tisdag 6 augusti 2019

Fiasko och succé på Kungsleden.

Fiasko och succé på Swedish Alpine Ultra.



Detta år var helt fantastiskt på typ i stort sätt ungefär alla sätt.

Först då: VILKET JOBB ROLAND GÖR MED ATT FIXA DETTA...
Allt och HELA VÄGEN!
Bara att STÅ DÄR EFTER 50+ TIMMAR VAKEN OCH TA EMOT DEN SISTA I MÅL är ett kraftprov i sig.

Tack och bra jobbat Roland.
Det jag väldigt gärna också vill framhäva nu direkt är att deltagarna i år var så där gemensamt
Ultra -😃- trevliga och ödmjuka som man bara kan fantisera om i andra miljöer.
Vad detta berodde på det vete gudarna, men två viktiga detaljer var att förutom det självklara att dom flesta Ultralöpartyperna är rätt jordnära och trevliga, var att dom nya för mig och på banan var ultra-erfarna, lugna, glada och harmoniska. 
Försiktigt självsäkra om än nervösa.
Men också att jag själv var mer social pga. det var mitt andra år och jag kände mig tryggare med att vara trygg med miljön, folk och bli igenkänd. 

Jag anammade till ett exempel SAU- veteranen Jonatan A. koncept med att ta med ett gäng löpare med taxi från flygplatsen till Kirunas bästa pizzeria. 
Och hejhopp så var vi en hög löpare som redan innan Nikka var bekanta.

Aah varje dag är en ny dag och varje lopp är sitt eget.

Det finns så enormt mycket att skriva om upplevelserna före, i och omkring detta lopp men jag kommer att ganska raskt hoppa in på själva loppet och sen får vi se om jag fyller på med pre n' after race upplevelser.

Jag hade satt upp tidsmål för detta år.

Nu skulle jag inte bara överleva loppet som var mitt mål förra året utan också prestera.

Jag satte press på mig själv.
Det gjorde mig spänd och laddad  på ett sätt som jag endast blir en gång/år då det är klubb och kompis mästerskap på en tung milbana.  
Där måste jag prestera max. Där finns ett tidsmål samt enda gången jag på riktigt tävlar för placering.

Nog om den tävlingen nu, tillbaka till SAU.
Förra året kom visserligen löparknäsmärtor redan vid Kebnekaise men tiden räknas och jag kom i mål på över 21 timmar bra precis. Nu skulle den tiden friseras.

Jag tänkte 16 timmar.
Om jag nämner dom mest realistiska målen jag hade satt upp inför SAU utifrån den form jag har "idag" så var dom: 

Under 18h eller alternativt under 20h. 
Resultatet blev... passande.

1-2-3 spring!

Så var loppet igång.

Jag startade tillbakahållet och till och med gick i ultrabackarna i vanlig ordning men försökte ändå hålla igång för att göra en någorlunda snabbare tid till Keb fjällstation än förra året. (2:28) .

Allt flöt på i hela 13 km till... 
swosch - KaBaaam! 
Det går inte att spela pigg, le, prata och springa samtidigt.
Som vanligt under startetappen så tappade jag focus på stenarna när jag fick möte och skulle hälsa glatt till en vandrare så jag drog i backen nå djävulskt.

Man vill ju sno åt sig positiv energi av alla man möter när det ändå inte finns ändamålsenliga åskådare. Men-men ibland kanske det är bättre att vara tävlingsinriktad, sur, tvär och inåtvänd...men det är svårt.

Den känsla jag har och hade redan ifjol är att loppet startar ju egentligen inte förrän man kommer till fjällstationen. Vid Kebne kan man, och ungefär där skulle det kunna vara värt att avbryta, men har man passerat Kebnekaise och inte är sjuk så är det lika bra att fortsätta.

Så Känner jag.

På tal om bryta så ser det ut som om armen var bruten men så var inte fallet.


Eller själva fallet hade kunna vara så men det blev inte mer än lite blodsutgjutelse och lätt flöde.

Ok efter 2:22 (PB 😂 ) anlände jag stationen och till skillnad från 2018 så stannade jag inte till där utan fyllde bara vattenflaskan, tog farväl till all mottagning på internet och övrig kontakt med yttervärlden och joggade vidare. Jag hade haft en liten oroskänsla i magen (inte toalettmodellen) sedan start men nu upplevde jag det som om det även gjorde lite krampigt ont nu när loppet startat på riktigt. Förutom det så låg jag 20 minuter före tiden jag hade förra året när jag lämnade Kebnekaise fjällstation. Det går bra nu ! 

Men inte så länge. 


Strax efter bron över Kittelbäcken började jag känna mig trött. 
Alltså både kraftlös i kroppen OCH att benen började stumna.
Även om jag höll igång så gott det gick så blev jag ikapp sprungen av Lillemor swimrun och Robert Kron ganska raskt. 
Vi sprang*  (*Vi kallar helheten så)  ihop en halvtimme eller så och det var trevligt så länge det varade men sedan fick jag vika ned mig lite och dom försvann över åsarna.
Sedan kom superstarka paret Anna och Pål och avlöste att springa ikapp mig. 
Vi surrade lite glatt en kort stund men dom hade ett så mycket högre grundtempo att även nu fick jag falla bak. Dom sa några snälla ord.
Bland annat om att:
- " Detta är bara tillfälligt, Du kommer ur svackan snart"
och passerade. 
Jag försökte nyttja deras positiva energi och hänga på lite i bakgrunden men det  gick inte, och dom försvann i fjärran ganska raskt. 

"Fan!! Har jag sackat så mycket eller spurtar dom sista 7-8 milen!!"
..................

Strax innan Singi kom så Phil Gubby ikapp mig. 
"Määän åååååh jååååbbbaaa lite gubbe" tänkte jag, och hängde på lite smått i bakgrunden.
I Singi fyllde jag på vatten och utbytte några artighetsfraser på utrikiska.
Jag hade fortfarande ont i magen. Typ kramp. 
Min erfarenhet från tidigare långkörare är att det är bara kexchoklad som funkar när jag har ett exceptionellt motsug att stoppa något ätbart i munnen.
Chokladen landade i magen men det var noll njutning.
Inge kul nu.

FIASKO
Jag blev sorgmodig och la mig med benen i högläge några minuter.
Redan nu låg jag bra exakt 60 min efter min plan på sub 18 (17.40) så jag kapitulerade och struntade i att ett stopp vid denna stuga ingick inte alls i mitt upplägg.



PLANEN.
Jag hade lagt upp en generös tidsplan I teorin där jag skulle kunna få leveranser av positiva splittar åtminstone första 5 milen, och då således följande kunna ta mina tänkta ÖB.
ÖnskeBreak-Planen var att stanna i Sälka och Alesjaure för att dricka kaffe mm motsvarande men inga andra stugstopp eller stopp I övrigt  förutom måsten såsom vattenfyllning/energi eller utrustningsrelaterade uppgifter ingick.
Nä-du det gick inte. 
Jag lunkade på mot Sälka.
Så var det Christian & Monicas tur att komma i kapp och förbi. Då befann jag mig så lågt i hjärnkapacitet att jag minns inte riktigt hur turerna gick men jag har en trevlig känsla av den korta stund vi hängde ihop innan jag ännu en gång fick släppa.
Nu var jag helt övertygad om att det blir inga fler tävlingar. Jag slutar med löpning över huvud taget.
Kanske någon jogg på 5-7 km bara för att få sänka ett par mumsiga starköl på puben direkt efter, men inga jävla långlöpningar. Det är över, jag försökte men min kropp pallar inte längre.

