Jag jobbar med människor och det har gjort mig till en sämre människa.
Jag är fortfarande mycket bra människa men kantstött.
Alla är vi lika-alla är vi olika
Idag (blir ju igår nu) på stan upplevde jag blandade känslor angående människor
En Eu medborgare satt i ett gathörn och tiggde pengar. Jag passerar stressat med en "kaffe on the run".
Två damer passerar.
Säkert gamla vänner.
Ena damen tappar sin fina handske och medborgaren ropar för att uppmärksamma att så var fallet.
Ingen notis.
Jag plockar upp handsken och springer efter damerna in på en bar där dom säkert skulle beställa en drink. När jag ger henne handsken mumlar hon tack utan att se mig och går till baren. Jag följer efter och kände att jag borde säga att det inte var jag utan "den där tiggaren" som uppmärksammade fadäsen.
Damerna står vid baren och jag säger:
"Ja, det var inte jag som först såg att du tappade handsken utan det var snubben på hörnet."
Ingen reaktion alls.
Då går jag tät intill och repeterar informationen.
När jag tillslut får kontakt vänder sig damen om och än en gång, utan att titta på mig lägger hon en femkrona i min halvfulla kaffekopp och säger
-vad bra!
Jag måste klippa mig.
Jag jobbade bort mina tankar på misshandel och gick ut till tiggaren, bondade lite, gav honom en tjuga + tantens femma och sa på halvtaskig kontinentiska att
-det där gjorde vi bra.
Å kände mig duktig. 😊
Jag kände mig kränkt, besviken, stolt och glad
Människor är människor. Alla kan ha en bra eller dålig dag och bollen är rund.
Nu drar jag ensam ut i vildmarken.
See ya!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar