick och spelad vänlighet:
-pssshhh. ..hrmpf...ääähh.
Och så var hon och Johan borta i horisonten.

Jag vet inte vad vanliga människor skulle ha gjort men det var en riktig mara att fullfölja med någon sorts heder i behåll. Jag fick gräva djupt efter någon sorts motivation.

Fullfölja en mara
- har jag redan gjort tidigare.✔
Ta personligt rekord
- Helt kört ✔
Springa Hamburg marathon
- done that before ✔
Slå Hannah, Johan eller Möller
- inte en chans ✔
Njuta av dagen
- stört omöjligt ✔

Jag informerade mig själv att ju mer och snabbare jag "springer", dess då snabbare kommer jag i mål. Där och då gick jag (sprang) från att le lyckligt och highfive-a åskådarbarnen till att slentrianhata alla människor och stönandas.

Angående tjejstryk...
Jag kanske förlorade men jag är inte besegrad.
Än.

Jag kom i mål. Förstås!
Tiden blev helt ok utifrån att jag väggade men inget jag skryter om.

Johan och Hannah väntade nöjda på förutbestämt plats och sen åkte vi till en bierstube för att återställa vätskebalansen och möta upp Möller med bihang.

Endorfinet började kicka in och ett glädjerus infann sig. Bra jobb. 

Ikväll är hela staden vår! 

Det är i motvind draken lyfter.

Efter några after run la vi i en välbehövlig vila ett par timmar. Till middag mötte vi upp mina goda vänner, Hamburgarna Millan och Tino på Hofbräu an den Alster. Vi blev till slut 10 personer till bords. Bra kväll.

- it´s nothing so good, as a good time.