Motivationen tryter, trott, tröttit

We all have our dreams that we keep in our hearts.
Some may come true and some may fall apart.

Har inget nytt eller intressant  att komma med.
Jag småtränar korta underhållspass men det har varit hårda bud att komma igång.

Sunshine and rain, that's what it's all about.

Kroppen säger ifrån och huvudet säger:

Jag har gett allt för att du skall lyckas i sommar och vi levererade, varför skall vi pinas nu under ett tråkigt pass runt stockholm.

There are so many ways to find happiness.

Måste nog ut med tältet "in the wild" runt värmdö och köra läger igen.

Var målet så hääär nära, jag hade kunnat springa en mil till!

Satt med trevligt sällskap på en kvarterskrog och åt en underbart köttig schitzel och slurpade i mig tre goda brus igår. 

Nu hör det till saken att rekvisitan på krogen bestod av dom vanliga stammisarna med det som ingår i det. Men lite lätt avgränsat låg det även en matdel som, om man tänker kvarterskrog, stod ut.
Sjyssta dukar, hovmästare, framdukade vinglas och tända ljus.

Hovmästaren pratade om klass på stället men att alla skall känna sig välkommna.
Jag satt med stripigt hår, smärtor i hela kroppen, vaselin i ljumskarna samt neongrön vindjacka och kände mig som om jag just varit på ett träningspass.
Men det hade jag ju.
50 km brutalt terrängmörsande.
Case closed!

 

Loppet då?

En dag på jobbet.
Jag mötte upp en kompis som också skulle kuta.

H skulle springa sin första ultra... och då valde hon SUM!

Jag matade henne med 138 sistaminuten tips om vad som är måsten och vad som kan ske med kropp och själ under 50 km terräng.

Solen började värma upp det frostiga gräset.

Vackert. 

Vi huttrade lite lätt av senhöstkylan och spänningen som infinner sig inför dessa kraftprov.
Absolut perfekt löparväder. 

Sen gick starten.
Vi sprang första 5 km i lugnt ostressat tempo tillsammans men sedan är det alltid viktigt att göra sitt eget race så vi skildes åt.

Då jag som längst hade sprungit tunga 17 km efter Appalacherna, och först bara dagarna innan SUM känt att kroppen börjat bli stark igen, tog jag det väldigt återhållsamt lugnt.

Hjälpte inte.

Efter 15 kilometer kände jag att benen började stumna, vid 25 var jag bra trött lite överallt och sen redan vid 30 km fick jag ont i ryggen och en skum känsla av streckning i låga magmusklerna.

Nu gick det inte snabbt framåt.

Bara att koppla på autopiloten och mata på i spåret.
Även om mina problem var fysiska och jag kände mig rätt alert i huvudet så blev jag lite tappad bakom en vagn under tid.

35 kommer jag inte ihåg.
Vid 42 kommer jag nu ihåg att jag sa något hurtigt om Marathondistansen till en medlöpare.

Från 45 försvann vidvinkeln och logiskt tänkande.

47 till 50 hade jag svårt att andas.
En vanlig Ultra alltså.

Inte helt vanlig ändå.

 

Till skillnad från förra året då jag till och med knöt näven och vrålade:

FAN VAD HÄRLIGT!

Samt att jag efter det uttalade det högsta betyget man kan ge ett kraftprov, "Aldrig mer", kände jag nu ingen eufori eller direkt lycka.

 

Då jag inte hade något tidsmål för dagen, brukar träna på banan och hade genomfört tävlingen tidigare kanske det blev för...för normalt.

Eller så la jag omedvetet undan mitt race och var mest orolig för om Hannah (inte) skulle klara sin dröm.

Sitt stora löparmål.

Jag kan också ha fått sviter efter ha gjort detta varje dag i fyra månader i Appalacherna.
Lite blasé.

Jag kan det här.

Dumt.

En vardags "Vad skönt då var jag klar för dagen" känsla.

Med det sagt så skall jag ändå låta meddela att nu dagen efter ÄR jag nöjd.

 Hur gick det för Hannah nu då?

 

Jorå den tjejen som aldrig sprungit längre än 30 kilometer spurtade in i mål med ett leende och hennes första kommentar var:
-Var målet så hääär nära, jag hade kunnat springa en mil till!
Där har Långviks Löparsällskap ett kommande stjärnskott.

Oerhört roligt för henne, man, barn och Ultrafamiljen.

 

GRATTIS TILL EN GALET BRA PRESTATION HANNAH!

sex veckor

Hej dagboken.
Under dom sex veckorna som gått efter jag kommit hem från USA har jag kört träningspass på alltifrån 5 km till 17 km men på varje pass har jag känt mig trött, stel och obekväm.

 

Igår körde jag äntligen ett skönt och bra terrängpass på Ingarö. Visserligen bara 10 km varav 7 av dom var i ett behagligt tempo och sista tre i miltävlingstempo.
Det som var bra var att jag kunde njuta av att springa och sen när jag ökade svarade både lungor och ben som jag önskat samt att jag fick inga sviter eller träningsvärk dagen efter.
Det tog alltså sex veckor för kroppen att återhämta sig efter Appalacherna.
Det finns hopp för några smärtfria mil på SUM i övermorgon men uppladdningen har varit urusel.

På lördag skall jag då alltså springa Sörmland UltraMarathon.

SUM består av 50 ganska tunga kilometer längds Sörmlandsleden från schtaaan till Haninge.
Innan jag började inse att återhämtningen efter AT skulle ta längre tid än förväntat trodde jag på personligt rekord men i och med att jag inte kunnat köra på med träningen blir målet att bara genomföra.



Prediction for the race?
Pain!
Också bra.

 

 

 

There's no dollar sign on a piece of mind.

Jag är på träningsläger.

Jag måste vara på träningsläger.

I vanlig ordning när jag kör läger så brukar jag tälta i skogen. Denna gång slog jag upp tältet med gångavstånd till några vänner.

Efter att under dagen kört dubbelpass 14 + 17 km utspisade jag en snabb middag och gjorde upp en eld. Mörkret smög sig på och när jag låg och chillade vid lägerelden fick jag besök av vännernas äldsta flicka.

Barn kan vara riktiga räddharar i vissa lägen men sen inte ha minsta fruktan för skog och mörker. Vi småpratade viskandes lite grann, sedan satt tysta brevid varandra och stirrade på Hiker-TV'n en bra stund.

There's no dollar sign on a piece of mind.

Löpning

Lungorna får klagomål från hjärtat att han inte har tillgång till den syre som krävs för att benmusklerna skall sköta det uppdrag som hjärnan har delat ut.

Som på jobbet.
 

Denna del av AT kallas Lemon squeezer.

What you reap is what you sow and so it goes.
Where you plant your needs is where your garden grows.

Before you think about yourself, think of someone else,
it will make you feel.
 

Man kan tycka att jag borde vara i mitt livs form nu när jag har tränat 20 mil i veckan med tung ryggsäck under nästan 4 månader.

Så är inte fallet.

Efter ha vilat i cirka två veckor sedan jag gick i mål på Kathadins topp började jag löpa igen. Löpa var nog inte ordet förresten. Jag blev helt slutkörd av 6 km i joggingfart.
Stelt och stappligt.
Senare har jag kört några längre pass och liknande korta pass fast med lite högre tempo.
Det blev bättre men fortfarande är det som om att jag bara har ork för 10 km.
Då blev jag förkyld.
Jag har inte varit förkyld sedan jag åkte till USA men nu när jag börjat jobba (dag/nattskift) med människor och träffar mycket övriga medborgare kom sjukdomen som ett brev på posten.
Jag har varit trött och öm.
Gått upp 10 kg sedan augusti.
Kroppen har helt enkelt inte varit redo för fysisk ansträngning och bara bunkrat energi.

Förkylningen börjar släppa.

Idag började vägen tillbaka.

Dax för träningsläger.
 

Stulen bild

Till att börja med. ..

 

Cancer.

Det finns i vår närhet hela tiden. Så enormt aktuellt.
Alla har vi någon vi känner som har, eller har haft cancer.
Har du tänkt att dom flesta är så starka. Trots fruktansvärd osäkerhet och rädsla står dom där starka.

Uppdrag.
Välj en sak du vill göra eller uppleva i livet.
Sen om det är uppfostra dina barn, köpa hus  eller glida omkring i cowboyhatt så är det coolt.

Sen är det och blir vad du själv väljer förstås.

Var lycklig.

Jag är världens försiktigaste snubbe så att jag har missat mycket...
Men sett allt.
Inte allt ändå.
Spännande.

Mindre än två veckor till jag har 50 km trail-löpartävling och jag har inte gjort ett ordentligt långpass sedan USA.
5 veckor sedan.
Kommer bli jobbigt.
Längtar.

Satt framför lägerelden för länge sedan

Vid lägerelden och i bastun är vi alla lika.

He is down by the riverside
Late one night
He's tryin' to count the stars
In each of the signs
All alone by the riverside.
Time passes by
Gathering thoughts of the past
And maybe he'll cry.

Satt vid eldstaden en kväll, mörkret omfamnade New Hampshieres landsbygd. Elden hade lagt sig och det var sådan där perfekt glöd om man vill ha värme, laga mat eller bara kolla på perfekt glöd.

Jag och "No rush" en 60 årig man från Chicago satt och samtalade om bland annat rasbiologi och politik. 

Jag som inte ens brukar diskutera politik.
Intressant och trevligt.
Jag mådde så bra. Alla borde få må så bra ibland.
På trailen och framför allt vid elden är vi alla avslappnande och lika oavsett bakrund eller klass.

You can live without clothes on top of a hill
Don't care about money and do what you will
Or live in a castle, diamonds and gold
You still won't be happy if you can't find love.
Det om detta.

Denna avslutning har ingen direkt anknytning till lägereldsinlägget, politisk syn eller något annat aktuellt men nu när jag är hemma slänger jag bara ur mig.
Jag kräver respekt!
Alltså, jag saknar respekten i samhället.
Inte herren på täppan respekt, utan vanlig jävla allmän 1900-tals respekt för andra människor och sin egendom.
Klart slut.