SÄLKA.
I Sälka köpte jag en folköl och molade (ha! Googla ordet) i mig en medhavd skinkost och bacon wrap. Trots att jag var bra matt så småsnackade jag med Gubby & Monica samtidigt som Christian och jag nickade nöjt åt varandra över att få möjligheten att sänka en god kalljävla öl i solen. 
C M & G var ju sedan innan steget före i rastandet så dom försvann snart över vidderna igen.
HÄR OCH NU! 
Njut när du kan.
Och nu iväg!

Pausen blev enligt tidsplanen 5-10 min för lång men så fick det vara. 
 Inte för att jag orkande bry mig men jag låg nu på en sluttid på över 20 timmar.

"If you can´t run, walk.
If you can´t walk, walk anyway".

MOOOOT TJÄKTAPASSET!!!
Inte starkare men lite mysig pga. att jag tyckte att minialkoholen gjorde mig mjukare i kroppen.
Ungefär 5 km efter sälka satte jag mig matt och mammig på en brotrappa och fyllde på lite mumsig Isostar-dryck. Trött och törstig vettu. 
Jaha! Konstaterade jag håglöst när jag noterade att även Carina och Kenneth kom ikapp och var på gång förbi.
Nu skall det tilläggas det kanske självklara att jag har ingen prestige att inte bli omkutad. 
Och att bli förbisprungen och av dom här gängen skulle normalt bara vara hedrande och sporrande men i dessa fallen, just i dag, blev det markerande att jag går på rött.
Inge roligt.

"Kom igen nu Hailstorm", tänkte jag lite halvengagerat och ett uttryck som min då nyfunna polare "El venado" sa en tung dag på AT* dök upp: 

"Never quit on a bad day" 

(*Appalachian Trail)


och jag jobbade på ta rygg ännu en gång.




Denna gång lyckades jag hålla rygg rätt bra. Vi snackade om allt möjligt och tempot var helt plötsligt skönt. Jag låg längst bak av oss tre och skall erkänna att i detta läge kunde eller vågade jag inte gå upp och bidra till att dra eller vad man skulle kalla det. Nu var jag inte helt slut, ensam och ynklig längre. Jag sänkte ännu en flaska med en blandning av Resorb och Isostar isotonic och började se lite ljus i  tunneln.


Ja jag låg där bak i ledet och fick energi av att få babbla på och framfarten var helt perfekt. Dom sprang när det var lätt och lämpligt och jag tyckte att dom började hike'a exakt i rätt tillfälle utifrån vad jag behövde. Visserligen omedvetande om hur mina tempobehov var men helt rätt.
Helt rätt är ordet.
Var lite andfådd av stigningen upp mot Tjäkta (rast) stugan men nu mådde jag ganska bra.

Exakt på toppen av Tjäktapasset började regnet. 
Ösregnet.
Vi gick in i stugan och applicerade diverse regnskydd för kropp och utrustning.
Catrin Gustafsson kom in i stugan tätt efter oss och vi utbytte några svadande ord om stenarna och skrattade glatt åt den fin-fina tajmingen att hamna vid raststugan precis när himlen öppnade sig. 
Det är nog lite roligt det här ändå.


Jag tryckte en Cliff bar och ramlade på bra stopptid ut i regnet igen.
Precis när vi lämnat toppen blixtrade och small det till ordentligt. Läskigt men uppfriskande.
Och lite fränt.

VÄNDNINGEN
Kenneth, Carina och jag höll ihop fram till bredvadningen vid ... någonting... någonstans... kanske en mil efter passet. Jag hade ganska nyligen avslutat min enda flaska med Tailwind när jag började känna mig betydligt mer smart... Nä! kanske inte smart, men betydligt mer medvetande i huvudet och mycket starkare i kroppen. Då kom tankarna på eventuellt möjliga sluttider  tillbaka och jag gick fram i täten. Mina vänner sa att jag skulle köra på och att dom skulle hålla kvar på det nuvarande stabila vägvinnande tempot. 

