Värsta passet ever

Först å främst:

☆ Vad gör en tandläkare på lunchen?

♡ ......?

☆ Käkar

Jag snörde på mig skorna, knäppte igång GPS'en och började småjogga. Det var riktigt skönt att andas in höstluften och skogsatmosfären.

Den ro(t)fyllda och lövbeklädda stigen var välkomnande.

Efter ett par minuter så började jag halka omkring lite lätt på dom blöta stenhällarna. 

Erfarenheten sa att jag skulle söka fäste på växtligheten men den lerbaserade mossan släppte obönhörligen och utan avbrott åt alla håll. 

I det läget var det ett rent under att jag inte vred höftbenet ur led eller utvecklade smärtsamma ljumskblödningar.

Jag vek av och sprang ut i lingonriset. Bättre fäste absolut men betydligt jobbigare då riset slingrade sig skräckfilmsliknande runt mina fotleder.

Stundom kom jag ut på en ridled och jag kunde ta ut steget lite....
Där och då sjönk jag ned till knäna i en lönngrop av träsklera.

Det är visserligen sådant som sker på trailrundor men det är alltid nog så irriterande samt nedkylande.

Obehagligt några sekunder.

Ganska omedelbart efter igenomtrampet kom jag till kvällens första rejäla motlut och då utvecklades leden till en mindre bäck. Perfektomente! tänkte jag då.  Jag var redan var blöt om fötterna, & skorna tvättades rena från leran och kommande sump-lukt eliminerades.

Men man skall inte ropa hej i onödan.
Uppe på platån var stigen bra muddig igen, och Bang! så slog jag emot en rot och hittade mig själv raklång.
lera igen.
Inga skrapsår i alla fall.

Skymningen gled in som ett brev på posten (man sa så förr) och trailen försvann i ett gråsvart dunkel.
Som något skumögd gjorde detta att jag borde bli lite orolig.
meeen i motgången lyfter draken tänkte jag hurtigt.
Och.
Rutinerad som jag har turen att vara så hade jag en pannlampa i västen.
En plockade fram pannlampan och joggade oförtrutet vidare.
Bra gung en stund.
Nu kändes det som om motgångarna släppt greppet om mig och jag njöt några minuter av att se munröken ånga fram i pannlampsljuset.

Löpglädjen pirrade i kroppen, jag tog en mental kompassriktning och vek av offtrail om än ofta på rådjursstigar.

Å´ där kom regnet!



Ett sådant där uppiggande blomspruteduschdis-regn så det var rätt härligt uppfriskande.

Ett tag.

I en svacka halkar jag till och stukar foten.
Men GUUUUUföbannat!
*Lite mycket* motflyt nurå.   (*oxymoron)

Jag hade precis blivit återställd efter förra månadens stukning.
En vanlig människa hade förmodligen suttit i skiten där...
Hen hade nog fått panikkänslor eller i alla fall blivit ordentligt orolig för sitt välbefinnande beträffande den betydligt försämrade förmågan att förflytta sig, kyla, mörkaskogen och regn.
Jag i min tur har varit i denna sits mången gång. 

På sant.  

Nåja det var således bara att omstrukturera det mentala. 

Sätta upp kortsiktiga mål och tänka bort den värsta svagheten.

Smärtan, den låga hastigheten och den heltäckande luftfuktigheten igenom blomspruteduschdisregnet skapade en obehaglig känsla av kyla. Jag frös in i märgen som man lite slarvigt brukar uttrycka sig.

Med en portion tur och en knippe skicklighet kom jag relativt snabbt ut till en civilisation och kunde på ett enklare sätt halta mig fram på asfaltsväg mot min Bas.

Det var fan ett riktigt skitpass.

Träligt under tiden men så här efteråt så:

I Love It!

På tal om Bas: