Im only human after all.

Det var skönt att komma tillbaka till fosterlandet & äta skånsk pizza och dricka äkta svenskt kaffe.

Men det höll på gå på stå i gränspasseringen. Jag blev lite kränkt i natt när jag var på väg hem till Sweden och tvungen att visa ID-kort.

Såg dom inte att det var jag direkt.

Varenda jävel kommer ju över bron men jag hade kunna bli kvar i Europa om jag inte hade haft mitt körkort med mig.
Jaja, det om detta.

Jag var ju på en joggingrunda igår. Lite av ett långpass.

Kort notis.

Det jag tycker är bra kan var dåligt för andra och det jag är missnöjd över kan vara helt perfekt för annan.

Jag återkommer i det ärendet i framtida inlägg.

Så tänk på det, vi gör vad vi gör utifrån där vi är idag. 

Springa på. 
Vädret och startområdet var kanonbra. Smidig inlämning av påsen med utrustning som inte behövde följa med på loppet och fina gräsytor att chilla på.
Vatten, vaselin och frukt fanns i överflöd att tillgå om man ville.
När tävlingsladdningen började infinna sig kände jag mig..
Jaaa, ganska stark.

STARTEN GICK och jag lunkade på. Kändes så i alla fall. Det är bra att starta lugnt för att kunna må bra så länge som möjligt och inte vägga.
Kilometer ett (1) klickade in:

Hehe... vafan!

Då tänkte jag helt emot mitt normala taktiktänk:
"Jaja... Jag ligger så här så länge det går och sen får jag bita i det sura äpplet och grina mig i mål".

Höll ca 10 km.
Alldeles för långt kvar för att vara trevligt. Jag fick slita riktigt ont och tappade ordentligt med tid. Jag låg länge på personligt rekord men kom i mål på en tid som var sämre än jag trodde även om det gick tungt.

Man är ju inget matematiskt geni när man har fullt upp med att bara kunna andas.

Nu har smärtorna släppt och jag tänker tillbaka med ett leende. 
Det var rätt lattjo ändå.

Utifrån min uppladdning och allmänna form så är jag riktigt nöjd.

Jag vet ju mycket väl att det är bättre att ligga i ett något lägre tempo, men sen hålla det under hela loppet. Speciellt nuförtiden när jag är off så har jag för lite distansuthållighet för att bara köra. Men - men, ibland får man vara lite tokig.
 
Finns inte så mycket att säga om resten förutom att det var noll njutning i stunden. Jag slet ont.

Jo förresten! Igår berättade jag för en vän att publiken var lite tråkig och det var inte lika bra drag som i Hamburg.
Det visade sig att det var jag som var inbunden, surtrött och tråkig.
TACK & Förlåt publiken.

Varje lopp är en lärdom.
Springa är livet och livet är en påse förkovran.
Man utvecklas så länge man lever men än är jag inte sugen att kuta Lidingöloppet nästa helg.
En mil mer än i går!

Efter loppet mötte jag upp en Malmöit och tog ett par AfterRun pilsner.
Det är som roligt att gå på AR.
Inget Run = Inget AfterRun,
Så tack för i år Köpenhamn Halvmaraton.