Jag kände tacksamhet att jag fått möjligheten att få hänga med och på dom. Jag skulle vilja påstå att deras vägledning och sällskap var en väldigt stor del i att jag lyckades komma tillbaka. 

Jag kände ett sting av dåligt samvete av att nu när jag har snyltat energi och blivit starkare...
Då lämnar jag dom. 

Men dom sa:
- "Kör, bara kör så länge det håller"

Kanske det bara skulle bli en tillfällig separation. 
Det var trots den nyvunna styrkan en chansning att öka tempot och börja köra på hårdare när det var 5 mil kvar.
Men jag ville försöka.

Jag måste försöka.

Kändes lätt, misstänksamt lätt helt plötsligt.
Kanske inte direkt löparjättefort men stabilt konstant framåt i joggrörelser.

Jag fick som väntat en liten dipp när jag närmade mig Alesjaure. 
Närmade mig på riktigt alltså. 
1 km ungefär nära.

Trots bra flyt så tog jag beslutet att Stanna till i Alesjaure och låg då på en beräknad sluttid på cirka 19.10 till Abisko. 

ALESJAURE
Jag/vi hade ju kört på bra i spåret så inne i stugan hann jag snabbt hälsa lite på Kristoffer Backlund som lämnade precis när jag kom och hann byta några fler ord med Christian, Monica och Phil Gubby innan dom drog vidare på trailen.

Carina och Kenneth kom också ganska snart in i stugan så vi var ett bra gäng som blev fantastiskt omhändertagna tillsammans och i omgångar av Alesjaure stugvärdar.

Man längtar verkligen alltid till Alesjaure på detta lopp. Inte bara för att det "jättekort" kvar till Abisko men framförallt för dom helt underbara stugvärdarna och eventuellt fika.

Trots att jag var effektiv med att byta tröja, dricka bjudkaffe och äta en pastaburk. (bild) 
Mörsade i mig en wrap med Nutella och tog en påtår. Speedladda klockan, smörja in en sträckning i låret med ibuprofensalva som jag fick av Phil och även dricka sportdryck så lämnade jag Alesjaure med en beräknad sluttid på 19.35 om jag skulle hålla samma tempo som sista milen.

19.34 om jag skall vara exakt.

Trots att jag redan innan Alesjaure kände mig lite pånyttfödd och hade bra gung i joggen så behövde jag över 20 min rast och ladda om med ombyte och energi både fysiskt och psykiskt.  
Tidsödande men idag var det nödvändigt. Och bra!


Energin från all energi jag matat in kroppen sprutade ut i lemmarna och Lill-reptilhjärnan min.
Jag visste sedan förra året att denna sektion mellan Alesjaure och skrådalgången vid Kieron har jag lätt för. 
Så jag: Unleashed the Beast 😂

Nu skulle det jagas tid och positioner. Inte för att jag bryr mig om positioner i den bemärkelsen men det ger ju positiv känsla av att få kvitto på att det går fortare nu. 
Bära eller brista. 

Efter 4 km kom jag ikapp Gubby och precis då kom en same körandes på en fyrhjuling och erbjöd oss varsin Red Bull.  Hahaha! Trodde jag drömde, men det satt verkligen som en keps. Jag tror nog att det var den vänliga gesten som kickade in men det där med "ger dig vingar" kanske stämmer för nu sprang jag med ståpäls*

(* Tillstånd hos människa då håren reser sig och ger knottrig hud, särskilt på grund av man blivit exalterad av något mycket bra)

Trail magic när den är som bäst.
Jag sa: - Tack så hjärtligt mycket! och löpte på.

Gubby och jag hade fått instruktioner att vi skulle lämna burkarna vid båtlänningen och precis där kom jag även ikapp Monica & Kenneth igen.
Bra flyt nu!
Vi småsnackade lite en minut men sen lämnade jag dom och fortsatte min resa.

Nu var det likt förra året tid för den sista boosten.

Dags för musik. 
Hörlurarna kom fram och jag slog på min spellista SAU 2019 för första gången under loppet, och det efter 7-8 mil alltså. Disciplin.

Enligt erfarenheter från något tidigare lopp (inte förra årets SAU dock då det också gick bra) så är det lite vanskligt för mig att slå på mobilgrammofonen under lopp pga. att det brukar borga för att jag springer för fort i all exaltering.

Jag har ju svinbra musik.

Sämre fysik. 😁

Men även under detta SAU blev tajmingen lyckad. Jag höll mitt jämna tempo framåt utan att förta mig för mycket. 

Farbror börjar bli rutinerad på ultra eller i alla fall har jag kanske lärt mig nyttja musiken rätt under lopp. 
Jadå, även följande två och en halv milen gick som en dans. Detta med Ultralöpning är ju riktigt kul. Jag började forma ett nytt uppdrag.
Det borde gå att komma in under 19 timmar. Det är ju trots långpausen i Alesjaure inom räckhåll.  
.
DET GÅR TUNG NU.
Gnistan bleknade och den pånyttfunna framgångssagan 
började ebba ut. 



Så kom jag ned till dimman och den kyligare luften nere vid Abiskojaure.
Denna sista etapp ogillade jag skarpt redan förra året.
Dimman ligger nog rätt vackert över Abiskojaure men den fuktkalla luften suger ur all energi från mig. Det är så pass nära målet att krigaren börjar nöja sig, men samtidigt för långt för att känna trygghet och glädje. Ett gammalt talesätt är ju, Eller skulle kunna vara:
"Man skall inte ropa hej förrän man kommit under E10:an"

Såja-såja, tillbaka till gnällandet.
Framför allt så är björkskogen och leden så urbotat tröttsam, ensam och tråkig. Detta lockade fram uppgivenhet och grav muskulär trötthet. 
Ett tag kändes det som om att jag var så långt in i skogen att inte ens glassbilen kunde höras.

"Jag skiter i att försöka komma i mål under 19 timmar.
Det är inte viktig!
Vem bryr sig?"

Gnistan bleknade och framgångssagan började ebba ut. 
Jag frös inte okontrollerat som förra året, jag var till och med varm men hamnade i ett mörkt rum mentalt, Igen. 
Joggandet fortsatte fortfarande på spången men jag tog uppgivet fler och fler vandringspausar under en diffus period halvvägs mitt mellan Abiskojaure och Abisko.

När det var 4 km kvar tog jag ett nytt beslut angående mina förehavanden på SAU.
Det är inte omöjligt. Jag är inte skadad, jag tycker bara synd om själv för att jag är trött.


På grund att vandrandet eller kanske tack vare så drack jag vatten som tröst ganska ofta. Om det var vatten jag behövde eller om det var den utmanade uppenbarelsen att OM jag ger allt och krämar ut det sista jag har kvar... då KAN jag fortfarande klara tidsgränsen på 19 timmar.

Jag räknade säkerligen fel på något sätt men var nu övertygad att jag skall prova om det går.
Jag ringde Roland och sa lite osammanhängande någonting om att:

 - Jag är här någonstans i skogen och kommer om 20-30 minuter men i vart fall så är jag på plats vid målsnöret innan det gått 19 timmar.

Och jag satte fart. Inte Anna eller bröderna Johansson snabbt men levererade utifrån mig själv ett ursinnigt progressivt avslut sista 4 km på tävlingen.

I sista backen upp mot Turiststationen sneglade jag ned på klockan och tyckte att det såg ut som om jag hade 30 sekunder på mig. Faaan detta blir på målsnöret. Jag plockade fram några sista korrekta Jim Walmsley steg i uppförsbacken och hoppade över mållinjen med ett leende som visade nervositet och lycka.
Så kom tidsangivelsen från Roland..

18:56!

Kilometer 25 till kilometer 55 var fiasko men sen 
SLUTADE DET MED SUCCÉ ! 

