Kort pressnotis.

Det ligger till så här att jag är bättre i vaden nu.

Inte bra men musklerna i vaden samarbetar något igen, jag kan gå i trappor.

Jag känner att det är stelt och skört. Ömt och ont på ljupet av muskeln men jag har återfått lite spänst.

Så efter mycket övervägande. Mycket stöd, tips och rådgivning drar jag nu mot higher ground 

(måste åka lite  buss först) för att komma tillbaka till trailen. 

Kommer att smyga igång och testa försiktigt så än vet jag inget men kan jag på ett någorlunda säkert sätt förflytta mig provar jag att slutföra mitt mål... fast sakta.

Detta kan bli helt underbart eller gå käpprätt åt helvete.

It's all part if the story

Cheers to you!

Norra Nordamerika.

Hade en intressant upplevelse igår. Var på Van Halen konsert men det var inte helt lätt att ta sig dit eller hem. 

Konserten var i vad jag tänkte en förort. Ja så där lite utanför city. men det var i.. eller till och med utanför, ett litet samhälle som heter Mansfield.

Jag skall inte göra en för stor berättelse av detta utan skriva ned några konstateranden om ditt och datt omkring min resa till - från och under konserten.

Redan nu kan jag berätta att i USA tar du bilen till arenan och festar på parkeringen. Därför kan du ha en arena mitt i ingenstans.

☆ Jag tar tåget till Mansfield och ser redan då att tågen tillbaka till Boston slutar gå 22.25. Här tänker jag då Svenskt: "Dom sätter väl in extra tåg eller bussar tillbaka till Boston"
NEJ.

☆ I Mansfield inser jag att Arenan är 4 km utanför staden och det går INGEN buss dit.
Försöker lifta men till skillnad från söderut och omkring trailen när jag var en hiker och inte en hitchhiker stannar ingen.
Jag haltar dit på en timme.
Ont.

☆Kommer in till arenaområdet.
Nu är jag trött och törstig så jag går raka vägen till ölstånden och beställer en stor Bud.

Måste skriva ned dialogen.
Livrädd anställd: - ID please!
Jag: - hehe here you go.
LA- this is not a US or Canadian - id... I can't sell you anything!
J: - Eh... nooo... but do i look like i'm under 21 years old?
LA: I know that you are old enough but.... the ID...
Ja diskussionen fortsätter hur problemet kan vara id't när åldern uppenbarligen inte är något problem.

Ja så jag fick be folk köpa ut hela kvällen vilket inte heller var helt lätt för dom var livrädda att åka dit och svenskt  reserverade att prata med mig.

Scenområdet som var lite amphiteater-uppbyggd var bra.

Sen har jag inte bestämt mig om jag gillar att det är sittplatser överallt, även längs fram. Folk står ändå när det börjar men du har din plats (i mitt fall långt fram) så du kan komma och gå enkelt. (Tumme upp) men du kan inte röra dig i sidled eller avancera.

☆ Då jag nu insett att det inte kommer att finnas några bussar till Mansfield eller extratåg till Boston för den delen ligger jag lite pyrt till.

Trailen har gjort att jag blivit mindre bekymrad över hinder som uppstår men detta var ett litet tråkigt läge.

Hittade tillslut ett tokfull snubbe som levde rövare och skrek åt den enda taxibilen i synhåll att han skall in till South Boston, kosta vad det kosta vill. Så jag högg som en cobra presenterade mig och drog några hårdrocksanekdoter. Sedan lät jag honom skräna mera och tränga sig i vad som skulle kunna vara en taxikö & lyckades join the ride!
Back to Baaaston.

Jahapp blev långt inlägg ändå.

Skriver mer senare om hur folk norrut är mer reserverade och skillnaden hur jag blir behandlad trail & offtrail med mitt vilda utseende mm.

Vafan hela... nu.

Jag hänger i garaget hos Chad.

Chad är en gammal brandsoldat och friluftmänniska (vill ej vara med på bild) som råkade ut för en allvarlig olycka för 12 år sedan. En gastub exploderade och han i stort sett slogs sönder och brann upp. Han har efter otaliga operationer kommit tillbaka till livet rullstolsbunden och blind. När han inte längre kunde gå eller arbeta lät han bygga om garaget till ett bunkroom för att hålla kontakten med hikers och den livsstilen.
Man får perspektiv på livet ibland.
Jag skall inte skall gnälla på mitt öde. Jag vet detta men jag har grämt mig ändå.
Jag slutar med det.

Tiden går och det blir inte särskilt mycket bättre i min vad.
Jag börjar inte avveckla mitt mål än men kommer att göra en liten avstickare i morgon.
Chad sa: typ.
-  Du får göra som du vill här hos mig. Ligg och sov eller drick öl hela dagarna men när du ändå är offtrail kan du ta vara på din tid och åka till Boston. 
SÅ.
Jag drar till Boston och går på VAN HALEN idag.
Sweet!

Status quo.

Antar att det är den trettionde juli.

Jag mår bättre psykiskt, tror jag. 

Fysiskt är det som är gränssättande.
Blir svårt att fortsätta antar jag. Kommer dock att hänga kvar i området och behålla hoppet ett tag till.

Har gjort ingenting i snart tre dagar. Vaden är trasig men kanske bättre. Jag kan förflytta mig sakta haltade på plan mark utan stöd av kryckkäppar.

Planerar för olika scenarier varav i alla ingår att jag startar redan idag med att byta camp från ett by med 5 hus och inget annat till en liten stad med bibliotek, affär och sådana urbaniserade saker.
Haket jag hängt på har varit perfekt med bara chill-aktiviteter men Wifi, dusch, frulle och bra tips av ägaren. Dock kostar det en slant för mycket i längden och är avsides.

Det nya stället har i sig faktiskt mindre lyx (ingen dator/wifi) men det är donationbaserat och i en stad/samhälle.

Jag har skrivit det tidigare men tål att nämnas igen.

Jag är otroligt glad för alla kommentarer stöd och hejarop.
Även om jag inte har svarat motsv. Så har jag sett er och blivit stärkt.
TACK FÖR BRA SAMARBETE!

Jag sitter vid elden

Jag sitter vid elden, tar ett par stark, lyssnar på gitarrkillen och är inte den stela tävlingsinriktade - stressade - med en pinne uppe i röven -  hikern som skall gå och lägga sig och sen dra vidare långt innan alla andra vaknar. Bra? Inte alls! Blandade känslor mitt i skiten.

Mörkret lägger sig.

Jag har varit i mörkret hela dagen.

Men detta är vackert naturligt och tryggt.

Jag ser siluetterna av bergen mot himlen, lägerelden i ögonvrån. Trubadurklassiker såsom House of the rising sun & Sweet home Alabama som sedan länge är banlysta på Puben med P radas upp och jag känner att detta är livet.

Timmar efter den största personliga besvikelsen i mitt liv. Vad skall jag göra.

Mmm man får ta vara på det härliga när det ges.
Im not dead yet!
Ny dag i morgon.

Symboliskt i morgon.

Det kommer att ta längre än så men Kanske jag läker som en 20-åring och blir bättre i vaden snabbt och kan slutföra.
Heaven knows.

Brustet hjärta.

Klockan 09.15 den 27 juli 2015

Mitt hjärta gråter. 

Så här ligger det till.

Min vad brast idag.

Startade 06.00 från ett hiker hostel där jag tagit en vilodag för att jag har känt mig helt utsliten. Vilan gjorde mig gott.
Trodde jag.
Kände mig pigg och stark. Startade alltså extremt tidigt för att kunna göra big miles och få detta gjort i bra tid till då jag måste vara i New York för att åka hem. Lycklig.

Jag var på väg upp på Mount Moosilauke när det som med en pisksnärt poppade till i vänster vad.
Jag föll till marken och visste direkt.
2 år planering, 290 mil och tre månaders kamp är över.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen om jag svikit

Jag är ledsen om någon är glad. 

Jag är så jävla ledsen.

Det hände för tre timmar sedan så jag är fortfarande i chock.

Detta kan läka på en vecka eller tre månader. Jag är förkrossad nu men är en positiv människa så det...

Allt är förstört.
Jag har jobbat så jävla hårt.
Allt är borta. 

28/7

Jag ligger i en säng med tryck-vila-högläge.

förutom att min dröm är krossad 

(för tillfället  i alla fall) Är jag på en bra plats för att rehabilitera mig.

Jag har inte gett upp än och kommer hänga här på ett hostel ett par dagar och utvärdera min situation. Kan jag förflytta mig det minsta inom ramarna av vad som är möjligt på trailen så gör jag det.

Men det ser inte bra ut idag.

Idag kan jag inte gå utan stöd på en gräsmatta så än mindre bouldering med 15kg ryggsäck, så det ser tungt ut men 

I'm not dead yet.

jag ÄR stolt och glad över äventyret och dom hårda 290-isch mil, men för mig är målet avslutningen så detta river ut mitt hjärta. 

I'm not dead yet.

Återkommer.

Vilade helt plötsligt.

* Edit* JAG HAR FRUKTANSVÄRT HEMSKT FACIT ÖVER DAGEN EFTER DETTA MEN PUBLICERAR  DET HÄR INLÄGGET ÄNDÅ.

Det är nära nu.
Det är det som skapar problem i huvudet.
I jämförelse med vad jag har gjort är det snart slut men faktum är att det fortfarande är en månad eller ca:70 mil kvar.

Jag har inte tagit en hel vilodag sedan 29 maj men jag har haft några kortare dagar oftast i anslutning till en stad och resupply.

När jag smet in till New York hade jag en dag som låg på 16 km och dagen efter blev det bara 3.5 - 4 km.

Idag 26 juli tog det stopp jag orkade inte forcera Mount moosilauke.

Inte lämna campen.

Tog zero på ett hostel vid foten av Mount Moosilauke.

Jag har kört hårt och känt att både kropp och själ har behövt ett break.
Jag är ju för böveln 46 år, något rutinerad inom fysiska sporter och skall veta när förståndet borde dominera över kämparandan.
Hårfin linje.

Jag är glad att jag stannade och rehabiliterade men känslan att jag hade kunnat köra på kommer alltid när jag vilat.

Jag har förlorat en dag.
Kanske vunnit i längden.

Nu blir det full fart framåt.

Jag är glad igen.

*Edit* SEN GICK DET ÅT HELVETE.