Vafan hela... nu.

Jag hänger i garaget hos Chad.

Chad är en gammal brandsoldat och friluftmänniska (vill ej vara med på bild) som råkade ut för en allvarlig olycka för 12 år sedan. En gastub exploderade och han i stort sett slogs sönder och brann upp. Han har efter otaliga operationer kommit tillbaka till livet rullstolsbunden och blind. När han inte längre kunde gå eller arbeta lät han bygga om garaget till ett bunkroom för att hålla kontakten med hikers och den livsstilen.
Man får perspektiv på livet ibland.
Jag skall inte skall gnälla på mitt öde. Jag vet detta men jag har grämt mig ändå.
Jag slutar med det.

Tiden går och det blir inte särskilt mycket bättre i min vad.
Jag börjar inte avveckla mitt mål än men kommer att göra en liten avstickare i morgon.
Chad sa: typ.
-  Du får göra som du vill här hos mig. Ligg och sov eller drick öl hela dagarna men när du ändå är offtrail kan du ta vara på din tid och åka till Boston. 
SÅ.
Jag drar till Boston och går på VAN HALEN idag.
Sweet!

Status quo.

Antar att det är den trettionde juli.

Jag mår bättre psykiskt, tror jag. 

Fysiskt är det som är gränssättande.
Blir svårt att fortsätta antar jag. Kommer dock att hänga kvar i området och behålla hoppet ett tag till.

Har gjort ingenting i snart tre dagar. Vaden är trasig men kanske bättre. Jag kan förflytta mig sakta haltade på plan mark utan stöd av kryckkäppar.

Planerar för olika scenarier varav i alla ingår att jag startar redan idag med att byta camp från ett by med 5 hus och inget annat till en liten stad med bibliotek, affär och sådana urbaniserade saker.
Haket jag hängt på har varit perfekt med bara chill-aktiviteter men Wifi, dusch, frulle och bra tips av ägaren. Dock kostar det en slant för mycket i längden och är avsides.

Det nya stället har i sig faktiskt mindre lyx (ingen dator/wifi) men det är donationbaserat och i en stad/samhälle.

Jag har skrivit det tidigare men tål att nämnas igen.

Jag är otroligt glad för alla kommentarer stöd och hejarop.
Även om jag inte har svarat motsv. Så har jag sett er och blivit stärkt.
TACK FÖR BRA SAMARBETE!

Jag sitter vid elden

Jag sitter vid elden, tar ett par stark, lyssnar på gitarrkillen och är inte den stela tävlingsinriktade - stressade - med en pinne uppe i röven -  hikern som skall gå och lägga sig och sen dra vidare långt innan alla andra vaknar. Bra? Inte alls! Blandade känslor mitt i skiten.

Mörkret lägger sig.

Jag har varit i mörkret hela dagen.

Men detta är vackert naturligt och tryggt.

Jag ser siluetterna av bergen mot himlen, lägerelden i ögonvrån. Trubadurklassiker såsom House of the rising sun & Sweet home Alabama som sedan länge är banlysta på Puben med P radas upp och jag känner att detta är livet.

Timmar efter den största personliga besvikelsen i mitt liv. Vad skall jag göra.

Mmm man får ta vara på det härliga när det ges.
Im not dead yet!
Ny dag i morgon.

Symboliskt i morgon.

Det kommer att ta längre än så men Kanske jag läker som en 20-åring och blir bättre i vaden snabbt och kan slutföra.
Heaven knows.

Brustet hjärta.

Klockan 09.15 den 27 juli 2015

Mitt hjärta gråter. 

Så här ligger det till.

Min vad brast idag.

Startade 06.00 från ett hiker hostel där jag tagit en vilodag för att jag har känt mig helt utsliten. Vilan gjorde mig gott.
Trodde jag.
Kände mig pigg och stark. Startade alltså extremt tidigt för att kunna göra big miles och få detta gjort i bra tid till då jag måste vara i New York för att åka hem. Lycklig.

Jag var på väg upp på Mount Moosilauke när det som med en pisksnärt poppade till i vänster vad.
Jag föll till marken och visste direkt.
2 år planering, 290 mil och tre månaders kamp är över.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen om jag svikit

Jag är ledsen om någon är glad. 

Jag är så jävla ledsen.

Det hände för tre timmar sedan så jag är fortfarande i chock.

Detta kan läka på en vecka eller tre månader. Jag är förkrossad nu men är en positiv människa så det...

Allt är förstört.
Jag har jobbat så jävla hårt.
Allt är borta. 

28/7

Jag ligger i en säng med tryck-vila-högläge.

förutom att min dröm är krossad 

(för tillfället  i alla fall) Är jag på en bra plats för att rehabilitera mig.

Jag har inte gett upp än och kommer hänga här på ett hostel ett par dagar och utvärdera min situation. Kan jag förflytta mig det minsta inom ramarna av vad som är möjligt på trailen så gör jag det.

Men det ser inte bra ut idag.

Idag kan jag inte gå utan stöd på en gräsmatta så än mindre bouldering med 15kg ryggsäck, så det ser tungt ut men 

I'm not dead yet.

jag ÄR stolt och glad över äventyret och dom hårda 290-isch mil, men för mig är målet avslutningen så detta river ut mitt hjärta. 

I'm not dead yet.

Återkommer.

Vilade helt plötsligt.

* Edit* JAG HAR FRUKTANSVÄRT HEMSKT FACIT ÖVER DAGEN EFTER DETTA MEN PUBLICERAR  DET HÄR INLÄGGET ÄNDÅ.

Det är nära nu.
Det är det som skapar problem i huvudet.
I jämförelse med vad jag har gjort är det snart slut men faktum är att det fortfarande är en månad eller ca:70 mil kvar.

Jag har inte tagit en hel vilodag sedan 29 maj men jag har haft några kortare dagar oftast i anslutning till en stad och resupply.

När jag smet in till New York hade jag en dag som låg på 16 km och dagen efter blev det bara 3.5 - 4 km.

Idag 26 juli tog det stopp jag orkade inte forcera Mount moosilauke.

Inte lämna campen.

Tog zero på ett hostel vid foten av Mount Moosilauke.

Jag har kört hårt och känt att både kropp och själ har behövt ett break.
Jag är ju för böveln 46 år, något rutinerad inom fysiska sporter och skall veta när förståndet borde dominera över kämparandan.
Hårfin linje.

Jag är glad att jag stannade och rehabiliterade men känslan att jag hade kunnat köra på kommer alltid när jag vilat.

Jag har förlorat en dag.
Kanske vunnit i längden.

Nu blir det full fart framåt.

Jag är glad igen.

*Edit* SEN GICK DET ÅT HELVETE. 

Pix.

Kom på att jag kan ju lite apropå berätta att jag för ett tag sedan bodde en natt på ett hiker hostel som ägs och drivs av Twelve Tribes. (Googla) Man får tvätta, duscha, en säng med rena sängkläder, frukost och smygreklam för sekten. Det är gratis eller man kan lämna donationer. Sen finns det den varianten som dom helst vill, Work for stay. Då jobbar man på deras farm en dag eller flera. . 

Eller förresten stopp!

Jag vet ingenting om deras agenda förutom att dom och andra religiösa organisationer som jag stött på är mycket hikerfriendly och otrooligt generösa.

Har inget mer och säga om det.

Dom som följer

Bloggen vet kanske att jag har smärta varje dag. Också att om jag unnar mig något såsom långlunch under dagen får jag sota för det på eftermiddagen. Igår var jag tvungen att köra en nighthike under 2 timmar för att komma till mitt mål. Detta inlägg ger kanske inget för dig eller mig men jag kladdar ned orden ändå.

Det är träligt nu. 

Men nu börjar klättringen på allvar. Skriver snart mer om White Mountains.

Det blir tungt(re) men belönande.
Under en dag kan jag må underbart bra och spydåligt. Jag kan också känna mig stark, likgiltig, kraftlös och stolt.

Jag har påbörjande Plantar fasiit som jag behandlar ett par gånger per dag. Det värsta är mortons neurom, stickningar i stortårna pga av uttrampade fotdynor. Smärtorna under fötterna hindrar mitt välmående å det bestämdaste och så förstås löparknän som jag dock har under kontroll.

Jag är bara slumpen eller en feltajming från att få giardia. Jag är lågutbildad med en stor fysisk kapacitet. Innehavare av en humanistisk ådra och är rätt social.

The trail is gonna change your life.

Kanske det.
Inte speciellt mycket radikala  livsförändringar dock. Utan mer att min tid på trailen har fört mina tankar in på hur jag vill leva.

Måste sortera tankarna lite.

July 24:th.