Jag är så jävla nöjd med hur det slutade. Även i fall att om jag hade missat tiden sub 19 så var sista 5 milen så överraskande starka i sin helhet att jag är mycket nöjd med loppet i år. Kanske topp tre någonsin tack vare comebacken.

Kommer jag tillbaka?
Jag har fortfarande inte ändrat mig angående tankarna om att nu räcker det.

Nu är jag klar med Nikkaluokta - Abisko löpning.

Kommer jag tillbaka?
Ja någon gång kanske men inte nästa år.

Nå! kommer jag tillbaka?
Det är inte alls säkert att det blir till nästa år. 

Jag har lite andra planer som kan störa eller störas av ett  kraftprov i Juli men Tredje gången gillt kanske skulle vara anledningen som drar mig tillbaka.
Men framförallt stämningen,
rätta arrangemanget och upplägget.
Att få komma till Alesjaurestugan snacka med dom välkomnande stugvärdarna, äta något sittandes och dricka en kaffe inför sista svängen skulle vara värt det kanske.

Vilka härliga människohjältar jag träffat i år, det minnet gör att jag vill tillbaka. 
Jag kommer naturligtvis för att träffa Roger och Anna på ett härligt After Run. 
AR:en nere vid flotten är kanske inte för alltid men det är ett väldigt bra initiativ som är mycket uppskattat. Tackar Tackar.

SLUT 




we want more! - we want more!

Okej då och tack för visat intresse.
Här kommer då ett litet kort (Jag lovar, ganska kort åtminstone) tips och trix stycke.

TIPS & TRIX.(Lessons learned uncut.)

☆Tailwind gjorde gott för styrkan och mag-ontet.
Kan bero på att jag hade ont i magen första 5 milen men det som fungerade så bra förra året var inte uppskattat i år. Go-To godiset Kexchoklad  (och energibars* överhuvudtaget) gjorde ett mediokert framträdande. Detta gjorde att jag provade något jag aldrig kört på tidigare. Det var inte så att jag "körde på det" för jag hade bara en laddning.
Nu kommer det
Jag hade ett Tailwindpaket med dryck som någon sort backupp till min vanliga isotonic-dryck.
Vet inte riktigt vem jag fått den från eller riktigt varför jag packade ned en oprövad energidryck men lyckat var det. Kan ha varit placebo och att den kom helt rätt i fas men jag tyckte att jag blev bättre i magen och starkare i kroppen efter jag sippat i mig flaskan med Tailwind.
Tailwind tål att testas igen. Garanterat.


Regnponcho från XXL.
Jag hade köpt och packat ned en regnponcho från XXL i västen. Den visade sig vara väldigt bra.
När så då regnstormen kom på toppen av Tjäktapasset packade jag snabbt och smidigt upp ponchon och den täckte mig och västen helt mycket föredömligt. Den höll mig varm och torr på flera sätt.
Jag förklarar.
Jag visste sedan tidigare att jag sällan fryser om benen så jag hade inte med mig några regnbyxor.

Det kunde ha resulterat i obehag på högre höjder och kallt regn. Men icke så!
Ponchon är som sig bör helt vattentät så det gjorde mig förstås regnskyddstorr. Grädden på moset var att den var så pass luftig att kroppsvärmen läckte ut i lagom dos. Detta gjorde att jag blev inte överdrivet mer svettig av regnskyddet men restvärmen smekte mysigt varmt ned över benen. 
Lyckat!






Hade även tänkt snacka lite om
☆ *Cliffbar jordnötssmör (mjuk), 
Isostar Fast Hydration och det viktiga med att ☆ Byt strumpor men jag lovade ju att hålla mig kort i extranumret så det får komma senare.

Uppföljning och utveckling om Tailwind, Cliff Bar, strumpor, allmän energi och andra tankar kommer i framtida Inlägg.

VÄL MÖTT NU BLEV JAG SKRIVTRÖTT.



Inga kommentarer: